13. Gud,
straffa mig inte
Jag hade börjat skolan, och mor hade
skickat med mig de allra finaste smörgåsar,
de bästa jag visste. Men jag åt så
lite, knappt någonting. För mina föräldrar
var det en stor sorg att jag var matvägrare som
barn. Och själv sörjde jag över att
se mina föräldrar ledsna. Jag kom på
en lösning. När jag gick hem från
skolan skogsvägen grävde jag ner smörgåsarna
som jag hade kvar i väskan. Under en gran, vid
roten, var det en hålighet där jag stoppade
ner dem. Sen gick jag hem och in i köket och
lämnade in skolväskan tom, och mor blev
glad att det inte fanns några smörgåsar
kvar.
Men en gång i skolan när fröken
läste om hur Jesus bespisade fem tusen män
med fem kornbröd och två fiskar, kom lagen
in i mitt hjärta. Vad hade jag gjort med brödet,
det heliga brödet som Gud gav oss människor?
Det hade jag grävt ner under granen. Jesus ville
ju till och med att man skulle samla tillhopa det
överblivna. Jag hade förgripit mig på
det heliga.
Så fort skolan var slut sprang jag
till min gran, och jag grävde med mina små
flickhänder efter brödbitarna. Men jag hittade
bara små mögliga bitar, som jag inte kunde
äta upp.
Då kom domen. Straffet för
det jag hade gjort var döden. Jag skulle dö
på natten. Jag lade mig tidigt, och jag låg
i en fruktansvärd ångest och väntade
på döden. Jag försökte se ut
som om jag sov. Mina föräldrar trodde det.
Men där låg jag och bara väntade på
den hemska döden. Den kom inte den natten. Alltså
måste den komma nästa natt eller nästa
eller nästa...
Det dröjde mycket länge innan
jag förstod att det fanns förlåtelse
också för mig. Tänk om någon
hade sagt till mig: "Eva, det är rätt
att du egentligen borde dö för vad du har
gjort. Men nu är det så, att en annan har
dött i stället för dig -Jesus. Det
är klart redan. Du skall få leva - men
nu tillhör du Honom som har dött för
dig." Ingen sa något sådant. Jag
visste inte ens att Guds förlåtelse fanns,
förlåtelsen för Jesu skull.
14:
Gud, var finns du  | 
JAG
- EN ÅSNA
