Påsken var ju en av judarnas tre stora religiösa och nationella högtider vid sidan av Pingsten och Lövhyddohögtiden.
Fast påsken var nog den allra största högtiden, som för generation efter generation påminde om det stora uttåget ur slaveriets Egypten och det stora undret hur Israels folk (600.000 vuxna och dessutom barn, 2 Mos 12:37) kunde ta sig över röda havet och undan de jagande egyptiska härarna.
Så en stolt jude såg fram emot påsken.
Till påskhögtiden hörde också att ett lamm offrades i förgården till Jerusalems tempel. Sen i hemmen samlade så husfar sin familj och sitt tjänstefolk till en påskmåltid.
Markusevangeliet berättar som de andra evangelisterna om hur också Jesus samlade sin lärjungagrupp till en sådan påskmåltid. Markus berättar om hur han ber lärjungarna ordna den påskmåltiden i en övre sal.
Ibland kan man kanske tycka att den berättelsen låter osannolik, nästan som ett lotteri: "Gå in i stan, där hittar ni en man som bär på en kruka, följ honom, han ska ordna en plats för er i en övre sal".
Folkbibeln översätter den grekiska grundtextens ord "katalyma" med "gästrum". Det är samma ord som i julberättelsen där det sägs att det inte fanns rum för Josef och Maria i "härbärget" (grekiskans "katalyma"). Då kanske det helt enkelt var så, att Jesus under de här dagarna i Jerusalem träffat ägaren av ett gästhus (eller hotell) och bokat en måltid för tretton personer på andra våningen i gästhuset. Jesus säger ju, att rummet för måltiden "redan står färdigt". Kanske kände alltså Jesus ägaren och kunde beskriva honom för de två lärjungar han sände iväg.
Om man vill göra lite mera av den här skildringen kan man få säga att det viktiga är att Jesus får ett rum i våra hjärtan, i mitt hjärta. Han som inte hade ett rum att bo i, varken på julnatten eller skärtorsdagskvällen, då han måste boka ett, erbjuder jag med glädje ett rum i mitt eget. Välkommen Jesus att bo i mitt hjärta!
Sen denna sista kväll kallar sig Jesus här också med sin favoritbeteckning på sig själv: "Människosonen". Man hade kallat Jesus mycket under hans treåriga verksamhetstid. Några sa han var en Profet, några att han var Elia, några att han var Johannes döparen. (Luk 9:19) Pontius Pilatus skulle på korset kalla honom "judarnas kung" (Luk 22:38) men själv ville han helst heta "Människosonen" (T.ex. Matt 25:31, Mark 2:10, Luk 9:26, Joh 3:13-14) Det ligger något fint och stort i den beteckningen. Han är inte bara judarnas kung - han är världens frälsare. Hans famn står öppen för alla människor, även för dig och mig. Och med öppen famn står han inbjudande och säger "den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort". (Joh. 6:37)
Sen blir det då den sista måltiden med sin lärjungagrupp, som följt honom ändå uppe från Galiléen - sett döva höra, blinda se, förlamade gå, fått ta emot vägledande undervisning från honom, hört glåporden och anat onda planer mot honom. Nu med dessa gemensamma erfarenheter är de samlade en sista gång. Och då påstår Jesus att en av dem, otroligt nog, kommer att förråda honom. Och lärjungarna blir förvånade eller sårade och frågar: "Det är väl inte jag, Herre?" (Matt. 26:22) men Judas Iskariot, som var den utpekade frågar också han: "Rabbi, det är väl inte jag?" (Matt. 26:25) Hur man hälsar Jesus avgör allt. De elva kallade honom "Herre", Judas kallade honom "Rabbi". (Mästare, Lärare). En kristen kallar Jesus "Herre". I evangelierna möter vi ganska många som kallade honom så (den kananeiska kvinnan, Matt 15:22,Maria i Betania Joh 11:32, några greker Joh 11:21) - men andra kallade honom "Rabbi". (T.ex. skriftlärda och överstepräster, Luk 20:21)
Jesus vill vara Herre i våra liv. "Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst". (Rom. 10:9) När Jesus knackar på mitt hjärtas dörr, så finns handtaget på insidan, jag måste öpppna och när jag öppnar ger jag Jesus plats och rum i mitt hjärta och liv.
Carl-Erik Sahlberg
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
