Först förstod hon inte vad som
hade blivit fel. Sedan blev hon ledsen, avundsjuk, arg
och, till slut, bitter. Det som började i hennes hjärta
som ett frågetecken växte till ett sår
som blev infekterat och spred sig, och andra blev djupt
olyckliga på grund av det. Berättelsen finns
i 1 Samuelsbok 1 och 2.
Äktenskapet blev inte som hon hade
tänkt sig. Visserligen visste hon från början
om att hennes man redan hade en fru, men det trodde hon
inte skulle bli något problem. Anledningen till att
han ville ha en andra hustru var att den första inte
kunde få barn. (På den tiden
var det viktigt att en man fick arvingar och det var inte
ovanligt att han tog en andra hustru om den första
var barnlös.) Peninna tyckte det var självklart
att de skulle ha det bra tillsammans. Han skulle vara glad
för barnens skull. Hon skulle bli uppskattad och älskad.
Omedvetet tog hon för givet att hon skulle få största
delen av hans uppmärksamhet. Visst, kvinnan som han
först hade gift sig med, Hanna, skulle få vara
med i gemenskapen, men, utan barn, skulle hon befinna sig
i bakgrunden av deras liv. Och Hanna verkade så snäll
och förstående, de kunde nästan bli goda
vänner!
Så blev det nu inte. Efter några års
slitsamt barnafödande och vård av barn kunde
Peninna konstatera att hennes och Hannas gemensamma man,
Elkana, skulle för alltid föredra Hanna framför
henne. Hennes drömmar om att få stå i
första rummet i hans liv hade inte gått i uppfyllelse.
Det lämnade henne helt förkrossad. Han var ju
glad för sina barn men visade inte dem eller Peninna
samma ömma kärlek eller omtänksamhet som
han öste över Hanna. Hennes förhoppningar
om att hon och deras barn skulle vara hans ögonstenar
och att deras liv tillsammans skulle ge en sannskyldig
bild av en kärleksfull familj gick i kras.
Peninnas besvikelse växte och tog sig uttryck i spydiga kommentarer
av ren avundsjuka mot Hanna. Att Hanna var så mild och from gjorde
Peninna ännu mer arg. Värst var det under den årliga
resan till Silo där de skulle offra till Herren. Elkanas uppenbara
favorisering av Hanna gjorde så ont. Penninas längtan efter
kärlek och bekräftelse komplicerades av att hon hatade att
känna sitt beroende av dessa. Hon ville inte erkänna sitt
behov, inte ens for sig själv. Ett år gick Peninnas vrede över
gränsen till bitterhet som sedan gick inte att hejda. Det var
Hannas fel, resonerade hon, att hon befann sig i sin bedrövliga
situation och med avsaknad av empati gjorde hon allt hon kunde så att
Hanna skulle få lida lika mycket som hon själv. I hennes
tankar fanns det bara plats för henne själv, hennes barn
och hennes situation. Hon tog varje chans att attackera Hanna där
hon var mest sårbar, där hon redan kände skuld och
skam -- hennes barnlöshet.
(Berättelsen är
baserad på bibeltexten, men detaljerna år
påhittade, förstås)
Det smärtar att inte bli vald, att
bli förbisedd. Det smärtor att känna sig
orättvist behandlad. Det smärtar att jämföra
sig med någon annan eller bli jämförd och
komma till korta. Tyvärr följer känslor
som avundsjuka ganska naturligt efter en sådan erfarenhet.
Detta kan vara fördolt. I varje möte
mellan människor, som inte har omslutits av en gudomlig
kärlek, pågår det en jämförelse
och en rangordning, ett tävlande. Det finns inga otillåtna
områden där avundsjuka inte kan få fäste
En talang för heminredning, för skicklighet i
konst av någon form, för ett naturligt och avslappnat
bemötande av andra människor, för förmågan
att förklara saker så andra lätt kan förstå,
precis allt, t.o.m. en människas nära vandring
med Herren, kan göra någon annan avundsjuk.
Vad ynklig en människa blir som är avundsjuk.
I 1 Samuelsbok 2:5, en del av Hannas underbara bön,
säger hon, ” . . . den moder som fick många
barn vissnar bort.” Som en utblommad växt försvann
Pennina.
”Matteus skriver
att . . . Avundsjukan protesterade mot hans (Jesus) födelse,
avundsjukan förföljde honom medan han levde
och avundsjukan blev orsak till hans död. Avundsjukan är
människans trasigaste egenskap!” Från ”Kärleken
jag längtar efter” av John Ortberg, s. 174
Om Peninna, trots sin besvikelse vilken
var äkta och riktig och som på intet sätt
får bagatalliseras, istället för att ha
koncentrerat sig på vad hon inte fick, kunde ha tänkt
på det som hon var vald till, vilken annorlunda berättelse
vi då hade fått. Vilka annorlunda berättelser
vi alla kunde vara med om, om vi såg till att verkligen
släppa taget om det som vi är utvalda till, istället
för att hålla det tätt intill oss själva
medan vi tittar snett på grannen. Det skulle kräva
en inte helt enkel förtröstan på Herren
som i sin tur skulle bli till dubbel glädje för
många.
Nelson Mandela sade i sitt
installationstal ’93, ” ... Det finns
inget upplyst i att krympa ... Då vi låter
vårt eget ljus lysa, gör vi omedvetet andra
människor tillåtelse att göra samma sak.”
Varje grundskoleelev i USA har hört
om den hårda duellen, debatten mellan en av amerikas
högst respekterade presidenter, Abraham Lincoln, och
den tävlande Stephen Douglas. De var konkurrerande
politiker som strävade efter samma ämbete. De
flesta tror att de var bittra fiender. Det är inte
lika välkänt att när Lincoln skulle hålla
sitt installationstal och inte visste vad han skulle göra
av sin hatt att en man kom fram och tog hatten, återvände
till sin plats och uppmärksamt lyssnade till talet.
Samme man blev en av Lincolns starkaste supportrar och
reste som hans fredsmäklare strax innan inbördeskriget
bröt ut. Han, Lincolns bäste vän,
dog tre månader efter Lincolns installation. När
Lincoln hörde nyheten om hans död grät han öppet
och beordrade Vita husets flagga på halv stång.
Han, Stephen Douglas, var en förebild för sann
vänskap och storhet. Den dag Lincoln installerades
lade Douglas alla misshälligheter åt sidan och
tog presidentens hatt. Hellre än att hålla allt
som skilde dem åt intill sig valde Douglas att lyssna
till och bejaka en högre kallelse. (Mycket
av det föregående stycket har tagits från ”Det
finns hopp för Knäckta strån och rykande
vekar” av Max Lucado. s. 32-33)
Ortberg skriver vidare
i ”Kärleken jag längtar efter”, ”Avundsjukan
kan bara helas om jag börjar leva som en som är
utvald av Gud. Ett av de viktigaste orden i Bibeln
som beskriver Guds folk är ordet utvald. ’Som
Guds utvalda, heliga och älskade’, skriver
Paulus till kolosserna. I Guds kärlek blir jag
aldrig utvald på någon annans bekostnad.
Gud utväljer, eller älskar vart och ett av
sina barn på ett fullständigt unikt sätt.
Hans plan med min utvaldhet är att den skall berika
andras liv, inte beröva dem något. De som är
utvalda enligt Guds plan är det alltid för
att tjäna andra. s. 171
”Det är genom
Jesus som Gud drar alla människor till sig. Gud
viskar från korset: ’Jag vill att du skall
vara min. Jag har valt dig.’” s. 176
