Denna kvinna tillhörde den tiden
i historien som var nära slutet av domartiden. Andligt,
var det en tidsperiod av spiralformig nedgång. Varje
ny domare verkade ha mindre påverkan än den
föregående. Denna kvinna (vi
kan kalla henne "Mona") tillhörde den lägsta
av Israels stammar, en kvarleva egentligen, av daniterna
där det såg ut som om folket hade glömt
Gud och att Han måste ha glömt dem...
- Moster Mona! Moster Mona!
Hjälp! Jag har gjort mig illa! Det blöder!
Lilla Rakels lockar rufsades om när
hon skrek till medan hennes stora, bruna ögonen
fyllde av tårar. Mona tog barnet i sina armar och
kände hur varm hennes lilla kropp var. Mona kände
hennes söta, svettiga doft medan hon rengjorde och
plåstrade om Rakels skrapade knä. Glad igen,
skruvade sig Rakel ur Monas armar och sprang iväg
för att fortsätta leka.
- Moster Mona, berätta igen om
Isak! Berätta om pojken på berget!
Mona vände sig om och log varmt
mot sin lillasyster Opals äldsta barn, Asmil, en
ivrig nioåring. Hur kunde tiden ha gått
så fort sedan han föddes!
- Nej! nej, jag vill höra om Mose,
när vattnet delade sig! skrek femåriga Elias
och stirrade hotfullt upp mot Asmil.
Asmil klippte till honom så att
lilla Elias landade på sin rumpa och började
storgråta. Monas leende bleknade och hennes panna
rynkade istället.
- Sätt dig här, sade hon strängt
till Asmil, och rör dig inte ur fläcken.
Hon tog hand om Elias sårade stolthet
medan hon bad en snabb bön för att kunna komma
på det bästa sättet att nå Asmils
fortfarande formbara hjärta.
Som på en given signal, klev Asmils
fjortonåriga kusin Doris in. Hon lämnade sin
filisteiska vän utanför, medan hon pratade
med sin moster. Hon himlade med sina stora, mörka ögon
när hon insåg kaoset och höll en känslomässig
distans till sin moster som hon visste inte gillade hennes
familjs vänskap med filisteiska familjer.
- Bara undrar var Mamma är, sade
hon med en fräck självständig min.
Medan Mona gav sin systerdotter den
information hon ville ha, suckade hon en bön för
både Doris och hennes vän, för att deras
hjärtan skulle mjukna och deras ögon öppnas.
Mona visste att tanken på att leva ärligt
och hederligt var som ett fult gammalt klädesplagg
som låg i dammet på golvet, något som
skulle kastas. Hennes folk hade tappat kontakten med
sina fäder och sitt kulturvarv och förstod
inte att de kompromissade. Det verkade rätt och
slätt att det skulle vara så nuförtiden.
Mona vände sig tillbaka till den
mycket ångerfulla Asmil. Hans nedslagna ögon
och sorgsna ansikte grep hennes hjärta, och hon
försäkrade honom att han skulle växa upp
till en fin ung man som skulle använda sin styrka
att hjälpa andra och försörja dem. Samtidigt
bad hon för de vuxna i hans liv, att de skulle vara
starka, gudsfruktiga exempel för honom.
Mona fortsatt med de yngre barnen och
räknade det som en ovärderlig förmån
att hjälpa de här barnen, hennes systrars och
bröders barn, att känna efter vad Isak måste
ha känt, att upptäcka just vem hans fader,
Abraham, var - mannen som Gud kallade att flytta till
landet som var deras, och Jakob vars namn ändrades
till Israel som var namnet de alla hade. Det fanns Josef,
Mose, och General Josua som modigt lydde Gud när
Han befallde honom att leda israeliterna att inta landet än
en gång.
Uppfylld av dagens händelser gick
Mona långsamt hem i eftermiddagshettan. Försjunken
i sina tankar, blev hon inte rädd när en okänd
figur plötsligt stod framför henne. Trots att
hans gestalt var fruktansvärd fylldes hela hennes
varelse av en varm känsla av frid och ro när
han talade till henne. Efter alla dessa år av barnlöshet
lovade han att hon skulle föda en son som skulle
växa upp till en man som skulle börja rädda
israeliterna från filistéerna. Både
hon och hennes son skulle hålla nasirlöftet.
Reglerna hade med dryck, doda kroppar och med att inte
klippa sitt hår att göra, men Mona visste
att det var bara yttre saker. Den egentliga meningen
med det hela var att vara helgad, avskiljd, för
Herrens verk genom dem.
Monas hjärta dunkade medan hon
skyndade sig de sista stegen till hemmet där hon
hittade Manoa och upprepade vad mannen hade sagt. Manoa
bad till Gud att budbäraren skulle komma igen, att
de skulle få veta hur de skulle fostra ett sådant
barn. Mannen kom igen, men han svarade inte på Manoas
frågor. Han upprepade bara instruktionerna om villkoren
i nasirlöftet.
Manoa bad mannen att stanna och äta
hos dem. Underligt nog ville han inte äta, men han
föreslog att Manoa skulle offra till Herren. När
lågorna från offret gick upp till himlen
förvandlades plötsligt mannen, och han for
upp med lågorna. Manoa och hans fru föll omedelbart
till marken med ansiktena neråt. De visste att
de hade sett en ängel, och det var detsamma som
om att ha sett Gud. Enligt Guds Ord betydde det döden
för dem.
Mona gjorde den praktiska iakttagelsen
att om de hade fått ett löfte om en son från
Herren själv, då måste de få leva
för att kunna födda honom. Och så blev
det. Barnet föddes och de kallade honom Simson.
Precis som i varje domares fall, började Herrens
Ande verka, och Herren välsignade honom.
Simson hade de bästa förutsättningarna
för att han skulle kunna följa Herren exemplariskt
och vara till största glädje för sin mor.
Tyvärr. Han gick fel väg och lyssnade inte när
hans föräldrar försökte rätta
honom. Filisteiska kvinnor tog över i Simsons liv,
och Mona måste ha både sörjt och undrat
hur det kunde blivit som det blev. Hon hade gjort vad hon
kunde. Precis som när hon var barnlös hade hon
nu möjlighet att lita helt på Herren när
allt verkade vara helt fel.
) 
