Född jude i ett land som härskades
av en antisemitisk tyrann, gjorde Mose sitt inträde i en värld
som befann sig i ett desperat tillstånd. Hans folk, hebréerna,
fick lida fruktansvärt, under piskan. De var plågade, förtryckta,
hatade och misshandlade. * Den nyfödde Mose trädde in i en
värld fylld av elakhet, slaveri, och förtvivlan, men in i
ett föräldrahem där det fanns tro, mod och vishet att
planera kreativt i en desperat situation.
Följ med på en fantasifull
resa till Moses mor Jokebeds lilla hydda där hon bor med sin älskade
man Amram och sina två barn Miriam och Aaron, ca 7 och 3 år
gamla, under denna mörka period av Israels historia.
JOKEBED låg på sin
madrass av halm och njöt av den tidiga morgonens stilla svalka.
Lille Aaron gosade bredvid henne medan Miriam lekte förnöjt.
Amram hade gått till sin slavstation långt innan soluppgången
för att undvika extra piskning för sen ankomst. De nya härskarna
i Egypten verkade ha ett aldrig sinande lager av elakheter för
att försöka göra livet outhärdligt. Jokebed försökte
föreställa sig vad Amram fick stå ut med för stunden
och hennes ögon fylldes med tårar när hon tänkte
på det som en kontrast till alla Guds löften vilka hon alltid
trott på.
Det tunga arbetet och den regelbundna
misshandeln skapades för att få Israeliterna att förlora
allt hopp och inte vilja föda barn. Detta verkade istället
bara göra de starkare och mer fertila. Det var tydligt för
vem som helst som hade ögon att se med att Gud faktiskt fortfarande
välsignade sitt folk. Jokebed bestämde sig för att hålla
fast vid den tanken.
Ett hjärtskärande skri skar
genom både stillheten och Jokebeds tankar. I samma ögonblick
förstod hon att hennes kära väninna Diana, som inte kunde
lyda det brutala påbudet att dränka sin späde pojke
hade blivit upptäckt, och den lille ryktes bort från henne
av en soldat. Blixtsnabbt drog hon Miriam och Aaron till sig, en automatisk
reflex för hon var säker på att hon bar på sitt
tredje barn. Jokebed darrade och undrade vilket straff Diana skulle
vara tvungen att utstå eller om hon någonsin skulle få
se sin vän igen. Hon kunde inte låta bli att undra –
Hade soldaterna sökt igenom hus efter hus eller var det sant att
Bilda som bodde bland dem var en spion och tjallare? Bilda hade, helt
känslokallt, kastat sin egen nyfödde son i Nilen och högljutt
deklarerat att om det fanns någon annan som födde en son
vore hon klok i att göra detsamma!
Vad ska jag göra om det blir en pojke,
undrade Jokebed! Hon och Amram förstod att förtrycket skulle
hålla på länge än och hade tillsammans bestämt
sig för att de skulle vara trofasta oavsett vad som komma skulle.
För dem betydde Guds lagar mer än någon människas.
Utan att behöva förbereda sig mentalt, kunde Jokebed automatiskt
frammana den psykiska styrka hon lärt sig i barndomen, och var
fastbesluten att inte tillåta sina fiender att tvinga henne bli
panikslagen eller förlora den frihet i Herren som hon hade inom
sig.
Jokebeds beslutsamhet var till nytta flera
månader senare när panik mycket väl kunde ha tagit överhanden.
Hon födde ett synnerligen vackert gossebarn. Blandad med glädjen
var skräcken över hur hon skulle kunna skydda honom. Hon förklarade
om och om igen för Miriam och Aaron hur viktigt det var att de
inte berättade för någon levande själ om denne
underbare pojke. Aaron var väldigt liten och stolt över sin
lillebror. Skulle han verkligen kunna behålla hemligheten inför
sina lekkamrater?
Båda Jokebed och Amram såg
i den nyfödde sonen något påfallande speciellt. Tillsammans
planerade de hur de skulle kunna gömma honom i ca tre månader
och vad de skulle göra sedan. . . Aaron blev övertygad om
att han skulle göra vad han kunde for att skydda sin lillebror,
även låtsas gråta om den lille skrek. Hela tiden tränade
Jokebed Miriam för en plan som var så djärv att hon
knappt kunde andas när hon tänkte på den.
“Miriam, Lilla Gumman, du kommer
att vara en fantastisk skådespelerska! Se överraskad ut!
Träna på ditt ansiktsuttryck. Så! Perfekt! En gång
till. Nu, hur ska du fråga hennes höghet, prinsessan om att
du ska hitta en amma ibland de hebreiska kvinnorna? . . . Duktig flicka!
Nu, igen. . . Kom ihåg, jag kommer att vara längs vägen,
bara en bit ifrån.”
Den fasansfulla dagen kom. Jokebed kollade
den vassklädda kistan en sista gång. Hon mätte ut tiden
noggrant. Hon måste få barnet, glatt och lugnt, i kistan
och gömt innan prinsessan anlände för sitt dagliga bad,
men inte för tidigt så att han blev grinig! Skulle någon
stoppa henne längs vägen? Skulle väven som dolde kistan
skydda tillräckligt utan att vara avslöjande? “Lugn,
lugn, Jokebed,” sade hon till sig själv. Ge Miriam det självförtroende
hon behöver. Detta är Guds barn, det vet du, och Han kommer
att rädda det. Du ska bara göra din del.”
“Då så, nu går
vi, Miriam. Inte för fort. . . kom ihåg hur vi tränade.”
Försiktigt, försiktigt placerade
Jokebed den lilla kistan med det sovande barnet bland vassen i Nilen–den
ödesdigra Nilen. Med hjärtat i halsgropen tittade Jokebed
på en bit därifrån när prinsessan öppnade
kistan. Hon såg att prinsessan inte kunde motstå den speciella
utstrålning som barnet hade.
Miriam var som skapad för sin roll.
Sedan skuttade hon lättad mot sin mor. Jokebed tog ett djupt andetag
och gjorde sig beredd for sitt livs prestation. Lugnt, nästan ståtligt,
gick hon som en avtrubbad slav fråntagen alla känslor och
såg ut att vara något störd av sitt barns begäran.
Tillräckligt artigt svarade hon prinsessan, “Ja, det kan
jag göra. Jag förstår. Lön? Javisst. Jag håller
dig underrättad.”
Jokebed vände sig om, höll om
sitt älskade barn, och vågade inte tro att det var sant.
Hon kunde öppet ta hand om sin son. Hon skulle bara säga,
“Fråga prinsessan,” om någon misstänkte
något. Hon kunde ge honom kärlek, träna honom, njuta
av honom --- och få lön!
Och SOM hon tränade honom! Han lärde
sig alla Guds löften till Israels fäder. Han lärde sig
tillit och vad det betydde att ge kärlek, att vara rättvis
och ta ansvar. Och Mose lärde sig hur han skulle älska att
lära sig mer! När den hjärtslitande dagen kom för
Jokebed att återlämna honom till prinsessan visste hon att
han fruktade Gud och att Guds kärlek präglade honom. Medan
hon torkade både sina egna och hans tårar visste hon att
han hade all kunskap och vishet han behövde for att använda
den fina utbildning han skulle komma att få, för att vara
till välsignelse. Det hela var en del av en nåderik plan.
Jokebeds tro, när allt omkring var som djupt, mörkt vatten,
höll henne uppe och gjorde det möjligt för henne att
vara delaktig i befrielsen av sitt folk.
Läs gärna:
- 2 Mosebok 2:1-12, 6:20, 7:7
- Apostlagärningarna 7:20
- Hebreerbrevet 11:23
- Citat från Mose, en bok av Charles Swindoll, WORD Publishers
Att fråga sig:
- Prioriterar jag umgänge med/undervisning av mina barn? Hur
viktigt är det? När/hur ska jag göra det?
- Hur kan vi motverka den dåliga påverkan som våra
barn konfronteras med?
- Ska jag passivt låta Guds vilja ske, eller ska jag vara
delaktig i den? Om det senare, hur skulle det se ut i min nuvarande
situation? Vad vill Gud själv att vi ska göra?