 15.
Gud, hör min bön
Realskolan var inte svår att klara
av. Värre blev det på gymnasiet. Jag gick
där under kriget, och som lärare i svenska
hade jag en nazist. Eftersom Jesus var jude var denne
lärare emot allt kristet. När han förstod
att jag var kristen underkände han alla mina
uppsatser som behandlade kristendomsämnet. Jag
bad till Gud att jag skulle få godkänt,
men det fick jag inte.
Till slut började min tro vackla.
Så kom det stora provet, studentuppsatsen. Också
denna gång valde jag kristendomsämnet,
som det året (1944)
var "Vad var det som gjorde att människorna
hatade Jesus?" Jag bad till Gud: "Om du
finns och vill vara min Herre, så låt
mig få godkänt bara denna enda gång.
Annars spelar livet ingen roll. Då kan jag lika
gärna ta mitt liv."
Jag skrev i tro att min uppsats skulle
bli godkänd. När resultatet skulle tillkännages,
spikade man upp listan över alla godkända
på läroverkets skolport, och så fick
vi elever komma för att söka våra
namn. När jag kom och skulle titta på listan,
tystnade mina kamrater och gick åt sidan. Jag
förstod då att mitt namn inte fanns med.
Och mycket riktigt, det saknades på listan.
Bedrövad gick jag hem. Varför handlade Gud
så mot mig? Jag slutade skolan. Mina kamrater
skulle snart ta studenten, men jag sökte tjänst
på Ulleråkers mentalsjukhus. Där
passade jag bättre. Jag ville inte vara kvar
i Gävle och se mina kamrater glädja sig
över studentexamen. När det bara var en
kort tid kvar till den muntliga prövningen, ringde
min far till Ulleråkers sjukhus och bad att
få tala med mig.
- Eva, du måste komma hem!
- Men jag måste sköta mitt
arbete.
- Jag har talat med överläkaren,
och du får komma hem.
När jag väl kom hem fick jag
veta att man hade läst mina uppsatser på
Skolöverstyrelsen och funnit att de var orättvist
bedömda. Man hade beslutat att jag skulle få
gå upp i den muntliga prövningen för
studentexamen tillsammans med mina kamrater. Men betyget
i svenska gick inte att ändra.
(Där står fortfarande ett C.)
Jag går upp i den muntliga prövningen,
tänkte jag. Och jag var så obeskrivligt
lycklig över att jag hade fått svar från
Gud. Inte ett sådant svar jag hade väntat
utan ett mycket bättre. Gud hade visat att det
inte är en människa som skall sätta
honom på prov, utan det är han som prövar.
När min far hade ringt till sjukhuset,
hade han påmint mig om vad han sagt till mig
när jag var barn: "Du har En med dig som
är starkare än människor." Det
fick jag verkligen erfara.
Dagen för studentexamen kom. Med
bävan gick jag tidigt till skolan och möttes
av censorerna. En av dem sa:
- Ni behöver inte visa prov på
vad ni kan. Ni har lidit tillräckligt. Ni är
redan godkänd.
Så kunde jag ta det lugnt. Mina
kamrater var oerhört nervösa för den
muntliga prövningen. En av dem - han hette Nils
- blev underkänd. Nu visste jag hur det kändes
att bli underkänd, så jag gick bakvägen
ut tillsammans med Nils. Han grät då vi
gick till hans hem, där det var ordnat till fest.
Där lämnade jag Nils och sprang så
fort jag kunde tillbaka till läroverket, gick
in bakvägen och hann ifatt mina kamrater som
rektorn stod och talade till. Jag anslöt mig
till dem - och så kom jag ut rätta vägen.
Men inte brydde jag mig om "Sjungom
studentens lyckliga dag" och allt festandet.
Jag gick till kyrkan - jag ville vara tillsammans
med Gud. Nu var förbundet mellan Gud och mig
bekräftat.
16:
Gud, led mig på dina vägar  | 
