Han var i världen och världen hade
blivit till genom honom,
men världen kände honom inte. Han kom
till det som var hans,
och hans egna tog inte emot honom.
(Joh 1:10-11)
Dessa båda verser
rymmer en djup smärta. Det gudomliga skapar -ordet,
som vi har att tacka för vår och världens
existens, besöker en härjad och dödsdömd
värld med sitt erbjudande om nåd, frid och
ett nytt liv. Och så tas ljuset inte emot!
Världen "kände" honom
inte. Här möter vi återigen ett ord
som är typiskt för Johannesevangeliet. Ordet
har hos Johannes en djupare och starkare innebörd
än vanlig kännedom eller bekantskap. Här
handlar det om såväl en djup grundad insikt
som en innerlig samhörighet.
Att han kom "till det som var hans"
syftar i pregnant mening på egendomsfolket, Israel.
När Gud i Kristus besökte sitt eget folk,
ville han fullkomna förbundet och uppfylla alla
sina löften som han givit genom profeterna. Men
det tragiska skedde att en stor del av folket, i synnerhet
ledarna, förkastade honom.
Men åt dem som tog emot honom gav han rätten
att bli
Guds barn, åt alla som tror på hans namn,
(Joh 1:12)
Här ges ett viktigt och
ofta bortglömt komplement till den föregående
versen. Det var faktiskt inte så att hela Israel,
hela judafolket, tog avstånd från Jesus.
Det är inte ens rättvisande att tala om
ett "fåtal" bland judarna som kom till
tro på Jesus. Grundtexten skriver: "hosoi
de elabon auton" vilket ordagrant betyder: "så
många som mottog honom".
De första årens kristna kyrka
bestod praktiskt taget helt av judar. Att judarna
sedan kom att utstötas ur den kristna kyrkans
gemenskap är en obestridlig tragik, som vi inte
har plats att utveckla här.
Att "ta emot" Kristus och att
"tro på hans namn" beskrivs som paralleller.
"Namn" står här för hans
gudomliga natur med dess inneboende kraft. Åt
mottagandets eller trons människor ger Kristus
"rätten" (enligt grundtexten
snarare "makt" eller "myndighet")
att bli Guds barn, insatta till arvingar i Guds rike
och utrustade med den auktoritet som han delegerar.
som har blivit födda inte av blod, inte
av kroppens
vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
(Joh 1:13)
Återigen möter
vi ett uttryck som är typiskt för detta
evangelium, när Johannes talar om människor
som är "födda av Gud". Här
ser vi att barnaskapet, som det talas om i förra
versen, är något mer än ett adoptivförhållande.
Det rör sig om en väsensförändring,
en delaktighet av förvandlande gudomligt liv.
Kroppens vilja och mannens vilja kan alstra nytt biologiskt
liv.
Livet i Guds rike kan däremot ingen
människa åstadkomma. Det kan bara mottagas
som en andlig födelse, av Gud själv.
Och Ordet blev människa och bodde bland
oss, och vi
såg hans härlighet, en härlighet
som den ende sonen
får av sin fader, och han var fylld av nåd
och sanning.
(Joh 1:14)
Här når Johannesprologen
sitt crescendo. Ordet blev människa. De till
synes oförenliga motsatsparen förenades:
Gud och människan, himmel och jorden, evigheten
och tiden. Vi ställs inför en av kristendomens
kungstankar: inkarnationen, Guds människoblivande
i Kristus.
Ordagrant står det att Ordet blev
"kött" (sarx).
Uttrycket "kött" syftar egentligen
på kroppens mjukare beståndsdelar (jämför
uttrycket "kött och ben") som
präglas av sårbarhet och dödlighet.
I överförd mening används "kött"
även som beteckning på hela den mänskliga
personligheten. Slutligen används "kött"
som benämning på det lägsta hos oss,
sätet för synden och motståndet mot
Gud.
I den grekiska tankevärld,
som en stor del av Johannesevangeliets läsare
tillhörde, trodde man allmänt på ett
högsta gudomligt världsförnuft, som
kallades Logos. Detta Logos var höjt över
allt skapat och materiellt och stod i motsats till
hela den materiella världen. Blotta tanken på
att Logos i något avseende skulle anta materiell
eller kroppslig natur var fullständigt främmande
och djupt anstötligt.
När Johannes nu använder uttrycket
Logos om Kristus, anknyter han alltså till ett
välkänt begrepp men ger det en helt ny innebörd.
Mot den grekiska filosofiens upphöjda och kyliga
idégudsväsen ställer Johannes en levande
Gud som engagerar sig så djupt i världen
och mänskligheten att han blir en av oss, antar
vår mänsklighet och sårbarhet, går
in under all vår nöd och smärta och
stiger ner i våra mörkaste syndadjup för
att frälsa oss. Att Ordet "bodde",
(ordagrant: "tältade")
bland oss, utsäger att det inte var fråga
om något tillfälligt besök i mänsklighetens
värld. Han fick verkligen leva vårt liv
och dela våra villkor. Uttrycket "tältade"
ger associationer till Guds närvaro bland Israels
folk under ökenvandringen i förbundstältet,
tabernaklet, där den gudomliga härligheten
kombineras med en yttre enkelhet. Många såg
bara denna yttre enkelhet hos Kristus. Men Johannes
proklamerar: "Vi (d.v.s. ögonvittnena
i lärjungakretsen) såg hans härlighet".
Johannes hade fått andliga ögon som såg
hur Guds egen härlighet från himmelrikets
värld strålade ut från Kristus. Faderns
härlighet verkade genom Sonen i hans liv, i hans
tecken och under, i hans död och uppståndelse.
Denna kungsvers i Johannesevangeliet avslutas med
bekännelsen om Kristus att han var "fylld
av nåd och sanning". Återigen står
vi inför ord som rymmer djup och innehåll
som går långt utöver sina svenska motsvarigheter.
"Nåd" betyder mycket mer än benådning
från ett välförtjänt straff. I
Gamla Testamentets sammanhang uttrycker nåden
Guds förbundstrohet, att han står fast vid
sina löften gentemot sitt egendomsfolk. I Nya
Testamentet betecknar nåden Guds gränslösa
kärlek och förlåtelse, som oförtjänt
räcks också åt oss som en gåva.
På samma sätt är "sanning"
mycket mera än motsatsen till lögn. "Sanningen
" uppenbarar Guds outgrundliga visdom, hans helighet
och rättfärdighet. Att Jesus är "fylld
av nåd och sanning" innebär att han
förenar de till synes oförenliga storheterna:
Godhet och stränghet, kärlek och dom, barmhärtighet
och rättfärdighet.
Johannes vittnar om honom och ropar: "Det
var om
honom jag sade: Han som kommer efter mig går
före
mig, ty han fanns före mig."
(Joh 1:15)
Prologens Logos-hymn
lämnar i denna vers poesins högstämda
form och hänvisar till härolden Johannes
döparen, som ute vid sitt dopställe i öknen
ropar ut sanningen om Jesus Kristus.
Evangelisten vill här understryka
det konkreta och jordnära i sitt budskap. Det
är inte en hög och vacker andlig filosofi
som han kommer med, utan en sanning som har med oss
att göra, en sanning som måste ropas ut
och som kräver ett gensvar.
Av hans fullhet har vi alla fått del, med
nåd och åter nåd.
(Joh 1:16)
Efter den förra
inskjutna versen om Johannes döparens vittnesbörd
anknyts nu till vers 14, där det stod att Jesus
Kristus var fylld av nåd och sanning. Den "fullhet"
som Kristus ägde behöll han inte för
sig sj al v. Johannes betygar att "vi",
d.v.s. hans lärjungar, har fått del av hans
fullhet. Han fyllde vår tomhet med sin nåd.
"Nåd och åter nåd" visar
hur överflödande nåden är.
Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och
sanningen
har kommit genom Jesus Kristus.
(Joh 1:17)
Denna vers har blivit
föremål för många felaktiga utläggningar.
I våra svenska översättningar, såväl
från 1917 som 1981, har inskjutits ett "men"
mellan de båda satserna. Detta inskjutna "men"
indikerar ett motsatsförhållande mellan
uppenbarelsen i det gamla förbundet genom Mose
och uppenbarelsen i det nya förbundet genom Jesus
Kristus. Den s.k. ersättningsteologin, som hävdar
att löften till det gamla förbundets folk
har upphävts och övergått till kyrkan
och församlingen? har här sökt sin
näring. Motsatsen mellan de båda satserna
är emellertid konstruerad och falsk. I grundtexten
står det ordagrant: "Ty lagen gavs genom
Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus".
Något inskjutet "men" existerar
alltså inte i texten. Istället för
motsatsförhållande råder kontinuitet,
en naturlig fortsättning och utveckling.
Jesus förkastade inte den uppenbarelse som Gud
hade givit genom Mose, utan byggde vidare på
den. (Se
Matt 5:17-19! 
)
Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen,
själv gud och
alltid nära Fadern, han har förklarat
honom för oss.
(Joh 1:18)
Lika omöjligt som
det är för en batteridriven leksaksmotor
att uthärda 220 V starkström, lika omöjligt
är det för en människa i denna världen
att se Gud ansikte mot ansikte. Så länge
vi lever i syndens värld får vi vandra i
tro och inte i åskådning. Men det finns
en som har ett Gud och som därför kan uppenbara
hans sanna väsen, nämligen Jesus Kristus.
Det finns bara en gudsbild som är sann och riktig,
och det är den gudsbild som Jesus har uppenbarat
för oss. Alla andra "gudsbilder" som
människor skaffar sig är fantasifoster som
inte svarar mot en objektiv, högre verklighet.
Endast den som själv har sett Gud kan veta hurdan
han är. Jesus Kristus är alltså fullständigt
unik i mänsklighetens historia. Till skillnad
från alla profeter, apostlar och helgon har Jesus
själv sett och levt tillsammans med den Gud som
han bär bud om. Men det unika i Jesu person går
än längre i denna vers. Han är "själv
Gud" (vi föredrar till
skillnad från NT 81 stavning med stort G).
Här räcker vår logik inte till. Hur
kan man å ena sidan ha sett Gud och å andra
sidan själv vara Gud?
Detta mysterium kan vi inte fullt ut fatta
och förstå, och vi behöver inte heller
göra våld på våra hjärnor
för att försöka förstå det.
Men våra hjärtan får barnsligt glädjas
över en Gud som har stigit ned mitt i vår
värld och visat oss sin kärlek genom Jesus
Kristus.
Ur boken "Han såg
och trodde" ©Erling Ivarsson/Åke Danielsson,
bearbetad för Bibelskolan av Sören Bolander
