Noomi finns i Ruts bok. Om du
inte känner till historien, ta gärna tid att läsa
den.
Ibland hör vi ordspråket: ”Livet är
inte en dans på rosor.” Men, är inte det
egentligen vad vi hoppas på att det ska vara? Hoppas
vi inte att livet ska vara lätt att leva, eller, åtminstone
att vi ska vara duktiga på att hantera några
tillfälligt mörka stunder? Det finns de som vet
bättre, som vet att de svåra stunderna ibland
har lämnat dem helt utan kontroll, att det då hade
känts bättre att få dö än att
fortsättta kämpa, att försöka hoppas
på något som slingrar sig undan, oavsett deras
yttersta ansträngningar.
I Skriften har vi möjlighet att tillfälligt
besöka en kvinna i hög ålder där omständigheter
hade skapat till synes oöverstigliga hinder för
henne. De lämnade henne helt utan hopp. Hon är
undanstoppad i Ruts bok, den åttonde boken i Bibeln.
Det är en fantastisk kärlekshistoria som kretsar
kring Rut och Boas, men den börjar, och slutar, med
Noomi.
Noomi, hennes man och deras två unga
söner lämnade Betlehem, som på original
språket betyder ”Brödhuset,” och
reste till Moab på grund av hungersnöd. Kort
därefter började Noomis tragedier, Elimelek dog.
Så småningom gifte sig sönerna och efter
ca tio år, dog först den ene, sedan den andre
av dem, barnlösa. Noomi stannade kvar tills nyheten
nådde henne att det återigen fanns bröd
i Betlehem.
Vid sin återkomst, med Rut i släptåg,
skrädde Noomi inte orden när hon uttryckte sin
djupa besvikelse med livet och Gud för stadens kvinnor.
Hon erkände öppet att hon var djupt deprimerad
och bad dem kalla henne ”Mara,” den bittra,
istället för Noomi, den milda, eftersom bitterhet
var en bättre beskrivning av hennes nuvarande karaktär än
mildhet. Hon kallade Gud ”Shaddai,” den Allsmäktige.
Hon kände sig bedragen. El Shaddai kunde ha hindrat
den förtidiga döden av hennes kära, men
det gjorde han inte.
Dr. Larry Crabb, psykolog, kommenterar
Noomis ärlighet i sin bok, Shattered Dreams (WaterBrook
Press, 2001), (sammandrag ur texten, ungefärligt översatt):
Min växande övertygelse är
att ingen helt upptäcker sin längtan efter
Gud utan att fullkomligt tränga in i mindre viktiga önskemål.
. . . Vi måste, därför, fullt ut känna
den själv-genomträngande smärtan av
besvikelse . . . Men, när det enda vi erfar är
smärta, ensamhet och förtvivlan, kan vi också bestämt
veta att vi inte nått djupet i oss själva.
. . . Det kommer att ta tid, plågsam tid, kännetecknad
mer av förtvivlan än hopp, men upptäckten
kommer att göras . . .
Folk som håller fast vid lycka
finner aldrig sann glädje. Vilken tragedi det är
när folk bedövar sina hjärtan av smärta
som eliminerar lycka och, som ett resultat, aldrig
upptäcker sin längtan efter Gud. Om vi tränger
in i vår mörka natt och vägrar att
låtsas se ljus när vi inte ser det, kommer
vi så småningom att se Guds plan sakta
veckla ut sig i våra liv.
s 73-76
. . . Om jag vore Noomis andliga
handledare, skulle jag vilja . . . följa Guds
Ande medan Han långsamt arbetar för att
hjälpa Noomi komma i kontakt med hennes längtan.
Jag skulle utforska de subtila val hon använder
sig av för att få livet att fungera, och
kanske komma med en förklaring. Men, det som jag
skulle räkna med är detta: Gud arbetar ständigt
för att göra
sina barn medvetna om en dröm som hålls levande under
spillrorna av varje krossad dröm, en ny dröm som, när
den aktualiseras, kommer att släppa fram en ny sång, sjungen
till tårar, tills Gud torkar bort dem och vi sjunger med enbart
glädje i våra hjärtan.
s 82
Trots Noomis smärta upphörde
aldrig livets praktiska sysslor. Brödet i Betlehem
dök inte upp av sig själv på bordet. Rut
började arbeta. Gud var också i arbete, med
sin gränslösa plan som allas Försörjare.
Mannen som var speciellt intresserad av Rut var inte vilken
man som helst. Han var en, som enligt urgammal lag, kunde
hålla Elimeleks härstamning vid liv. Kärlekshistorien
inleddes . . .
I bokens sista scen sitter den tidigare
så uttrycksfulla Noomi tyst och håller Rut
och Boas nyfödde son i sitt knä. Var hon förtvivlad över
att hennes egen son inte var barnets far, var hon förtvivlad över
att Elimilek inte var med för att dela undret? Hade
hennes djupa besvikelse på Gud till slut försvunnit?
Noomi höll nog med sina väninnor
när de deklarerade att hon hade anledning att fröjda
sig och kalla Gud ”välsignad.” Hon hade
smakat på och väntat sig att fortsätta
med det mycket svåra änkelivet. Att hon var
barnlös var skamligt. Det var som om hennes man aldrig
hade existerat.
Tack vare Rut och Boas barn upphörde
hennes skamliga tillstånd. Hon som tidigare var tom
fick nu ett fullt knä. Hon som hade förlorat
sina barn och allt hopp om en försörjare hade
nu en ättling. Hon som var bitter på Gud hade
nu anledning att prisa Honom. Detta barn hon höll
i var hennes friköpare.
Var Noomi tyst inför ett under som
var för stort för ord? Höll hon på med
att begrunda den ”stora planen, ” dess räckvidd
hon inte hade någon aning om? Bara Gud vet. (Läs
gärna också Matteusevangeliet 1:1,5-6, 16 
)
Vi då? Vad betyder denna berättelse
för oss när vi drabbas av s.k. ”barnlöshet ”—djupa
ekonomiska problem, tomma relationer, kanske en sjukdom
som inte vill släppas, eller något ännu
värre?
Noomi och Rut ”väntade” på att
Boas löfte att vara deras försörjare
verkligen skulle gå i uppfyllelse. Vad är det
för förändringar vi ska vänta på? Är
det att det plötsligt finns tillräckligt med
pengar, relationer blomstrar, m.m? Visst, sånt händer,
och det är underbart när det sker! Poängen,
emellertid, är vårt friköpande som vi upptäcker
i tysta, förtroliga möten med vår egen
personliga Friköpare som leder oss till en grotta
djupt inom oss själva som vi inte visste fanns, det
stället där Guds glädje, inte vår
jordiska lycka eller bekvämlighet, bubblar fram. Han är
Försörjaren, genom nåd, för dem som
har sett sin egen arrogans och litenhet, som har förstått
att de inget förtjänar, och hittat en djup, oförklarlig
vänlighet och kärlek, som frambringar spontan
tillbedjan och vördnad.
Joni Eareckson Tada har lidit mer än
de flesta av oss. Vi läser hennes upplyftande artiklar
i Junia och tittar på hennes varma leende och tror
att hon har övervunnit sina problem. Men, i ett tal
till en stor samling unga människor som höll
på att läsa till andliga ledare, erkände
hon att ungefär 75% av tiden, inklusive denna morgon,
vaknar hon till tankar som ”Jag klarar inte detta.
O Gud, jag är så trött. Jag vet faktiskt
inte om jag kan stå ut en dag till med denna förlamning.” Joni
har hittat och fortsätter att dra sig tillbaka till
denna inre sfär där hon umgås förtroligt
med Herren och säger som det är: ”Jag skulle
hellre dö än ställas inför det som
jag måste gå igenom.”
Det finns en större bild av Hans
plan, av vilken Joni är en del, som håller på att
blomma ut. Den totala räckvidden av detta kan ingen
göra sig en föreställning om ännu.
Noomi finns i Ruts bok. Om
du inte känner till historien, ta gärna tid att
läsa den.
