 16.
Gud, led mig på dina vägar
Det fanns inte så många yrken
att välja för en kvinna på 40-talet.
Antingen kunde jag utbilda mig till sjuksköterska
eller lärarinna. Jag valde sjuksköterskans
kall. Att bli lärarinna var jag för blyg
för. Jag trivdes bra med utbildningen på
Akademiska sjukhusets sjuksköterskeskola. Efter
en tid fick jag emellertid polio. Min högra hand
blev vanställd och jag måste sluta. Vad
skulle det nu bli av mitt liv?
Det gick en ganska lång tid då
jag fick behandling för sviterna efter barnförlamningen,
och den tiden utnyttjade jag mycket intensivt. Jag
tog körkort, jag smög mig in och lyssnade
på akademiska föreläsningar, framför
allt teologiska. Jag blev tidningsbud och sprang med
tidningar om morgnarna, och jag tog hand om fyllegubbarna
på Dragarbrunnsgatan. Visst var jag lite tveksam
när jag smög mig in på universitet.
Jag visste ju inte om det var tillåtet att lyssna
på föreläsningarna.
En gång gav docenten studenterna
var sin uppgift, och eftersom jag satt där fick
jag också en. Det var docent Helge Ljungberg
som tilldelade mig den. Jag var för blyg för
att säga att jag bara var där tillfälligtvis.
Nu skulle jag alltså skriva en uppsats.
Jag med mitt C i svenska! Men hur skriver man en akademisk
avhandling? Det visste jag inte, men jag tittade efter
hur professorerna hade gjort. De skrev: "Enligt
den forskarens mening är det så, och enligt
den är det så, men enligt min mening är
det så här." Jag gjorde likadant.
Uppsatsen lästes upp på ett
seminarium. Efteråt blev det alldeles tyst,
och så sa Helge Ljungberg:
- Ja, det må jag säga. Många
studenter har jag haft men aldrig någon som
har kommit fram till egna forskningsresultat.
Jag rodnade. Vad hade jag ställt
till med? Jag skämdes.
Efter en stund sa han:
- Jag vill tala med er efter föreläsningen.
På darrande ben gick jag fram. Han
tittade på mig och sa:
- Vet ni om att ni är mycket begåvad
- när det gäller det här ämnet
i alla fall.
- Nej, sa jag. Jag är inte begåvad.
Men docent Ljungberg fortsatte:
- Jag kommer att föreslå professor
Widengren att ni läser religionshistoria med
religionspsykologi. Jag skall berätta om er uppsats.
Vi kan träffas sedan och ha kontakt med varann.
Så småningom kröp det
fram att jag inte ens var inskriven vid universitetet.
Det var väl inte så märkvärdigt
att bli det, tyckte docenten. Jag tänkte: Han
vet inte att jag har C i svenska. Jag kanske inte
får läsa. Men ett godkänt studentbetyg
räckte för att man skulle bli inskriven
vid universitetet.
En dag kom jag på avtalad tid till
professor Widengren för att lämna en ny
uppsats. Han missuppfattade situationen och började
tentera mig. Han sa:
- Jag skall tentera er på någonting
som jag inte brukar tentera studenter på, nämligen
Bibeln.
Jag tänkte: Det är ju den
enda bok jag läst.
Förhöret gick bra, och jag fick
så småningom högsta betyg. Också
andra tentamina gick bra. Mitt studentbetyg var uruselt
utom i kristendom och teckning. Men utan någon
vidare ansträngning fick jag en fil kand-examen.
Sammanfattningsvis kan jag säga om
min studietid att gymnasiet var svårt, men att
ta akademiska betyg var inget märkvärdigt.
Därför har jag inte heller någon respekt
för dem som har akademiska examina. Bönder
och hantverkare aktar jag högre än de bokligt
lärda.
Det finns förstås en förklaring
till framgången med mina studier i Uppsala.
På gymnasiet i Gävle hade jag lektor Hjalmar
Sundén som kristendomslärare. Han lärde
mig oerhört mycket. Han blev sedermera professor
i religionspsykologi i Uppsala. Det var skåpmaten
från kristendomslektionerna i Gävle som
jag briljerade med i mina tentamina. Så kan
man se det på ett mänskligt sätt,
men för mig framstår allt som en stor gåva
från Gud.
17:
Gud, gör något helt av mitt liv  | 
