 17.
Gud, gör något helt av mitt
liv
Vad skulle det bli av mig när jag
var klar med min fil kand-examen? Inte ville jag bli
lärare. Det hade öppnats en möjlighet
för mig att få fara till USA och utbilda
mig till psykiater. Jag gick till rektorn för
sjuksköterskeskolan, Elisabet Dillner, och berättade
om erbjudandet. Hon tittade på mig och sa:
- Så fint, syster Eva, men syster
är vigd för kyrkan. Syster kommer aldrig
att bli rik men mycket lycklig med ett arbete i Svenska
kyrkan.
- Det finns ingen tjänst för
en kvinna i kyrkan, utom som missionär, fortsatte
hon. Men jag tror inte att syster blir lycklig på
något annat sätt än i kyrkans tjänst.
Och jag blev lycklig bara av att hon sa
det. Jag hade velat krama om henne, men det gjorde
man inte med Elisabet Dillner. Hon var en ståtlig
människa med stor människokännedom.
Men hon hade avstånd till sina elever.
Jag meddelade mina föräldrar
att jag inte tänkte acceptera erbjudandet att
bli psykiater, utan att jag skulle leva för Kristus
i hans kyrka. Det var nog en besvikelse för mina
föräldrar, även om de inte visade det.
På mitt lilla vindsrum på
Dragarbrunnsgatan i Uppsala, där jag bodde under
min konvalescenstid, hade jag min hyvelbänk,
och där satt jag och skar i trä.
En dag fick jag ett paket från min
far. Innehåll: "tomte" stod det. Vad
hade han nu hittat på? Nyfiken öppnade
jag paketet. Det innehöll en elektrisk borr.
Den blev inseglet på att mina föräldrar
sa ja till den kallelse som de visste var min - en
kallelse utan status i samhället. De förstod
att jag skulle bli lycklig om jag fick tjäna
Gud med mina träbitar.
Jag ville så gärna ha en bild
av Jesus, ett krucifix i trä. Det fanns inga
sådana att köpa. Då får jag
väl göra ett själv, tänkte jag.
Med hjälp av en morakniv och ett vedträ
gjorde jag mitt första krucifix. Det var på
1940-talet. Sedan började jag skära mer
och mer i trä. Det var mycket roligt. Jag gjorde
småsaker som gåvor till mina vänner.
Men aldrig hade jag tänkt att träsnideri
skulle bli min livsuppgift.
År 1950 fick jag ett erbjudande
att komma till Oberammergau och lära mig träsnideri
på en statlig snidarskola. Med bara 500 kronor
for jag till Tyskland. Pengarna skulle räcka
länge, så jag levde mycket sparsamt.
På skolan lärde jag mig att
använda rätta verktyg, bildhuggarjärn
och klubba. Vi fick inte avbilda något som det
såg ut. Man skulle ha frihet att ge ett budskap
i det man gjorde. Det var där jag lärde
mig att göra större ansikten på mina
figurer än de proportionellt riktiga. Det blev
min stil.
Tiden i Tyskland var svår. Mina
pengar tog slut. Till sist var jag så utfattig
att jag gick och tittade efter matrester som amerikanska
turister hade slängt i rännstenen. Hade
inte de goda munkarna vid Ettals kloster förbarmat
sig över mig, hade jag nog aldrig kommit hem
levande. Men de såg att jag blev magrare och
magrare, och en dag blev jag kallad till klostret,
där de frågade mig hur mycket pengar jag
hade. Jag svarade inte, bara skakade på huvudet
när de frågade. 20 Mark? 5 Mark? 2 Mark?
Sedan slutade de att fråga. Inte ens 2 Mark
hade jag - bara 20 Pfennig, så mycket att jag
hade kunnat köpa ett litet bröd. Men munkarna
gav mig bröd, smör och marmelad, och på
det kunde jag överleva och stanna litet längre
och lära mig mera om träsnideri.
18:
Gud, jag ger dig mitt hjärtas kärlek  | 
