När Hanna födde Samuel var det
en avgörande tidpunkt i Israels historia. Samuel blev
Israels allra sista domare. Ca 300 år av Israels
historia, då folket leddes av domare, markerades
av politisk, moralisk och andlig anarki och förfall.
Denna tid präglade till och med överprästen
Elis söner vilka helt hade vänt sig bort från
Gud och använt sitt prästämbete för
egen vinning och otukt. Precis när det verkade som
om landet Israel skulle falla samman grep Gud in och som
svar på den gudfruktiga Hannas bön, gav Han
Samuel till henne och landet. Samuel fick inte bara se,
utan också delta i inrättandet av den kungadynasti
som Gud hade lovat som en del av Hans försonande plan.
Samuel var Israels första profet och smorde de två första
kungarna, Saul och David.
Samuel var en av tre som nämns i
Skriften som åtskiljdes vid födseln för
att leva, inte bara en del av sitt liv, utan alla sina
dagar, som en Nasir, en som användes helt i Guds tjänst (de
andra två var Simson och Johannes Döparen).
Som så ofta är fallet när Gud har någon
i åtanke för en speciell uppgift, fanns det
en mycket viktig person i bakgrunden som var engagerad
i processen att forma det livet. Det var en minst lika
viktig uppgift. I Samuels fall var det i första hand
hans mor.
Som flera av kvinnorna som gestaltas i
GT var Hanna barnlös och för var och en av dem
var det en förbannelse. På grund av att det
var viktigt för en hebreisk man att hans släkt
inte dog ut behövde han en son. Hans frus oförmåga
att bli med barn ansågs som en förbannelse.
Rakel, Jakobs andra fru men hans första kärlek,
krävde oförskämt och orealistiskt att han
skulle ge henne ett barn. Både Sara och Rakel gav
sina män en tjänstekvinna för att föda
ett barn i deras ställe. Familjegrälen bara intensifierades!
I texten får vi inte veta hur Pennina, Hannas konkurrent,
trädde in i hemmet. Att det blev till ett miserabelt
förhållande på flera håll är
dock självklart.
Hur hade det varit att leva i Hannas värld?
Det fanns barn kring hennes fötter, barn som fötts
av en annan kvinna och avlats av hennes egen man, Elkana. Även
om modern till dessa barn, Peninna, var välsignad
genom dem, var hon bittert avundsjuk på grund av
att Elkana tyckte mer om Hanna än om henne själv
och såg därför till att Hanna led. Hur
skulle Hanna klara sig när hon hade vetskap om att
Herren hade förbisett henne? Hur skulle hon vara gentemot
sin man som måste ta hänsyn till en annan kvinna,
mot den andra kvinnan som ständigt och jämt hånade,
mot den kvinnans barn, och ja, till och med, mot Gud?
Se för ditt inre öga hur de
tvingades sköta ett hushåll tillsammans med
daglig avund och missämja. Det värsta för
Hanna var när familjen årligen vallfärdade
till den heliga staden, Silo, för att tillbe och offra
till Herren. Då var Elkanas favorisering mest uppenbar
och Peninna som allra värst i sin hämnd aktion.
Elkana ville väl och försökte
trösta Hanna. Som så många män försökte
han lösa problemet och hoppades att hon skulle kunna
acceptera hans lösning. Han ville att hon skulle vara
nöjd med hans kärlek och inte bekymra sig för
att hon inte hade något barn. Om du som läser
detta är make och du undrar, du med, varför din
fru eller flickvän inte kan acceptera din lösning
på hennes förtvivlan, tag då ett steg
tillbaka. Tillåt henne att tömma allt ur sitt
inre, att gråta och få ur sig allt som finns
inuti. Var inte rädd för hennes känslor,
utan hjälp henne att få det ur sig. Tänk
inte på att lägga fram en lösning, var
inte frestad även när hon i sin förtvivlan
frågar, ”vad ska jag göra?” Oftast är
det en kvinnas bästa tröst när någon
lyssnar uppmärksamt, när någon verkligen
hör allt som finns i hennes hjärta och innerligt
bryr sig om vad som är viktigt för henne. Många
gånger kan hon hitta en lösning själv när
hon känner att någon verkligen har lyssnat.
Det viktiga för henne är att någon går
in i smärtan med henne och i full empati säger, ”åhhhhh,
stackars dig!” Visst, det finns problem som så småningom
kräver ett intelligentare svar, men det är en
utmärkt början.
Hannas djupa sorg ledde till att hon tappade
aptiten. Det var i Hannas förkrossan som hennes karaktär
lyste mest klart. Hon kännetecknades av mod och värdighet.
I motsatsen till Rakel såg hon klart och varken klamrade
sig fast på Elkana eller anklagade honom för
sin belägenhet. Hon skällde inte heller ut honom
för att han inte lyssnade bra och inte heller förstod
hennes svåra nöd. Trots djupa känslor som
gjorde att hon tappade bort sig själv i bön,
förlorade hon inte synen på vem hon var. Hon
var värdig att tillträda Herrens heliga tempel,
att be enträget, att få ur sig all sin smärta
från djupet av sin själ inför Honom. Hon
krävde inte heller något av Gud. Hon var ”tjänarinnan” och
Han var ”Herren Sebaot,” ett namn som syftade
på Hans suveränitet. Även i sin bedrövelse
bevarade Hanna sin värdighet och integritet när
hon tillrättavisades av överprästen som
trodde att hon var berusad. Hon kunde uttrycka sin väldiga
nöd och förklara sitt beteende för honom.
Herren svarade på Hannas bön
och hon välsignades inte bara med Samuel utan senare
med flera andra barn. Det hade varit värdefullt att
få en inblick i Hannas vardag efter det att hon fått
Samuel. Att hon skulle ge honom en mycket gedigen uppfostran är
självklart. Hon hade bestämt sig redan när
han fortfarande bara var ett böneämne att hon
skulle överlåta honom till Herren och Hans tjänst.
Forskning och sunt förnuft säger oss att de första åren
i ett barns liv är de mest utslagsgivande. Utan tvekan
förberedde Hanna både Samuel och sig själv
för den dagen hon skulle överlämna honom
personligen till tjänst i Herren.
Något mycket unikt och vackert i
Skriften är Hannas tacksägelsebön. Den helhetsbild
vi får av henne är en mild kvinna, en som blev ödmjuk
genom smärta men som ägde en självsäkerhet
på grund av Herrens verk i henne.
Det ankare Herren var för Hanna ser
vi i ett par ordbilder hon använder i sin bön
för att beskriva Honom. Hornen användes
av djur i försvar och anfall och var en symbol för
kraft och styrka. Han var en klippa, något
hon tryggt kunde stå på. Hon fortsätter
med att måla en bild som visar Herrens väldiga
suveränitet i mänskliga angelägenheter.
Hanna är inte en troskvinna på grund av att
hon födde en son, utan på grund av att hon sökte
Gud när hon var i sin djupaste dal, för att hon
visste att bara Han kunde forse henne med den tröst
hon sökte. Herren Sebaot som skapade universum och
fick Hanna att triumfera, Han var värdig och fick
all ära.
-
Ty Herrens ögon överfar hela jorden, för
att han med sin kraft
skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt
honom.
(2 Krönikeboken
16:9 Svenska Folkbibeln 98)
