Terrorn sände chockvågor
genom Tittis slumrande kropp. Hon sov aldrig djupt; sovandet
reserverades för dem som kände sig lugna. Hon
kände skriket, mer än hörde det, som en elektrifierande
sensationen som skar igenom henne, genom nerverna och rakt
in i benmärgen. Ett barns skrik i natten återkastades
i hennes bror Abbes hus, där hon bodde, och nådde
ända in i Tittis själ – djupt ner där
hennes eget skrik, som hade dämpats av åren och
inte hördes av andra, låg. Det låg vilande
men pulserande, alltid buret på vågorna av hennes
osagda sorg. Hon var skändad, nedsmutsad och övergiven.
Striden som höll på i hennes inre stal hennes
rätt till glädje och tillfredsställelse,
förvirrade henne när det gällde vad som var
sant, rätt och fel, förstörde hennes självbild,
hennes värde och sådde frö av hopplöshet
och uppgivenhet. Allt detta hade börjat gå med
henne på den stig som ledde till den djupaste bitterhet.
Hennes kapacitet för liv höll på att långsamt
försvinna.
Barnet lugnade sig snart från sitt
mardröm och sov igen medan Titti då låg
vaken och önskade att hennes mardröm också
kunde försvinna genom tröstande ord från
en kärleksfull vän. Istället var hon fruktansvärt
ensam. Hon vågade inte ens för sig själv
sätta ord på sin erfarenhet och förödelsen
som den tog med sig. Skuggarna i mörkret gjorde ting
surrealistiska, precis som minnena av dagen som ändrade
hennes liv för alltid. Hon litade inte längre
på sina minnen. Det fanns ingen som kunde bekräfta
dem, ingen som kunde hjälpa henne titta på den
svåra orättvisa som drabbade henne och ta itu
med dess konsekvenser. Ibland verkade det som om hon måste
ha fantiserat det hela.
Då hade Titti varit en väldigt
ung dam, knappt mer än ett barn. Hon var en skönhet.
Huvuden vände sig om efter henne när hon gick
förbi. Hon älskade livet, sin stora familj, sättet
som de kärleksfullt skämde bort henne, tillhörigheten
som hon kände i varje fiber av sin kropp. Att nästan
vara en kvinna var en härlig, underbar känsla,
och Titti var fylld av förväntan inför nästa
fas i sitt liv.
Hon hade inte varit förvånad
när hennes pappa bad henne att laga en välsmakande
gryta till sin äldsta bror. Hon hade också märkt
att han inte mådde bra, och hon var ivrig att göra
vad hon kunde för honom. Andreas var inte bara hennes
bror utan också en barndoms lekkamrat. Aromen från
det välkryddade, möra köttet omslöt
henne som en kram, och hon såg fram emot att Andreas
skulle njuta av måltiden. Samma doft när hon
nu fick känna den gav henne automatiskt en kväljande
känsla som hon inte kunde styra.
Plötsligt, då Andreas bad henne
att mata honom ändrades hela atmosfären till något
mycket otäckt. Instinktivt visste Titti att den hungrande
blicken i hans ögon inte bad om mat, och skriket började
gro inom henne. Med förtvivlan insåg hon att
Andreas hade ordnat för att de skulle vara ensamma.
Ingen kunde höra hennes högljuda vädjande.
Men, säkert skulle hon kunna tala förstånd
i honom! Icke!
Tittis kropp reagerade helt olikt hennes huvud. Hon kände
underbara njutningsupplevelser. Värst av allt, Andreas
visste det och njöt. Var detta hennes eget fel i alla
fall, undrade hon? Skammen var obönhörlig, och
skriket ökade i styrka. Denne bror, hennes far, hennes
kusin, alla som hon älskade och litade på, svek
henne på sitt eget sätt. Men, det fanns egentligen
inget att förvänta sig av pappan. Hans egna kvinnohistorier
var tvivelaktiga. Skriket hade nu tystnat, men inom henne
var det omåttligt högt.
Berättelsen ovan är tidlös.
Tyvärr, händer det alltjämt.
Och det hände för tusentals år
sedan.
Läs gärna 2 Samuelsboken 13:11-22 
Tamar är den enda av Davids döttrar som nämns
vid namn i Skriften. Gud ville att vi skulle känna
till hennes berättelse. I en enda förskräcklig
handling ändrades Tamars liv från löftesrikt
till ödelagt. I hennes kultur fick hon på grund
av detta inte gifta sig vilket berövade henne hennes
dignitet och gjorde henne till en övergiven och tröstlös
kvinna. Den orsakade att familjen delades och aldrig blev
fullkomlig. Gud såg till att detaljerna av brottet
fanns skrivna och rättfärdigade henne för
all framtid.
Idag finns det resurser för
dem som har blivit offer för sådana kränkningar.
En sådan är Dan Allenders bok, Kränkt som
barn, sårad för livet? I kap. 2 skriver han:
-->
Striden rasar, men vem är fienden? ...Fienden är
smärtan och vadhelst som förorsakat den. ...
Smärtan hade inte varit där om inte förövaren
begått brottet. Men lägg märke till vad
som händer när fienden är gärningsmannen.
Offret är fast i en ond reaktionär cirkel där
det gäller att fäkta eller fly. ... Båda
är ett försök att bli kvitt den inre konflikten.
... All strid mot den fienden kommer att sluta i hopplös
förtvivlan. Det är som att kämpa mot en skugga
eller en vålnad, som inte kan angripas.
<--
Allender påstår att det verklige
problemet finns hos offret där det generar relationsproblem,
ensamhet, depression, ätstörningar, promiskuitet,
erotisk kyla, våldsam vrede och annat. Inget kan dölja
det. Inget stillar den strid som rasar djupt inne i själen.
-->
Fienden är densamme för den som varit utsatt för
sexuella övergrepp som för den som inte varit
det – en envis, driftsäker böjelse att söka
andra gudar för att få liv utanför en dynamisk
relation med Livets Herre. För den som har en övergreppsbakgrund
gäller dock, att den svåra kränkningen av
tillit och intimitet än mer förstärker den
egna beslutsamheten att leva utan smårtan av otillfredsställd
längtan. Så förnekar man den djupa törst
som endast Gud kan stilla.
En som har “varit där”,
som otroligt modigt gått igenom smärtan i en
lång och än så länge inte helt avklarad
process med många bittra besvikelser och erfarit en
stor förkrosselse, säger: Jag vill att alla offer
ska veta att det finns hopp. Jag tror att alla förtjänar
friheten som händer genom terapi. Jag hittade friheten
i Kristus, mitt värde i Honom. Han allena blev och
är min styrka. Jag lärde mig att Gud orkade med
varenda känsla jag hade, inklusive vrede och hat. Och
jag lärde mig att känslorna inte alltid talar
sanning. Mycket av Guds kärlek och accepterande lärde
jag mig genom kristna människor som visade mig att
jag var värd någons engagemang och kärlek.
Samtidigt lärde jag mig att det var fel att förvänta
mig att de runtomkring skulle fylla min djupaste längtan.
Gud var den enda källan som alltid fanns där för
mig. Idag förstår jag att om jag inte hade lärt
mig om Guds accepterande och villkorslös kärlek
hade jag inte överlevt. Jag förstår nu att
all kärlek som folk skänkte mig nådde aldrig
min hungrande själ. Jag hade ingen kapacitet att känna
den. Det var den största förlusten – att
inte kunna leva. Jag var som en ensam person i en känslokall
öken. Jag fick titta mig rakt i ansiktet på allt
destruktivt och negativt jag trodde om mig själv och
ersätta det med Guds sanning och hur Han ser på
mig. Så småningom försökte jag tänka
mig att jag var ämnad som en gåva för andra
– precis som de var en gåva och välsignelse
för mig. Jag började ta risken att bli förkastad
– och hittade friheten på alla nivåer.
<--
Den största, första, och sista
frågan som de flesta offer har är: Var fanns
Gud? Varför tillät Han detta hända mig? I
John Ortbergs helt utmärkta bok, Kärleken jag
längtar efter, finns det några ord om detta.
Här kommer några lösa rader från bokens
sista del:
-->
Katastrofen är inte bara brutal, den är urskiljningslöst
brutal. Det är som om växellådan i det kosmiska
maskineriet plötsligt hade skurit, och det finns ingen
som helst mening med det som händer – det är
bara smärta. I katastrofen är skriket av övergivenhet
det sista som hörs. ... Men Gud är fast besluten
att människans existens på jorden inte skall
sluta i katastrof, utan att den skall fortsätta och
bli en berättelse. Det kristna hoppet grundar sig på
att Gud valde att själv ta på sig vår tragedi.
... Det kristna hoppet säger att skriket av övergivenhet
visserligen är verkligt, men det är inte det sista
ordet. (s. 132-3)
... All synd och all smärta och allt
lidande i denna världen leder bara fram till korset.
Alltid till korset. Och på något sätt är
det i korset som Guds härlighet blir slutgiltigt uppenbarad.
... Vi ser fortfarande hans härlighet när han
kommer till vanliga bristfälliga människor ...
att han en gång lämnade sitt himmelska majestät
och kom och knackade på din dörr. Han kom enbart
för din skull. (s. 221-227)
<--
