Hur orättvist! Det här
kan bara inte hända! Varför måste min underbara
vän drabbas, hon som är så full av liv och
har så mycket att ge! Det får inte tas ifrån
henne! Frågorna, frustrationen, rädslan och vreden
for med en rasande fart genom mig på samma gång
som verkligheten pressade på.
Å ena sidan sörjde jag med henne,
uppslukad som jag var av hennes öde. Å andra sidan
avundades jag henne, den innerliga relationen hon hade med
sin far och det djupsinniga sätt på vilket hon
verkade känna Gud.
Låt mig förklara. Vi kallar
henne för Jedda. Hon och hennes far, Jefta, har en så närstående
relation att mina vänner och jag kallar henne vid en
förkortning för ”Jeftas dotter”. Hon är hans
enda barn, något han ofta påpekar. Det råkar
vara han som är domare i vårt område. Vi har
inte någon kung, utan en domare som är vår
ledare. Hans bakgrund var lite brokig, har jag förstått
-- utsparkad från hemmet av avundsjuka halv bröder;
men han var en utmärkt krigsman med talang för
militär strategi. Vi behövde en sådan, ty
våra fiender höll på att göra livet omöjligt
för oss. Bröderna sökte upp honom igen och
han gick med på att leda oss.
Jefta, och Jedda likaväl, trodde så innerligt
på Israels Gud. Jag ville också tro så, men
det fanns så många olika gudar. Hur kunde jag veta
vilken som var bäst? Som jag kände för Israels
Gud just då, fick han inte min röst. Men, tillbaka
till min berättelse: Jefta skulle kriga mot Ammoniterna,
en extra svår militär utmaning. Han avlade, om
jag får tycka, ett mycket dumt löfte till Gud.
Han lovade att om Gud skulle ge dem Ammoniterna, så skulle
han ge som ett offer, vad som än kom ut ur hans dörr
när han seger riktåtervände hem. Han med rycktes
verkligen av dramatiken i det hela.
Visst , du har redan gissat . . .
Ett bud kom till oss med nyheten om segern,
och Jedda, vår inspirationskälla, var utom sig
av glädje. Någon ropade, ”här kommer de!” och
vi hojtade till och började sjunga så högt
vi kunde, dansade och spelade på instrument. Jedda stormade
ut genom dörrarna. Vi var stormförtjusta att delta
i det stora firandet på denna triumfens dag.
Denna exalterande aktivitet slutade
hastigt med Jeftas förbryllande respons. Han rev sina
kläder! I vår orientala kultur betydde det djupt
förtret och sorg. Hade vi missförstått eller
fått en felaktig upplysning? Varför var han inte
lika förtjust i att se oss? När vi förstått,
lade sig chocken som en filt över oss och gjorde oss
orörliga. Sann i sin natur, tänkte Jedda ändå omedelbart
på sin pappa, hellre än på sig själv.
Hon sade att om han hade lovat Gud, då hade han gjort
det, och löftet skulle hållas, utan tvekan. Hon
tvekade kanske inte, men det gjorde vi andra. Det var väl
en överdrift att behöva hålla detta löfte!
Hon var trots allt bara en ung flicka med hela sitt liv framför
sig. OM vi BARA kunde ta bort det ögonblicket
som ändrade vår goda väns liv for alltid.
Jedda sörjde med lika starka
känslor som hon hade firat. Som oss alla, hade Jedda
sett fram emot att få många barn till välsignelse.
Hon led den värsta möjliga förlusten som en
hebreisk kvinna på denna tid kunde lida. Utan barn var
hennes liv helt värdelöst. Hon ville ha sällskap,
och ordnade så vi kunde följa med henne till bergen
för att sörja hennes jungfrudom i två månader
innan villkoren för hennes öde skulle fullbordas.
Vi stapplade iväg med henne, men tillvaron kändes
mycket osäker. Om detta kunde hända henne som var
vår trygghet, hon som var den stora Jeftas dotter, hur
sårbara var inte vi? Hon gömde inte sitt lidande
för oss, utan tillät oss att följa med henne
ner i gapet. Hon skulle aldrig föda ett barn och tillät
sig själv att känna förlusten fullt ut. Jag
såg med häpnad hur hennes förtroende i Herren
växte i samma takt som hon förlorade sig själv.
Gud verkade bo så naturligt och förtroligt i henne.
Jag var, trots det, inte villig att stå i kö for
att erfara samma omständigheter som orsakade hennes
tillväxt. . .
Jag grät länge och uttömmande,
och hur konstigt det än kan låta, kände jag
hur min egen förmåga att lita på Gud växte.
Under den två månader långa perioden började
några sanningar, paradoxala sanningar, bli verkliga
för mig. Att sörja motsvarar inte otro. På något
sätt började jag komma underfund med att avsikten
med livet var inte att må bra på grund av att allt
ordnade sig på det sätt jag ville, utan att må bra
på grund av att jag vandrade med och litade på Gud.
Ju mer jag överlät mig själv till Honom, utan
att vilja ändra på något eller kontrollera
Honom, desto mer kunde jag lita på vad Han gjorde.
”Scenariot”
som du precis har läst är en mycket fri tolkning av Domarboken,
kap. 11--
Hur slutade det hela för ”Jedda”?
Lärda och framstående teologer är oense om
förloppet. En del skriver att eftersom Gud fördömde
människooffer, dödades inte Jedda, utan hon skickades
till Israels centrala tempel för att vara i ständig
tjänst. Andra påstår att på grund av
förfallet under domartiden och den starka påverkan
av alla de ogudaktiga runt omkring, som regelbundet offrade
människor, skulle Jefta vara okunnig när det gällde
Guds bud. Han visste kanske inte om rätten att, med
silver, kunna friköpa personer som var så döds
dömda. Hur det än var, är det uppenbart att
det viktiga var att hon aldrig ”kände någon man.”
Vad kan sägas om ”Jeddas” osannolika
respons? Är det möjligt att hennes frågor
och vrede helt enkelt inte blev nerskrivna, eller, kan det
vara möjligt, eftersom sådana aktiviteter var så vardagliga
att hon accepterade sitt öde utan att göra så mycket
väsen av det? För oss verkar det som en omöjlighet.
Vi har en mängd olika resurser som gör att vi är
bekväma och har kunnat röja bort många svårigheter
som folk handskades med för bara en generation sedan.
Vi har försökt isolera oss från smärta
och problem vilket gör att när det händer
något vi inte kan kontrollera, är våra reaktioner
starkare än de skulle vara om vi var vana vid smärta,
lidande och död som en mer normal del av vårt liv.
Eller, var det så att eftersom Jedda
höll fast vid Herren i detta, livets värsta möjliga
tillbud, att hennes tro stärktes så att hon ödmjukt,
utan uppmärksamhet, kunde handskas med sin situation?
Vi har faktiskt sådana vittnen runt omkring oss idag.
En kär kvinna som inte vill något mer än att
vara helad ifrån otänkbara sår från sitt
förflutna med biverkningen av extrem försvagning
i hela sin kropp, har sagt, ”Jag skulle inte vilja vara utan
den relation med Gud som jag har, och jag hade inte fått
lära känna honom så väl på något
annat sätt.” De flesta av oss känner till Joni
(vars
artiklar finns i Junia) och
varit inspirerade av hennes tro och mod. Vi är nog många
som önskar utökad tro och insikter i Gud personligen
istället för på hennes vägnar. Men, kön
bakom henne för att få ett likartat öde som
hennes är mycket kort.
