Bibeln är full av exempel på människor som blir sända av Gud till olika uppdrag, men som tvekar och tvivlar – på sig själv. Mose menade att han inte kunde prata till folket – ”Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill”. Jona flydde från sitt uppdrag av rädsla för att verka dum, och Jeremia ansåg sig vara för ung för jobbet. Men Gud har samma svar till alla: ”Jag är med dig”.
Vi använder ibland orden ”kallad” och ”sänd” som om de betydde samma sak, och det kan de i viss mån göra. Vi pratar om att vara kallad till att bli präst eller diakon, kallad till en uppgift, sänd till ett uppdrag, sänd att tjäna Gud. Men en hjälp att få rätt perspektiv kan vara att minnas att Gud kallar oss först och främst till sig – för att vi ska vara hans barn och leva nära honom i en relation. Sedan kan han sända oss till olika uppgifter. Utgångspunkten är alltid relationen med den Gud som älskar oss som en förälder älskar sina barn.
Många gånger tappar jag hoppet och modet i de uppdrag jag står i för att jag tvivlar på kyrkan som organisation eller på min egen förmåga. Men då behöver vi komma ihåg det som står i 1 Thess 5:24 - Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det. Det är inte i egen kraft eller av vår egen förmåga vi ska utföra de uppdrag vi får av Gud. I Den svenska Psalmbokens psalm 87 står det i vers 2: ”Kravet och kraften, viljan och verket strömmar ur samma källa från bergen ner.” Ger Gud oss en uppgift så står han också med oss i att utföra den.
Gud ska göra det. Vi får vara hans redskap. När vi minns att den som först kallat oss och sedan sänder oss är den Gud som kan göra långt mer än vi kan begära eller tänka, då kan vi med glädje och utan rädsla svara:
”Här är jag. Sänd mig!'
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
