Två kvinnor. En väldigt gammal.
En väldigt ung. Den ena en barnlös prästfru.
Den andra singel. En beskrivs som oklanderlig, inte bara
till det yttre utan också innerst inne. Den andra
beskrivs helt enkelt som en flicka, en tjänarinna.
Den ena bor uppe i bergen, den andra på de böljande
slätterna i en liten by med dåligt rykte.
Båda två har sitt eget livs
berättelse. Båda två lever ett enkelt,
blygsamt liv. Plötsligt, utan förvarning, tilldelas
de, i tur och ordning, personliga nyheter så underbara
att de nästan går i bitar av dem, men samtidigt
vill de inte dela dem med vem som helst. De är släktingar,
kusiner. När den yngre får höra om det otroliga
som kommer att få hända henne får hon också
del av den äldres tillstånd och vill gärna
dela den äldres gemenskap. Snabbt packar hon sin väska
och, upprymd, ger hon sig iväg till fots mot bergen.
Det är dags för hjärtan att mötas.
Dessa två kvinnor har tillåtit
Gud att bo fritt i sina hjärtan. Gud har utvalt dem
till att vara redksap i Planen som ändrade historien.
En skildring så viktig som denna förtjänar
en bakgrundshistoria, ett sammanhang:
I den urgamla Skriften, i början av
1 Moseboken som handlar om just början,
läser vi:
I begynnelse skapade
Gud... Och Gud sade,
‘Låt oss (treenigheten)
göra människor till vår avbild, att vara
oss lika.
Människan var en underbar skapelse,
skapad för att njuta av en härlig existens i perfekt
relation med Gud och varandra.
Och i Nya Testamentet, i början av
Johannesevangeliet, läser vi:
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet
fanns hos Gud,
och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud.
Och allt blev till genom det...
Båda ställen vittnar om att
berättelsen som är Guds kärlekshistoria börjar
med Treenigheten i relation med varandra, en intimitet bortom
våra vildaste fantasier. Treenigheten finns i centrum
av universum i alldeles perfekt harmoni. Detta är hjärtat
av all verklighet--fortfarande.
Denna harmoni är tyvärr svår
att upptäcka ibland. Det blev en kosmisk skilsmässa,
ett svek bland änglarna mot Gud, vilket har fått
ödesdigra konsekvenser. Vad fanns i Guds hjärta
som gjorde att han ville fortsätta skapa? En ledtråd
finner vi i Efesiebrevet 1: 3-8. En fritolkning kan lyda
ungefär så här:
Långt innan han skapade
jordens grundvalar hade han oss i åtanke, hade bestämt
att vi skulle vara hans kärleks fokus, för att
bli hela och heliga genom hans kärlek. För länge,
länge sedan bestämde han sig för att adoptera
oss in i sin familj genom Jesus Kristus. (Och vilken glädje
han kände medan han planerade!) Han ville att vi
skulle träda in till den fest som hans rika generositet
gav, ledda av hans älskade son. Långt innan
vi hade hört talas om Kristus och hoppades på
honom hade han sett oss och planerat för våra
liv i härlighet. (Från The Message av Eugene
Peterson)
Vi blev tagna från Gud, och han satte
i gång den mest vågade av planer. Som Philip
Yancey har skrivit, inkarnationen var en vågad razzia
i fiendens territorium. Hela jorden låg under den
ondes makt. Gud riskerade himmel och jord för att rädda
oss. Varför? Vad vill han få från oss?
Några har föreslagit att det är vår
lydnad eller offer han vill ha; andra påstår
att han vill att vi ska komma till självinsikt och
vara tillfredsställda. Men, lyssna till Guds hjärtas
sorg i Jesaja 29:13 när han säger att hans folk
kommer till honom med alla de rätta ord och handlingar,
men deras HJÄRTAN är långt ifrån honom.
Han vill ha våra hjärtan – vår kärlek.
Att han skulle vilja få vårt allra innersta
jag (för att kunna ge oss ett härligt
liv) är för stort att förstå.
Han vill att vi ska tillåta honom att älska oss
som vi aldrig blivit älskade. För att det skulle
bli sann kärlek fick vi vara fria att förkasta
den.
Den “vågade razzian”
klarade Han av genom olika frivilliga människor.
. . . Och just där träder det fram, våra
två enkla kvinnor . . .
Tänk dig Elisabet, en kvinna som älskade
Gud av hela sitt hjärta, men vars rynkor berättade
att hon hade levt länge -längre än den ålder
då hon kunde få barn, som var bevis på
Guds välsignelse. I denna kultur, om han hade velat,
kunde hennes man med all rätt ha skilt sig från
henne. Hennes tillstånd ansågs som ett Guds
straff. En dag berättade Elisabeths man för henne
att en ängel hade sagt att de skulle få ett mycket
speciellt barn. Det märkligaste var nog att barnet
skulle vara andefylld redan som foster. Till skillnad från
sin man, den intellektuelle prästen, valde Elisabet
att tro på budskapet. Och visst, hon blev gravid.
Ett Guds under, utan tvekan.
Cirka sex månader senare såg
hon en dag från sitt hem uppe på berget att
det kom en flicka på vägen. Samtidigt som de
möttes och hon kände igen Maria, sin lilla kusin,
sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av den helige
ande. Utan att någon hade berättat för henne
visste hon att Maria, en jungfru, bar på Guds son.
Två Guds under, utan tvekan.
Maria börjar, “Elisabet, jag
vet... och vet du, en ängel, tänk dig, en ängel
(!), har berättat för mig det mest fantastiska...
“ Två kvinnor, båda med en särställning
och uppgift utan dess like, fick vara tillsammans i tre
månader. Vad de hade att prata om! Särskilt Maria
skulle komma att behöva stödet hon fick i detta
möte. Ung som hon var och med ett liv framför
sig som hon inte kunde ana, behövde Maria ta del av
både den andliga såväl som den praktiska
visheten som Elisabet ägde. Två kvinnor med hjärtan
tillgivna Gud. Elisabet hade inget behov av att vara svartsjuk
på grund av att Maria hade valts att vara mor till
Jesus. Tvärtom. För sin del, hade Maria på
väg till Elisabet hunnit skriva en lovsång (Luk
1:46-55) i sitt hjärta. Hon sjunger en av de
vackraste och djupsinnigaste sånger i hela Skriften.
Hon har tagit till sig Gudskvinnan Hannas lovsång
(från 1 Samuel 1:1–2:21)
och ser sin egen livs berättelse i det historiska perspektivet
av Den Stora Berättelsen. Gud är densamme som
den Sara, Rebecka, Lea och Rut litade på.
Till slut drar Jesus ihop alla teman, energier
och rörelser som hade satts i gång innan världen
grundades. Det är inte bara så att allting före
oss blir fullkomligt i Jesus; vi blir också fullkomliga
i Jesus. Oavsett hur vi bor –på landet, i en
liten stad, kanske en med dåligt rykte, eller i en
stor stad -vaknar vi varje morgon mitt i någonting
som pågår, som har pågått en väldigt
lång tid: genealogi och geologi, historia och kultur,
kosmosen—Gud. Vi är varken en slump eller något
tillfälligt när det gäller hans Berättelse.
Vi är själva hjärtat av den, dyrbar och älskad
utan mått.
(En del av ideérna i sista stycket
kommer från The Message av Eugene Peterson.)
Uppmuntra varandra varje dag, så
länge man kan säga idag...
(Hebreerbrevet 3:13)
