Hur måste det ha känts
för Lea att vakna i tältet på morgonen
efter sitt giftermål med Jakob? Att se kärleken
i hans ögon förvandlas till förvirring .
. . besvikelse . . . vrede . . . Detta när han insåg
att kvinnan som låg bredvid honom inte var hans älskade,
vackra Rakel som han ju hade slitit för i sju långa
år för att få, utan hennes äldre,
alldagliga syster . . .?
Vad hade Lea hoppats på?
Var hon bara utnyttjad av sin pappa Laban eller var hon
en villig medpartner i hans listiga plan? Hoppades hon att
Jakob kunde älska henne trots allt? Eller var hon rädd
hela natten lång för hur det hela skulle sluta?
Hur som helst kunde det inte ha varit lätt att vara
där när han vaknade, och att vara anledningen
till hans stora besvikelse! Oavsett om Lea var med på
planen eller ej var det klart att hon ville få sin
mans kärlek men inte fick den. Hur har det varit för
dig och mig? Har vi alltid fått det vi ville i livet?
Vi som är gifta, har mannen vi gifte oss med alltid
varit den drömprinsen vi trodde han skulle vara? Gifta
som ogifta har vi drömmar som vi inte gärna släpper
taget i.
Hur var det då att vara
Lea? Antagligen växte hon upp i skuggan av sin yngre,
vackra syster som dessutom var ansvarsfull, artig, och troligen
arbetade snabbt och effektivt. (29:9-10)
Visst måste det ha varit Leas dröm att hon också
en dag skulle gifta sig med någon som älskade
henne. Efter en veckas festande var Lea glömd. Då
fick Jakob sin Rakel. Men Gud hade inte glömt Lea och
det står " . . . då Herren såg att
hon inte var omtyckt, gjorde han henne fruktsam."
Det är hjärtslitande
och smärtsamt att se Lea alldeles i början av
sin relation med Jakob, att hon hade ett bestämt men
ouppnåeligt mål. Jakob skulle bara älska
henne. Hennes söner var ett bevis på Guds välsignelse
och gav status i samhället. Om hon gav honom allt detta,
hur kunde han göra annat än älska henne?
Vad Lea inte hade förstått var att vi inte kan
räkna med någon annan när vi sätter
upp våra mål.
I boken Att bygga ett äktenskap
förklarar författaren Larry Crabb skillnaden mellan
mål och önskan så här (något
sammanfattat): "Många är de kvinnor
som berättat för mig hur de ropar från djupet
av sitt inre efter värme, kärlek och accepterande
från sina män. Det spelar ingen roll hur stark
vår vilja och överlåtelse till tjänst
för vår partner är, eller hur djupt vårt
beroende av Kristus är, vi längtar alla efter
att bli bemötta på ett speciellt sätt av
vår partner. Hur skall vi hantera denna längtan?
Skall vi gömma den under förnyad överlåtelse
till tjänst för andra? Eller skall vi låtsas,
att eftersom Kristus är allt för mig så
har det inte så stor betydelse hur jag själv
blir behandlad?
Gud menade att äkta makar
skulle leva i en intim relation byggd på ömsesidighet.
Vi känner smärta när vår partner tar
avstånd från oss och vi mår gott när
vi är accepterade, eftersom vi har ett så stort
behov av hans kärlek. Denna önskan är både
god och naturlig. Men -- och detta är viktigt -- denna
önskan får aldrig bli vårt mål.
När våra önskningar för värme,
vänlighet, förståelse, respekt och trohet
blir obesvarade upplever vi verklig och legitim smärta.
Men Herren har inte gett något löfte om att uppfylla
dessa önskningar.
När våra behov
är tillfredsställda, så är vi
trygga och värdefulla. Kristus är fullt kapabel
att helt uppfylla våra behov. När våra
önskningar är tillfredsställda så
känner vi oss trygga och värdefulla. När
våra önskningar inte tillfredsställs, så
lider vi. Ett mål är något objektivt,
som jag har möjlighet att kontrollera. Att nå
detta mål beror helt och hållet på min
vilja att handla på ett speciellt sätt. En
önskan är något, som jag med all rätt,
får längta efter men inte säkert kan uppnå
enbart genom egna ansträngningar. Att få
en önskan uppfylld kräver en osäker medverkan
av någon annan. Leas önskan om att Jakob skulle
älska henne innerligt, var en legitim önskan
men ett felaktigt mål. Det är alltså
avgörande hur vi ser på denna strävan; är
det ett mål eller en önskan? Den rätta handlingen
när det gäller en önskan är bön.
När det gäller uppfyllandet av ett mål,
är den rätta responsen ansvarsfullt handlande.
Förväxlar vi mål och önskningar kommer
vårt handlande och tänkande att bli fel."
Vi kan följa Leas andliga
utveckling i viss mån genom att titta närmare
på vad hon bestämde för namn på sina
söner . . . Den första sonen döpte hon till
Ruben av följande anledning, " . . .nu skall min
man ha mig kär." Några månader senare
kom Simeon -- "Herren har hört. . ." Hon
uppfattade sina söner som Guds sätt att hjälpa
henne vinna Jakobs kärlek. Den tredje sonen fick namnet
Levi därför att hon trodde att, "Nu skall
väl ändå min man hålla sig till mig."
Tre söner! Räcker det? Antagligen inte! Så
som Lea ansträngde sig och hoppades, så griper
också många fruar efter alla möjliga medel
för att vinna eller behålla sina mäns kärlek.
Det är påfrestande att leva i en relation utan
ömsesidig, engagerande kärlek. Är det möjligt
att hitta glädje i ett mindre perfekt äktenskap
-- eller i vilken annan svår relation eller omständighet
som helst?
Leas attityd tog en definitiv
ändring när hon döpte den fjärde sonen,
Juda. "Nu vill jag tacka Herren,"
sade hon. Leas fokus förändrades från det
som hon inte hade till det hon hade. Lea verkade ha förstått
Guds hand i hennes liv vilket gav henne betydelse. Lea hade
fyra söner under den tid då söner var allt.
Hon vaknade till och förstod vilket rikedom hon trots
allt ägde och sade, "Nu vill jag tacka
Herren."
Rivaliteten mellan systrarna
slutade däremot inte, och när Rakel fick två
söner genom sin tjänarinna ställde Lea direkt
upp med sin tjänarinna. Lea fick också två
söner och vad kände hon inför detta? Ren
lycka! Vilken förändring! Den oälskade och
oönskade Lea kunde ha brustit ut, "Vad glad jag
är!" Det vore skönt om hon hade förblivit
segerrik. Men de flesta av våra andliga strider är
sällan beständiga. Det är lätt att säga
att vi borde ändra vårt fokus. Det är en
helt annan sak att följa ett sådant gott råd.
Det dagliga slitaget av spänning mellan systrarna ser
vi klart i bråket över några kärleksäpplen
som Ruben hittade en dag och byteshandeln som blev resultatet.
Så småningom födde Lea två söner
till. Den sjättes namn visar att hon såg honom
som en dyrbar gåva från Herren.
Ur Leas personliga sorg kom
en rik välsignelse till Israel -- Juda var förfader
till Kung David och även vår Herre Jesus Kristus.
Också vi, ett fallet folk i en fallen värld,
med ärr från utanförskap från varandra
och oss själva, förstår att livet inte ger
oss allt vi vill ha. Vi får aldrig tillrackligt mycket
kärlek, omtanke eller aktning. Vi kan fokusera på
bristerna och känna oss bedrövliga eller så
kan vi fokusera på vad vi faktiskt har och bestämma
oss för att "Den här gången vill jag
tacka Herren!" Vem vet vilken välsignelse det
riktiga svaret kunde vara för någon annan och,
inte minst, oss själva?
