 19.
Gud, ge mig kraft
Så var jag då i färd
med att göra ett nytt krucifix den här gången
till Helsjöns Folkhögskola i Göteborgs
stift. Jag hade ett stort trästycke framför
mig på golvet. Själv låg jag på
knä över det medan jag arbetade. Plötsligt
råkade jag hugga in ett vasst träsnidarjärn
ovanför knät. Det blev ett ymnigt blödande
sår, och jag måste komma upp till lasarettet
för att få det hopsytt. En ung kvinnlig
läkare hjälpte mig, och när hon fick
veta att jag höll på att göra ett
krucifix sa hon:
- Då måste det vara ni som
har gjort krucifixet i kyrkan på Guldheden?
- Ja, det är det, svarade jag och
tänkte: Nu kommer hon också att kritisera
det.
Men det gjorde hon inte, utan hon sa i stället:
- Då vill jag tacka er. Det krucifixet
har betytt så mycket för mig. Jag är
så lycklig över det. När jag ber till
Jesus ser jag i mitt inre bilden av Guldheds-krucifixet.
Det är mitt krucifix. Jag var med när kyrkan
invigdes.
Hon berättade så fint om Kristusbilden.
Hon hade varit junior i en av Per-Olof Sjögrens
ungdomsgrupper i Göteborg, och nu var hon nybliven
läkare.
Jag blev så lycklig över att
krucifixet hade betytt något för en ung
människa. Tänk, att jag hade fått
förkunna om Jesus, förkunna i trä.
Sedan var det inte svårt att göra det andra
krucifixet färdigt, det som skulle till Helsjöns
Folkhögskola.
Jag blev Småland trogen och flyttade
ner till det lilla kronotorpet. Där skar jag
i trä, och periodvis arbetade jag på Hjelmserydsstiftelsen.
Min far dog 1961. Det blev då min
uppgift att ta hand om min mor. Jag ville inte flytta
från mitt Småland, och hon ville inte
bo i skogen i det förfallna torpet, så
vi kom överens om att flytta till Växjö.
Där bodde jag med min mor ända till 1975.
Under tiden i Växjö blev min
mor alltmer förvirrad. Hon led av svår
senil demens, och till sist blev hon så förvirrad
att hon inte visste var hon befann sig. Hon trodde
att hon var i Gävle, där hon hade vuxit
upp. Då tänkte jag att Gävle lika
gärna kunde ligga i Hjälmseryd som i Växjö,
och så beslöt jag mig för att flytta
tillbaka till Gamla Hjälmseryd tillsammans med
min mor, Rut. Vi flyttade då till ett bättre,
ett halvmodernt torp, som jag hyrde av Hjelmserydsstiftelsen.
Där hade jag det bra. Jag fick ju
vara på landet. Men min mor var oerhört
arbetsam att sköta, så svårt förvirrad
som hon var. Hon led av en fruktansvärd ångest
och skrek och for efter väggarna. Jag fick lugnande
medicin åt henne, men hon blev inte lugnare.
Dag och natt passade jag henne. På nätterna
band jag mitt ena ben vid hennes ben för att
jag inte skulle sova när hon gick upp. Jag hade
ingen aning om hur det skulle sluta. Men så
inträffade något oväntat.
En kväll kom en man och ville bo
hos oss. Han var inte riktigt nykter. Jag hade träffat
honom på Hjelmserydsstiftelsen och kände
till hans namn men just ingenting mera. Jag sa:
- Visst får du bo här över
natten.
Han fick bo i ett vindsrum. När han sedan nyktrade
till och fick se mors alla tabletter sa han:
- Det är ju rena knarket du ger din
mor. Du måste sluta med alla tabletterna, för
du förstör din mor. Hon måste avgiftas
helt enkelt.
Jag slutade. Den här mannen hade
varit narkoman och kände väl till olika
nervlugnande tabletter. Och mor blev faktiskt litet
lugnare. Hon blev "normalt" orolig.
Mannen blev mig till stor hjälp.
Han passade Rut och han hjälpte mig också
med mitt träsnideri. Jag kunde göra större
saker, för han hjälpte mig med stora stockar
som jag kunde hugga i. Under den här tiden gjorde
vi den stora julkrubban till Uppsala domkyrka. Den
hade jag inte kunnat göra utan hans hjälp.
Att den julkrubban kom till Uppsala domkyrka
har sin egen historia. Jag hade fått en förfrågan
om jag ville göra en julkrubba till Uppsala,
men jag tänkte: Det kan jag aldrig klara - inte
till Uppsala domkyrka. Nej, jag är ingen konstnär,
jag är bara förkunnare i trä. Men så
skulle jag göra en stor julkrubba till en kyrka
i Kalmar. På något sätt blev det
ett missförstånd, för när jag
hade gjort några figurer och bad prästen
komma och titta på dem blev han förskräckt
och sa:
- Vi har redan fått vår julkrubba.
Jag hade de stora julkrubbsfigurerna i mitt arbetsrum
och såg ofta på dem. En dag tog jag mod
till mig och ringde Uppsala domkyrka och frågade
om de ville titta på figurerna och se om de
dög för domkyrkan. De var intresserade.
Jag fick fara till Uppsala med den heliga
familjen först. Det var ett litet äventyr
att åka på tåg med dem. Vi åkte
sovvagn. Jag lade mig på översta bädden.
Josef (över en meter lång)
fick ligga på mellanbädden. Maria och Jesus
hade jag med mig på översta hyllan.
I Nässjö stannade tåget.
Ett par damer kom in i kupén för att inta
de tomma platserna i sovvagnen. Konduktören lyste
med sin lampa. När de upptäckte att det
låg en mansperson på mellanbädden
blev de rädda och skrek till. Konduktören
gick fram och lyste med sin ficklampa på Josefs
ansikte. Han tog på Josef, och när han
kände att han var av trä fick han ligga
kvar. De båda damerna fick en egen kupé,
och jag fick fara ensam med Maria, Josef och Jesus
till Stockholm och vidare till Uppsala.
Så kom den heliga familjen in i
Uppsala domkyrka, och så småningom kom
också de andra figurerna. Nu finns det många
olika grupper av figurer i domkyrkan. Ett helt kor
får jag "möblera" med olika figurer
allt efter kyrkoåret. Under sommaren t.ex visas
den bibliska scenen Jesus välsignar barnen.
Så märkligt allting är
och så fint Gud styr och ordnar. Jag var med
i Uppsala domkyrka när mina kamrater från
sjuksköterskeskolan vigdes till sin tjänst.
Då satt jag med i församlingen, och jag
kände nog ett litet styng av besvikelse över
att inte också jag fick stå där framme
vid altarringen bland mina kamrater och bli vigd till
sjuksköterska. Men tänk att få komma
in i Uppsala domkyrka på det här sättet!
Det är ju förmer, eftersom figurerna som
jag har huggit av lindstockar kanske skall stå
kvar till långt efter min död. Jag fick
genom Guds nåd komma in där på ett
helt annat och mycket bättre sätt.
20:
Gud, här är jag  | 
