[an error occurred while processing this directive]
 EV Joh: Tipsa en vän om denna sida... Till Bibelskolans startsida Att hittaa på bibelskolan Ta mig till boktipsar sidor... Bibelskolans nödutgång  

HAN SÅG OCH TRODDE

PROLOGEN (del 2 vers 10-18, repetera del 1 vers 1-9 här & inledningen har du här)
Joh 1:1-18

Han var i världen och världen hade blivit till genom honom,
men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans,
och hans egna tog inte emot honom.

(Joh 1:10-11)

  Dessa båda verser rymmer en djup smärta. Det gudomliga skapar -ordet, som vi har att tacka för vår och världens existens, besöker en härjad och dödsdömd värld med sitt erbjudande om nåd, frid och ett nytt liv. Och så tas ljuset inte emot!
  Världen "kände" honom inte. Här möter vi återigen ett ord som är typiskt för Johannesevangeliet. Ordet har hos Johannes en djupare och starkare innebörd än vanlig kännedom eller bekantskap. Här handlar det om såväl en djup grundad insikt som en innerlig samhörighet.
  Att han kom "till det som var hans" syftar i pregnant mening på egendomsfolket, Israel. När Gud i Kristus besökte sitt eget folk, ville han fullkomna förbundet och uppfylla alla sina löften som han givit genom profeterna. Men det tragiska skedde att en stor del av folket, i synnerhet ledarna, förkastade honom.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli
Guds barn, åt alla som tror på hans namn
,
(Joh 1:12)

  Här ges ett viktigt och ofta bortglömt komplement till den föregående versen. Det var faktiskt inte så att hela Israel, hela judafolket, tog avstånd från Jesus. Det är inte ens rättvisande att tala om ett "fåtal" bland judarna som kom till tro på Jesus. Grundtexten skriver: "hosoi de elabon auton" vilket ordagrant betyder: "så många som mottog honom".
  De första årens kristna kyrka bestod praktiskt taget helt av judar. Att judarna sedan kom att utstötas ur den kristna kyrkans gemenskap är en obestridlig tragik, som vi inte har plats att utveckla här.
  Att "ta emot" Kristus och att "tro på hans namn" beskrivs som paralleller. "Namn" står här för hans gudomliga natur med dess inneboende kraft. Åt mottagandets eller trons människor ger Kristus "rätten" (enligt grundtexten snarare "makt" eller "myndighet") att bli Guds barn, insatta till arvingar i Guds rike och utrustade med den auktoritet som han delegerar.

som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens
vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud
.
(Joh 1:13)

  Återigen möter vi ett uttryck som är typiskt för detta evangelium, när Johannes talar om människor som är "födda av Gud". Här ser vi att barnaskapet, som det talas om i förra versen, är något mer än ett adoptivförhållande. Det rör sig om en väsensförändring, en delaktighet av förvandlande gudomligt liv. Kroppens vilja och mannens vilja kan alstra nytt biologiskt liv.
  Livet i Guds rike kan däremot ingen människa åstadkomma. Det kan bara mottagas som en andlig födelse, av Gud själv.

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi
såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen
får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

(Joh 1:14)

  Här når Johannesprologen sitt crescendo. Ordet blev människa. De till synes oförenliga motsatsparen förenades: Gud och människan, himmel och jorden, evigheten och tiden. Vi ställs inför en av kristendomens kungstankar: inkarnationen, Guds människoblivande i Kristus.
  Ordagrant står det att Ordet blev "kött" (sarx). Uttrycket "kött" syftar egentligen på kroppens mjukare beståndsdelar (jämför uttrycket "kött och ben") som präglas av sårbarhet och dödlighet. I överförd mening används "kött" även som beteckning på hela den mänskliga personligheten. Slutligen används "kött" som benämning på det lägsta hos oss, sätet för synden och motståndet mot Gud.

  I den grekiska tankevärld, som en stor del av Johannesevangeliets läsare tillhörde, trodde man allmänt på ett högsta gudomligt världsförnuft, som kallades Logos. Detta Logos var höjt över allt skapat och materiellt och stod i motsats till hela den materiella världen. Blotta tanken på att Logos i något avseende skulle anta materiell eller kroppslig natur var fullständigt främmande och djupt anstötligt.
  När Johannes nu använder uttrycket Logos om Kristus, anknyter han alltså till ett välkänt begrepp men ger det en helt ny innebörd. Mot den grekiska filosofiens upphöjda och kyliga idégudsväsen ställer Johannes en levande Gud som engagerar sig så djupt i världen och mänskligheten att han blir en av oss, antar vår mänsklighet och sårbarhet, går in under all vår nöd och smärta och stiger ner i våra mörkaste syndadjup för att frälsa oss. Att Ordet "bodde", (ordagrant: "tältade") bland oss, utsäger att det inte var fråga om något tillfälligt besök i mänsklighetens värld. Han fick verkligen leva vårt liv och dela våra villkor. Uttrycket "tältade" ger associationer till Guds närvaro bland Israels folk under ökenvandringen i förbundstältet, tabernaklet, där den gudomliga härligheten kombineras med en yttre enkelhet. Många såg bara denna yttre enkelhet hos Kristus. Men Johannes proklamerar: "Vi (d.v.s. ögonvittnena i lärjungakretsen) såg hans härlighet". Johannes hade fått andliga ögon som såg hur Guds egen härlighet från himmelrikets värld strålade ut från Kristus. Faderns härlighet verkade genom Sonen i hans liv, i hans tecken och under, i hans död och uppståndelse. Denna kungsvers i Johannesevangeliet avslutas med bekännelsen om Kristus att han var "fylld av nåd och sanning". Återigen står vi inför ord som rymmer djup och innehåll som går långt utöver sina svenska motsvarigheter. "Nåd" betyder mycket mer än benådning från ett välförtjänt straff. I Gamla Testamentets sammanhang uttrycker nåden Guds förbundstrohet, att han står fast vid sina löften gentemot sitt egendomsfolk. I Nya Testamentet betecknar nåden Guds gränslösa kärlek och förlåtelse, som oförtjänt räcks också åt oss som en gåva. På samma sätt är "sanning" mycket mera än motsatsen till lögn. "Sanningen " uppenbarar Guds outgrundliga visdom, hans helighet och rättfärdighet. Att Jesus är "fylld av nåd och sanning" innebär att han förenar de till synes oförenliga storheterna: Godhet och stränghet, kärlek och dom, barmhärtighet och rättfärdighet.

Johannes vittnar om honom och ropar: "Det var om
honom jag sade: Han som kommer efter mig går före
mig, ty han fanns före mig."

(Joh 1:15)

  Prologens Logos-hymn lämnar i denna vers poesins högstämda form och hänvisar till härolden Johannes döparen, som ute vid sitt dopställe i öknen ropar ut sanningen om Jesus Kristus.
  Evangelisten vill här understryka det konkreta och jordnära i sitt budskap. Det är inte en hög och vacker andlig filosofi som han kommer med, utan en sanning som har med oss att göra, en sanning som måste ropas ut och som kräver ett gensvar.

Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
(Joh 1:16)

  Efter den förra inskjutna versen om Johannes döparens vittnesbörd anknyts nu till vers 14, där det stod att Jesus Kristus var fylld av nåd och sanning. Den "fullhet" som Kristus ägde behöll han inte för sig sj al v. Johannes betygar att "vi", d.v.s. hans lärjungar, har fått del av hans fullhet. Han fyllde vår tomhet med sin nåd. "Nåd och åter nåd" visar hur överflödande nåden är.

Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen
har kommit genom Jesus Kristus.

(Joh 1:17)

  Denna vers har blivit föremål för många felaktiga utläggningar. I våra svenska översättningar, såväl från 1917 som 1981, har inskjutits ett "men" mellan de båda satserna. Detta inskjutna "men" indikerar ett motsatsförhållande mellan uppenbarelsen i det gamla förbundet genom Mose och uppenbarelsen i det nya förbundet genom Jesus Kristus. Den s.k. ersättningsteologin, som hävdar att löften till det gamla förbundets folk har upphävts och övergått till kyrkan och församlingen? har här sökt sin näring. Motsatsen mellan de båda satserna är emellertid konstruerad och falsk. I grundtexten står det ordagrant: "Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus".
  Något inskjutet "men" existerar alltså inte i texten. Istället för motsatsförhållande råder kontinuitet, en naturlig fortsättning och utveckling.
Jesus förkastade inte den uppenbarelse som Gud hade givit genom Mose, utan byggde vidare på den. (Se Matt 5:17-19! )

Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och
alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

(Joh 1:18)

  Lika omöjligt som det är för en batteridriven leksaksmotor att uthärda 220 V starkström, lika omöjligt är det för en människa i denna världen att se Gud ansikte mot ansikte. Så länge vi lever i syndens värld får vi vandra i tro och inte i åskådning. Men det finns en som har ett Gud och som därför kan uppenbara hans sanna väsen, nämligen Jesus Kristus. Det finns bara en gudsbild som är sann och riktig, och det är den gudsbild som Jesus har uppenbarat för oss. Alla andra "gudsbilder" som människor skaffar sig är fantasifoster som inte svarar mot en objektiv, högre verklighet. Endast den som själv har sett Gud kan veta hurdan han är. Jesus Kristus är alltså fullständigt unik i mänsklighetens historia. Till skillnad från alla profeter, apostlar och helgon har Jesus själv sett och levt tillsammans med den Gud som han bär bud om. Men det unika i Jesu person går än längre i denna vers. Han är "själv Gud" (vi föredrar till skillnad från NT 81 stavning med stort G). Här räcker vår logik inte till. Hur kan man å ena sidan ha sett Gud och å andra sidan själv vara Gud?
  Detta mysterium kan vi inte fullt ut fatta och förstå, och vi behöver inte heller göra våld på våra hjärnor för att försöka förstå det. Men våra hjärtan får barnsligt glädjas över en Gud som har stigit ned mitt i vår värld och visat oss sin kärlek genom Jesus Kristus.

Erling Ivarsson Åke Danielsson


I arkivet Bröllopet i Kana Joh: 2:1-11

Ur boken "Han såg och trodde" ©Erling Ivarsson/Åke Danielsson, bearbetad för Bibelskolan av Sören Bolander


[an error occurred while processing this directive] Dagens lösen
Bibelordet inför helgen
Böne- Bibelstudie
grupper. Klicka här
Vill du vara med och
stödja oss. Klicka här

©Helige Ande (där inget annat anges). För bästa visning av Bibelskolan bör man ha en upplösning på 1024*768.
 Stiftelsen bibelskolan.com  Org. nr: 857209 - 5266, Postgiro: 402 30 79 - 9 för stödgåvor till driften av vår sajt.