 18.
Gud, jag ger dig mitt hjärtas kärlek
Så småningom kom jag hem,
och då hade jag en brinnande iver att få
göra en bild av Jesus. Men det skulle inte vara
en sådan som mitt första krucifix, utan
en bild av Kristus där han hade krona på
huvudet och där han sträckte ut sina armar
som en öppen famn. Han skulle vara klädd
i en röd mantel. Det hade jag läst om i
Uppenbarelsebokens nittonde kapitel.
Det var den himmelske Konungen jag ville
framställa i trä. För nu ville jag
visa för världen vem som var min Herre.
Det var Jesus, han som är konungarnas Konung
och herrarnas Herre, han som har all makt i himlen
och på jorden. Hitler och hela hans anhang hade
blivit till stoft igen. Jag hade ju med egna ögon
sett att tredje riket hade gått under. Men Kristi
rike varar!
I Uppsala träffade jag en dag en
ung präst, Per-Olof Sjögren. Han skulle
tillträda en tjänst vid Guldhedskyrkan i
Göteborg. När han fick veta att jag hade
varit i Oberammergau och lärt mig snideri sa
han:
- Då, Eva, skall du göra ett
krucifix till vår lilla barackkyrka på
Guldheden.
Blyg och rädd som jag var, kunde jag inte säga
nej. Jag hade egentligen velat säga: "Jag
kan inte!" Men det fick jag inte över mina
läppar, utan jag sa:
- Ja, jag skall göra det.
Nu hade jag alltså lovat. Jag anförtrodde
mig åt en god vän och sa:
- Hur ska jag göra? Jag kan inte
hugga det här stora krucifixet på mitt
lilla vindsrum!
- Far du till Småland, sa min goda
vän, för där finns det tomma torp i
skogarna, och där finns många trän.
Hon hade nyligen varit i Hjälmseryd,
på den nyöppnade Hjelmserydsstiftelsen.
Där hade hon varit som gäst, strövat
omkring i skogarna och träffat på förfallna
torp.
Jag kom alltså till ett kronotorp
i Hjälmseryd, och där gjorde jag krucifixet
till Göteborg. Men innan jag började, högg
jag in orden MIN HJÄLP KOMMER FRÅN HERREN,
SOM HAR GJORT HIMMEL OCH JORD på dörrposten
till köksdörren.
Så gjorde jag bilden så fint
jag kunde, precis med de lärdomar jag hade fått
från snidarskolan i Tyskland. Jag gjorde krucifixet
med min ungdoms första kärlek till Jesus,
min Frälsare och Konung.
När det var färdigt for jag
till Göteborg med det. Och jag var både
rädd och förväntansfull. Jag tyckte
det var så oerhört stort att få göra
en Kristusbild till en kyrka. När vi satte upp
det passade det så väl in i den lilla barackkyrkan.
Det var den enda prydnaden i kyrkan. Kristi förgyllda
krona lyste så fint och den röda manteln
likaså. Det tyckte både prästfamiljen
och jag.
Men när syföreningsdamerna kom
på eftermiddagen blev reaktionen en annan. När
de fick se Jesus i en röd mantel och med krona
på huvudet blev de utom sig av fasa.
- Den där bilden vill vi inte ha!
Vi kommer inte att sätta vår fot i kyrkan
om den Kristusbilden finns här. Så såg
Jesus inte ut då han hängde på korset.
Inte hade han en röd mantel på sig då,
och inte hade han en krona på sitt huvud. Hade
han något, så var det ju en törnekrona!
Jag vågade inte vara i salen när
kvinnorna började sin kritik av krucifixet, utan
jag gick till ett angränsande rum. Jag gav mig
aldrig tillkänna. Men jag hörde hur Per-Olof
Sjögren slog näven i den lilla predikstolen
och sa:
- Ni får inte håna en ung
kristen kvinnas tro. Det här är inte gjort
med ond vilja, utan det är en ung människas
bekännelse att Jesus är konungarnas Konung
och herrarnas Herre.
Men damerna ville inte ge sig, och i min
ensamhet beslöt jag mig för att göra
ett nytt krucifix till Guldhedskyrkan - men sen aldrig
några mer.
Dagen därpå skulle kyrkan invigas
med biskopsbesök och pompa och ståt. Jag
var med, men jag vågade aldrig lyfta blicken
upp mot krucifixet. Jag tittade rakt ner i golvet.
Inte heller vågade jag gå till samkvämet
efter invigningen. Men när alla hade gått
och festligheten hade börjat smög jag mig
efter. Jag tänkte på Petrus som höll
sig på avstånd för att se vad slutet
skulle bli för Jesus. Så var det nu för
mig.
Längst ner i högtidssalen satte
jag mig vid bordet där de som serverade satt.
Jag hade ytterkläderna på, färdig
till flykt. Jag ville se vad slutet skulle bli. Kanske
skulle damerna säga till biskopen att krucifixet
skulle bort.
Det var en gemytlig stämning i salen.
Så reste biskopen sig och gick mot utgången.
Jag tänkte: Han går väl ut och hämtar
något. Men det var mig han hämtade. Jag
kom fram till en mikrofon och skulle nu svara på
biskopens frågor. Men det kunde jag inte, för
jag hade gråten i halsen. Och när jag inte
kunde svara så talade biskopen så mycket
mera.
Han förklarade att det var Uppenbarelsebokens
bild av Jesus som jag hade framställt, Jesus,
den himmelske Konungen som Johannes fick se när
han var på ön Patmos. Det var den bilden
församlingen skulle ha för sina ögon,
bilden av himlarnas Konung, den levande Frälsaren,
inte den korsfäste. Korset fanns där i bakgrunden
som kungatronen, försoningens verk på jorden.
Jag for hem till mitt torp i Småland
med den fasta föresatsen att aldrig mer göra
några krucifix. Den föresatsen kunde jag
inte hålla. Jag höll den några år,
men sen gick det inte, för "lytet"
att inte kunna säga nej var starkare än
min föresats.
19:
Gud, ge mig kraft  | 
