Född jude i ett land
som härskades av en antisemitisk tyrann, gjorde Mose
sitt inträde i en värld som befann sig i ett desperat
tillstånd. Hans folk, hebréerna, fick lida fruktansvärt,
under piskan. De var plågade, förtryckta, hatade
och misshandlade. * Den nyfödde Mose trädde in
i en värld fylld av elakhet, slaveri, och förtvivlan,
men in i ett föräldrahem där det fanns tro,
mod och vishet att planera kreativt i en desperat situation.
Följ med på en fantasifull
resa till Moses mor Jokebeds lilla hydda där hon bor
med sin älskade man Amram och sina två barn Miriam
och Aaron, ca 7 och 3 år gamla, under denna mörka
period av Israels historia.
JOKEBED låg på
sin madrass av halm och njöt av den tidiga morgonens
stilla svalka. Lille Aaron gosade bredvid henne medan Miriam
lekte förnöjt. Amram hade gått till sin slavstation
långt innan soluppgången för att undvika
extra piskning för sen ankomst. De nya härskarna
i Egypten verkade ha ett aldrig sinande lager av elakheter
för att försöka göra livet outhärdligt.
Jokebed försökte föreställa sig vad
Amram fick stå ut med för stunden och hennes ögon
fylldes med tårar när hon tänkte på
det som en kontrast till alla Guds löften vilka hon
alltid trott på.
Det tunga arbetet och den
regelbundna misshandeln skapades för att få Israeliterna
att förlora allt hopp och inte vilja föda barn.
Detta verkade istället bara göra de starkare och
mer fertila. Det var tydligt för vem som helst som
hade ögon att se med att Gud faktiskt fortfarande välsignade
sitt folk. Jokebed bestämde sig för att hålla
fast vid den tanken.
Ett hjärtskärande
skri skar genom både stillheten och Jokebeds tankar.
I samma ögonblick förstod hon att hennes kära
väninna Diana, som inte kunde lyda det brutala påbudet
att dränka sin späde pojke hade blivit upptäckt,
och den lille ryktes bort från henne av en soldat.
Blixtsnabbt drog hon Miriam och Aaron till sig, en automatisk
reflex för hon var säker på att hon bar på
sitt tredje barn. Jokebed darrade och undrade vilket straff
Diana skulle vara tvungen att utstå eller om hon någonsin
skulle få se sin vän igen. Hon kunde inte låta
bli att undra – Hade soldaterna sökt igenom hus
efter hus eller var det sant att Bilda som bodde bland dem
var en spion och tjallare? Bilda hade, helt känslokallt,
kastat sin egen nyfödde son i Nilen och högljutt
deklarerat att om det fanns någon annan som födde
en son vore hon klok i att göra detsamma!
Vad ska jag göra om det
blir en pojke, undrade Jokebed! Hon och Amram förstod
att förtrycket skulle hålla på länge
än och hade tillsammans bestämt sig för att
de skulle vara trofasta oavsett vad som komma skulle. För
dem betydde Guds lagar mer än någon människas.
Utan att behöva förbereda sig mentalt, kunde Jokebed
automatiskt frammana den psykiska styrka hon lärt sig
i barndomen, och var fastbesluten att inte tillåta
sina fiender att tvinga henne bli panikslagen eller förlora
den frihet i Herren som hon hade inom sig.
Jokebeds beslutsamhet var
till nytta flera månader senare när panik mycket
väl kunde ha tagit överhanden. Hon födde
ett synnerligen vackert gossebarn. Blandad med glädjen
var skräcken över hur hon skulle kunna skydda
honom. Hon förklarade om och om igen för Miriam
och Aaron hur viktigt det var att de inte berättade
för någon levande själ om denne underbare
pojke. Aaron var väldigt liten och stolt över
sin lillebror. Skulle han verkligen kunna behålla hemligheten
inför sina lekkamrater?
Båda Jokebed och Amram
såg i den nyfödde sonen något påfallande
speciellt. Tillsammans planerade de hur de skulle kunna
gömma honom i ca tre månader och vad de skulle
göra sedan. . . Aaron blev övertygad om att han
skulle göra vad han kunde for att skydda sin lillebror,
även låtsas gråta om den lille skrek. Hela
tiden tränade Jokebed Miriam för en plan som var
så djärv att hon knappt kunde andas när hon
tänkte på den.
“Miriam, Lilla Gumman,
du kommer att vara en fantastisk skådespelerska! Se
överraskad ut! Träna på ditt ansiktsuttryck.
Så! Perfekt! En gång till. Nu, hur ska du fråga
hennes höghet, prinsessan om att du ska hitta en amma
ibland de hebreiska kvinnorna? . . . Duktig flicka! Nu,
igen. . . Kom ihåg, jag kommer att vara längs
vägen, bara en bit ifrån.”
Den fasansfulla dagen kom.
Jokebed kollade den vassklädda kistan en sista gång.
Hon mätte ut tiden noggrant. Hon måste få
barnet, glatt och lugnt, i kistan och gömt innan prinsessan
anlände för sitt dagliga bad, men inte för
tidigt så att han blev grinig! Skulle någon stoppa
henne längs vägen? Skulle väven som dolde
kistan skydda tillräckligt utan att vara avslöjande?
“Lugn, lugn, Jokebed,” sade hon till sig själv.
Ge Miriam det självförtroende hon behöver.
Detta är Guds barn, det vet du, och Han kommer att
rädda det. Du ska bara göra din del.”
“Då så, nu
går vi, Miriam. Inte för fort. . . kom ihåg
hur vi tränade.”
Försiktigt, försiktigt
placerade Jokebed den lilla kistan med det sovande barnet
bland vassen i Nilen–den ödesdigra Nilen. Med
hjärtat i halsgropen tittade Jokebed på en bit
därifrån när prinsessan öppnade kistan.
Hon såg att prinsessan inte kunde motstå den speciella
utstrålning som barnet hade.
Miriam var som skapad för
sin roll. Sedan skuttade hon lättad mot sin mor. Jokebed
tog ett djupt andetag och gjorde sig beredd for sitt livs
prestation. Lugnt, nästan ståtligt, gick hon som
en avtrubbad slav fråntagen alla känslor och såg
ut att vara något störd av sitt barns begäran.
Tillräckligt artigt svarade hon prinsessan, “Ja,
det kan jag göra. Jag förstår. Lön?
Javisst. Jag håller dig underrättad.”
Jokebed vände sig om,
höll om sitt älskade barn, och vågade inte
tro att det var sant. Hon kunde öppet ta hand om sin
son. Hon skulle bara säga, “Fråga prinsessan,”
om någon misstänkte något. Hon kunde ge honom
kärlek, träna honom, njuta av honom --- och få
lön!
Och SOM hon tränade honom!
Han lärde sig alla Guds löften till Israels fäder.
Han lärde sig tillit och vad det betydde att ge kärlek,
att vara rättvis och ta ansvar. Och Mose lärde
sig hur han skulle älska att lära sig mer! När
den hjärtslitande dagen kom för Jokebed att återlämna
honom till prinsessan visste hon att han fruktade Gud och
att Guds kärlek präglade honom. Medan hon torkade
både sina egna och hans tårar visste hon att han
hade all kunskap och vishet han behövde for att använda
den fina utbildning han skulle komma att få, för
att vara till välsignelse. Det hela var en del av en
nåderik plan. Jokebeds tro, när allt omkring var
som djupt, mörkt vatten, höll henne uppe och gjorde
det möjligt för henne att vara delaktig i befrielsen
av sitt folk.
Läs gärna:
- 2 Mosebok 2:1-12, 6:20, 7:7
- Apostlagärningarna 7:20
- Hebreerbrevet 11:23
- Citat från Mose, en bok av Charles Swindoll,
WORD Publishers
Att fråga sig:
- Prioriterar jag umgänge med/undervisning av mina
barn? Hur viktigt är det? När/hur ska jag
göra det?
- Hur kan vi motverka den dåliga påverkan
som våra barn konfronteras med?
- Ska jag passivt låta Guds vilja ske, eller ska
jag vara delaktig i den? Om det senare, hur skulle det
se ut i min nuvarande situation? Vad vill Gud själv
att vi ska göra?