 22.
Gud, jag vill komma hem
När jag ligger i min lilla stallkammare
och ser upp mot det låga taket, ser jag en bild
av hemkomsten. Jag har målat den som jag i min
barnsliga fantasi föreställer mig mötet
med Gud. Han är förstås klädd
i den blå manteln, och han kramar om jordevandraren,
som har mina anletsdrag. Mitt snidarjärn och
min arbetsklubba är också där, men
de får inte följa med in i himmelen.
På målningen finns också
hemmet, himmelens hem, som för mig är ett
rött hus med vita knutar, omgivet av det grönaste
gräs och de vackraste blommor jag sett. På
verandan står Gud och tar emot och säger:
"Välkommen hem!" I sin mantelfåll
har han den vita duken som han torkar bort alla tårar
med, allt som gjorde ont under jordelivet.
På väggarna i stallkammaren
har jag målat änglar och åsnor. Jag
tror inte jag behöver förklara varför.
Och med detta är "Jag
- åsna" slut. | 
