Delila visste att hon inte drömde
när fem män iklädda fina skräddarsydda
sidenkostymer och med välputsade frisyrer och mustascher
nonchalant släntrade in. Deras ögon sökte
i det dunkla ljuset tills de hittade hennes. Deras natur
trogen granskade de henne från topp till tå medan
deras självbelåtna, sensuella leenden spred
sig över deras vackra solbruna ansikten. En köldrysning
gick genom Delila och hennes hjärta hoppade högt.
De här männen hade otvetydigt ett uppdrag och
det var inte ”det vanliga”.
Folket i hela dalen kände till Delila,
den otroligt vackra ägarinnan av områdets mest
kända krog som annonserades som ”en lustgård
för öga och gom - med fullständiga rättigheter
och service utöver det vanliga.” Herrarna som
ville tolka in något mer än god mat och service
i de orden blev inte besvikna när de kom på besök.
Det fanns generösa öppettider och Delila arbetade
de flesta av dem. Allt ifrån Affärslunchen till
sent in på natten när skenet från de många
levande ljusen i flera alkover precis skänkte den
inramning som behövdes för de härjade besökarna,
jobbade hon flitigt. Direktörer, politiker, mediefolk,
kändisar och då och då någon kyrkoherde
kunde dränka sina bekymmer i sällskap med denna
blodfulla dam. Berättelser om eskapader med Delila
var utbredda. Hon var en legend och ingen visste säkert
när sanningen slutade och fantasierna tog vid.
Delila kände till varenda man med
pondus i dalen och de flesta av deras kvinnor. De kvinnliga
gästerna viskade engagerat nedlåtande om henne
medan Delila slanka, kvinnliga figur svassade iväg
med beställningarna till deras eftermiddagste. Delila
kände sig kränkt men samtidigt lite road. Hon
talade om för sig själv att det inte fanns någon
anledning att bli upprörd. Hon visste vad hon ägde
och vad många av de här kvinnorna gick miste
om. Om de kände till de hemligheter deras förbryllade
män öste ur sig till henne på små timmarna,
skulle de inte behandla henne med en sådan låtsad överdriven
artighet eller överlägsen attityd.
Fru Åkerman, till exempel, visste
Delila, hackade på sin man i ett: han försörjde
dem inte tillräckligt bra, brydde sig inte tillräckligt
om barnen, var alltid borta på jobbet, var slarvig,
och såg inte heller till trädgården. Att
han överhuvudtaget åkte hem! Dessutom var hon
ledare för kyrkans väckelsesatsning. Delila ryckte
på axlarna. Efter en kväll med Delila kände
Olle Åkerman sig som en kung. Hans slapp att känna
sig helt värdelös och blev tillfälligt fylld
av självtillit, och han kunde se med förtröstan
på framtiden.
Delila tyckte faktiskt synd om Elenor
Isbjörn. Hon skulle minsann kunna ge Elle några
vinkar om hur en kvinna skulle bära sig åt i
sovrummet. När Elle till slut tillät Benny sitt
intima sällskap, var det med ett sådant ointresse
att han önskade att han inte hade närmat sig
henne. Något i hans inre hade dött med detta
ständiga avvisande. Delila var en dålig ersättning
för det han egentligen ville ha – en kvinna
som såg till hans innersta, som kunde se förbi
hans grova yttre. Vilken god man Elenor gick miste om,
bara för att hon inte lärde känna honom.
Nåväl, tills hon kom till insikt skulle det
fortsätta klirra i Delila sparkassa. Hände inget
med de yngre kvinnorna var det bara en tidsfråga
innan ett par av deras män sökte sig till Delila
alkov.
Simon, domaren i dalen, var hopplöst
kär i Delila. Förutom att han hade ett viktigt ämbete,
var han dessutom snygg och muskulös, oöverträffad
när det gällde rå styrka. Det cirkulerade
många berättelser om honom. Vilka skulle hon
tro på? Var han verkligen ansvarig till att hans
första fru mördades? Använde han verkligen
försvarslösa djur för att anlägga en
brand? Skulle han verkligen ha kunnat döda flera män
i ett slag? Utan kraftansträngning bar han henne i
sin famn, men han bemödade sig verkligen för
att övertyga henne om sin äkta kärlek. Simon
var underhållande, det måste hon medge. Han
lekte med ord, hittade på gåtor, och fick henne
och andra att skratta och förvånas. När
han slumrade lätt i hennes armar sent om nätterna
med sitt långa, silkesmjuka hår vilande mot
hennes varma kropp, talade han om Gud. Han trodde verkligen
att hans stora framgångar och otroliga styrka kom
från Gud och att han dessutom var kallad av Honom
för att göra övernaturliga verk och att
befria folk från sina bojor av otro.
Idéerna gjorde att Delila både
var spänt nyfiken och kände avsmak. Tänk
om det kunde vara sant – att Gud var Förlossaren,
att sann personlig frihet kom genom tro på Honom?
Men, allt hon bevittnade ropade ut motsatsen. Det fanns
de som ytligt påstod att Han var deras Frälsare
och de som liksom Simon fullständigt var likgiltiga
när det gällde att lyda Hans lagar. Detta övertygade
henne mer än någon retorik. Nej, hon hade det
bra. Affärerna gick bra. Om hon spelade sina kort
väl (särskilt de med de rätta
männens ansikten på) skulle hon kunna
få ihop en stor sparad slant för att eventuellt
kunna göra något annat. Trots det, fanns det
ett gnagande, djupt inombords, som förnam att det
måste finnas ”Någonting” mer.
Kanske det ”Någonting”,
hade precis kommit in genom dörren, trots den kusliga
känslan som följde med. Delila gled mot männen
och med en mjuk gest visade hon dem till en lagom stor
och intim alkov och kuttrade, lite förföriskt:
– Mina herrar! Snälla, sätt
Er.
– Då så. Nå?, hur kan jag hjälpa Er? . .
.
Medan de pratade började Delila ana vem de var. Utan att synas
så mycket och utan verkliga positioner höll de dalen i sitt
grepp. Ibland betydde pengar, makt och hemlighetsmakeri mer än
befogenheter. Det var uppenbart att Simon hade retat upp dem med flera
av hans domar. De ville att Delila skulle hitta hans svagaste punkt
och på ett mycket diskret sätt visa dem hur de skulle kunna
knäcka honom, både personligt, fysiskt och psykiskt. Var
och en visade henne en check utskriven med hennes namn och med så många
nollor att hon nästan svimmade. . .
Åh! Alla de pengarna i gengäld
för att göra det som hon var bäst på – att
lirka ur en man hans djupaste hemligheter. Delila tvekade
bara ett ögonblick, medan hon övervägde
sina alternativ. Hon såg bilden framför sig
av Simon fråntagen sin styrka, ensam och övergiven,
gjord till åtlöje på den ena vågskålen.
På den andra skålen såg hon rikedomar
som hon aldrig hade drömt om och förmodligen
aldrig skulle ha möjlighet att få någon
annan gång. Vad fanns det att tveka inför?
– Mina herrar, jag hör av mig!
Betyg på denna historia – för
en vuxen publik:
Hade premiär under Israels absolut mest dekadenta period i gamla
testamentet. Huvudpersonernas (Simson och Delila) karaktärstyper
kan hittas i alla tider och i alla kulturer. Det är en naken berättelse
som inte skyller över eller förklenar det råaste detaljer.
Det grymma slutet stämmer helt överens med våldet i
Simsons tidigare liv och med det moraliska förfall som genomsyrar
denna tidsperiod. En hel del intriger, bedrägerier, sex, våld
och kriminalitet förekommer. Det etiska betyget är helt klart:
extrem försiktighet. Den bibliska historien hittas i Domarboken 16:4-22
(13:1-16:31)
