11. Gud,
du har en mantel av blåsippor
Jag vet inte riktigt hur Gud kom in i
mitt liv. Han har alltid varit där. Jag växte
upp som ett litet blygt barn. Jag var rädd för
människor och talade inte gärna med dem.
Men med Gud kunde jag tala. Jag hade en plats i skogen
som var min bönplats.
En dag kom jag dit med sorgset hjärta.
Jag vet inte vad det var som tyngde mig. Men när
jag såg hela platsen översållad med
blåsippor förstod jag: Här har Gud
brett ut sin blå mantel. Jag borrade ner mitt
lilla barnansikte bland blåsipporna, slöt
in mig i Guds mantel. Här var Gud. Det var en
helig plats.
Det finns inte så många blåsippor
där jag bor på småländska höglandet.
En och annan sticker i alla fall upp sitt lilla blå
huvud om våren. Då står jag där
i stum förundran och tänker på bönplatsen
från min barndom. Det är precis som om
jag ser en liten tråd ur Guds blå mantel.
Bönhörelse var för mig
något absolut självklart, och det kom sig
av att jag tidigt hade en så påtaglig
upplevelse av den. Jag hade börjat skolan. Fröken
hade lånat ett förstoringsglas av mig -
det var min fars. Hon lade det i katedern, och jag
fick alltså inte tillbaka det. Så småningom
började min far fråga efter förstoringsglaset.
- Du måste be fröken att du får igen
det, sa han.
Inte vågade jag gå fram till
fröken och be att få igen min fars förstoringsglas.
Men jag gick till bönplatsen, och där bad
jag till Gud: "Gode Gud, hjälp mig så
att jag får igen förstoringsglaset utan
att fråga efter det."
På morgonen när jag kom till
skolan och öppnade bänklocket låg
förstoringsglaset där. Så självklart
var det med bönhörelsen. När det var
något svårt kunde jag få gå
till Gud direkt och be om hjälp. Han kunde det
ingen människa förmådde.
12:
Gud, jag vill veta mer om dig  | 
JAG
- EN ÅSNA
