En god bok börjar
ofta med ett förord. Så är det också
med Johannesevangeliet. Förordet—som med
ett finare ord kallas "prologen" —
består av de första 18 verserna i evangeliet.
Prologen vill ge oss bakgrunden, förklaringen,
till det unika med Jesu liv. Bakgrunden är denna:
Jesus Kristus är något mer än en stor
profet och en idealmänniska. Han är evig
och himmelsk, ett med Gud själv — men samtidigt
fullt ut en människa. Johannes låter oss
få inblick i det stora mysteriet, och för
vår inre syn kan vi se hur det gudomliga Ordet
svingar sig ut från himlen, stilla och mäktigt
som en örn. I vida cirklar närmar det sig
jorden för att så genom Jesus Kristus bli
förkroppsligat i frälsningshistoriens mitt
och uppenbara sin majestätiska kraft. Men prologen
är något mer än en bakgrund och ett
förord. Prologen är en sammanfattning av
hela evangeliet, i poesins högstämda form.
Vi ställs inför en annan dimension av tillvaron,
en dimension som övergår allt annat och
som ingen någonsin blir färdig med.
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos
Gud,
och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud.
(Joh 1:1-2)
Johannesevangeliet börjar
med en tillbakablick. Uttrycket "I begynnelsen"
anknyter till Bibelns första vers, 1 Mos 1:1.
Men låt oss lägga märke till att Johannes
går ännu längre tillbaka än vad
skapelseberättelsen gör. Vi förs in
i evighetens värld, före och bortom skapelseögonblicket.
Där, i evigheten, före all tid och innan
något skapats, möter vi det gudomliga skaparordet
(i den grekiska grundtexten "Logos").
Vi möter Ordet som en person, delaktig i gudomen,
helt och fullt sann Gud. Ordet "fanns" (eller
rättare sagt "var") hos
Gud och Ordet var Gud. Dessa båda uttryck i samma
mening kan tyckas motsäga varandra. Den första
utsagan — att Ordet fanns hos Gud —
tyder på att Ordet hade en egen självständig
existens i Guds närhet, den andra utsagan —
att Ordet var Gud — tyder på att
Ordet och Gud är samma sak, att Ordet är
identiskt med Gud.
Här står vi inför djupheter
som vårt förnuft inte fullt ut kan greppa,
men som ständigt återkommer just i Johannes
evangelium: förhållandet mellan Gud-Fadern-Skaparen
å ena sidan och Sonen-Ordet-Kristus å den
andra. Å ena sidan kan de verka åtskilda
som två olika personer med olika uppdrag, å
andra sidan är de fullständigt ett och delaktiga
i samma gudomsväsende.
Allt blev till genom det, och utan det blev
ingenting
till av allt som finns till.
(Joh 1:3)
Att "allt blev till"
genom Ordet-Kristus visar på att han är
själva instrumentet genom vilket världen
skapas. Han är den som förverkligar Faderns
skaparvilja. Varje skapat väsen har framgått
genom honom. Ingenting, inte det minsta lilla kryp,
har tillkommit på något annat sätt.
Allt är unikt, framsprunget genom honom som kallas
Ordet, genom hans vishet och vilja. Det var genom
sitt Ord som Gud en gång skapade allt. Det Ordet
är Kristus själv, från evighet ett
med Fadern.
I Ordet var liv, och livet var människornas
ljus. Och
ljuset lyser i mörkret, och mörkret har
inte övervunnit det.
(Joh 1:4-5)
Att Ordet var "liv"
betyder oändligt mycket mer än att det var
levande. Ordet inte bara lever, Ordet är livet
självt och är ensamt i hela universum om
att kunna ge liv. Ordet äger alltså liv
i sig självt och har ett unikt, livgivande uppdrag.
Det handlar inte enbart om det fysiska livet utan
om Livet med stort L, en fullödig existens i
glädje och harmoni inför Guds ansikte. Ett
sådant Liv var och är i Ordet-Kristus.
Johannesevangeliet är fyllt av dualistiska
motsatspar, såsom livdöd och ljus-mörker,
som skildrar det kosmiska dramat mellan det goda och
det onda, mellan Gud och Satan. I detta kosmiska drama
är skapelsen och människan indragna, i detta
kosmiska drama stiger Ordet-Kristus in för att
besegra ondskans makter.
Följdriktigt står det i en och
samma vers att Ordet-Kristus "var liv" och
att "livet var människornas ljus".
Om det unika livet som Ordet-Kristus äger och
vill skänka åt oss har vi nyss talat. "Ljuset"
härstammar från samma eviga, goda, himmelska
ursprung och betecknar kunskapen, insikten som Ordet-Kristus
kommer för att sprida, så att världen
kan se vem han är och tro. Så kan otrons
mörker förjagas och människorna ledas
till Gud. (Jämför
2 Kor 4:4-6 
)
Det kom en man som var sänd av Gud, hans
namn
var Johannes. Han kom som ett vittne för att
vittna
om ljuset, så att alla skulle komma till tro
genom honom.
Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna
om ljuset.
(Joh 1:6-8)
I ett nu skiftar hymnen
tid från en hisnande avlägsen (men
ändå så närbelägen)
evighet till evangelistens egen samtid. I Johannespro-logens
outsägligt rika och mångfacetterade poesi
överbryggas alla tidens och rummets begränsningar.
Det kom en man som var sänd av Gud.
Mannen i fråga var Johannes döparen. Här
handlar det om ett mänskligt framträdande
i historien, visserligen på Guds sändning
men helt utan anspråk på gudomlighet eller
himmelskt ursprung. Kontrasten gentemot Ordet, som
Johannes-prologen hittills handlat om, är total.
Denna kontrast poängteras sedan gång på
gång i evangeliet, när Johannes döparen
redogör för skillnaden mellan Kristus och
honom själv.
Johannes kom för att vittna om ljuset.
Han skulle vara en nattväktare som efter en lång
natt kunde väcka folket med tillropet att morgonen
gryr och soluppgången är nära. Ljuset
— Messias — var på väg, och
det gällde att göra sig beredd.
Johannes föll aldrig för frestelsen att
proklamera sig själv som ljuset. Desto starkare
drevs han av sin gudomligt profetiska sändning
att vittna om Kristus som ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor
ljus,
skulle komma in i världen.
(Joh 1:9)
Det "sanna ljuset",
som här används som beteckning på Kristus,
visar på hans unika väsen, hans kallelse.
Profeterna, inklusive Johannes döparen, var endast
vittnen om ljuset, som är ett enda. Att
ljuset Kristus "ger alla människor ljus"
betyder att mörkret inte längre kan försvaras
efter hans ankomst i världen. Ljuset erbjuds
åt alla.
Ur boken "Han såg
och trodde" ©Erling Ivarsson/Åke Danielsson,
bearbetad för Bibelskolan av Sören Bolander
