Det första under som Jesus utför
sker i familjekretsen. I detta ligger en djup hemlighet.
Det är Guds familj som ska få se himlen
öppen. I och med Jesu första under börjar
Guds härskaror att verka i Faderns älskade
Son.
Det betonas att det är i Kana
i Galileen som undret sker. Johannes vill fastställa
platsen så säkert som möjligt. Ingen
skulle behöva hållas i tvivel, allt skulle
kunna kontrolleras. Innan vi går vidare, ska
vi något beröra bröllopets sedvänjor
och innebörd i Bibelns värld.
Ett bröllop höll på
i flera dagar, ibland uppemot en vecka. Därför
var det inte så märkligt att vinet tog slut.
Det var naturligtvis svårt att beräkna hur
mycket vin som skulle gå åt vid en så
lång fest.
Ändå var situationen djupt
pinsam på ett sätt som vi västerlänningar
inte kan förstå. I den orientaliska miljö
som det är fråga om här (kom
ihåg att Jesus och lärjungarna var asiater
från Mellanöstern!) är frikostig
gästfrihet något närmast heligt. Att
inte kunna bjuda sina gäster ordentligt var en
skandal. Det kunde till och med leda till åtal
om man inte levde upp till sina åligganden som
bröllopsvärd!
Men det finns också en annan
och djupare anledning till att Jesus utför sitt
första under vid ett bröllop. I Nya Testamentet
är bröllopet med dess måltidsgemenskap
och festglädje en av de starkaste bilderna för
himmelriket, där brudgummen Kristus ska vigas
vid sin brud, som är hans folk.
Bröllopet i Kana får förebilda
och symbolisera den innerliga atmosfären av kärlek,
glädje och gemenskap i Guds rike. Som den himmelske
brudgummen är Jesus närvarande vid bröllopsfesten
i Kana och visar att gudsriket är nära.
På tredje dagen hölls ett bröllop
i Kana i Galileen,
och Jesu mor var där.
(Joh 2:1)
"På tredje dagen"
hölls bröllopet. Att ett viktig skeende
leds i fullbordan på den tredje dagen är
ett vanligt bibliskt tema. Mest känt är
givetvis Jesu uppståndelse från de döda.
Här räknas dagarna från
det att Jesus kallar sina första lärjungar
med uppmaningen "följ mig". Därpå
vidtar en med tanke på avståndet rask vandring
från Jordan till Kana.
Samtidigt anger de tre dagarna en
utveckling i lärjungarnas vandring med Jesus,
från kallelse till tro.
Att "Jesu mor var där"
tyder på att hon anlände före de andra
bröllopsgästerna och att hon antingen var
närstående släkting till brudparet
eller tillhörde den intimaste vänskapskretsen.
Detta förklarar också den centrala roll
som hon spelar i berättelsen.
Jesus och hans lärjungar var också
bjudna till bröllopet.
(Joh 2:2)
Maria fanns redan på plats.
Jesus blev bjuden, givetvis i egenskap av son till
henne. Om lärjungarna — eller någon
av dem — redan tidigare kände familjen
eller om de blev bjudna i egenskap av följeslagare
till Jesus framgår inte.
Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom:
"De har inget vin."
(Joh 2:3)
Att vinet tog slut var, som tidigare
förklarats, en präktig skandal. Man kan
ana vilken panik som höll på att utbreda
sig bland de ansvariga för bröllopet. I
denna situation av förvirring och bestörtning
bibehåller Maria ett föredömligt lugn.
Sakligt och nästan lakoniskt framlägger
hon situationen för Jesus: "De har inget
vin".
Jesus svarade: "Låt mig vara, kvinna.
Min stund har inte kommit än."
(Joh 2:4)
I den svenska översättningen
kan Jesu svar till Maria låta bryskt och avvisande.
Så är det emellertid inte i den grekiska
grundtexten, som är svår att exakt överföra
till vårt språk. En annan känd översättning
lyder: "Vad vill du mig?" Jesu svar uttrycker
inte något avståndstagande mot Maria utan
snarare en markering att hans uppdrag — och
därmed också det under som han strax ska
utföra — har en djupare innebörd än
att praktiskt lösa de problem som för tillfallet
upptar omgivningens tankar.
"Min stund har inte kommit än", säger
Jesus. Uttrycket "min stund" använder
Jesus konsekvent om sitt lidande, sin död och
sin uppståndelse. Detta och ingenting annat var
hans egentliga kallelse.
Hans mor sade till tjänarna: "Gör
det han säger åt er."
(Joh 2:5)
Det ligger en stark auktoritet i
Marias befallning till tjänarna: "Gör
det han säger åt er". Återigen
får vi här en indikation på att Maria
stod i en nära relation till bröllopsfamiljen
och var välkänd i huset.
Detta kan emellertid inte vara hela
förklaringen. Den fasta och trygga beslutsamhet
med vilken Maria hänvisar tjänarna att lyda
Jesus är också född ur en andlig auktoritet,
en trons auktoritet. Maria hade inte kunnat säga
detta om hon inte varit förvissad om att Jesus
hade situationen under kontroll.
Där stod sex stora stenkärl för
vattnet till judarnas
reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra
liter.
(Joh 2:6)
Stenkärlen var avsedda för
judarnas reningsceremonier. De hade alltså inte
enbart en praktisk och hygienisk funktion utan var
avsedda för de rituella tvagningar med andlig
innebörd, som många var ytterst noga med.
Dessa stenkrukor spelar därför
en mycket viktig symbolisk roll i texten. De står
som representanter för hela det gamla förbundet.
Jesus sade: "Fyll kärlen med vatten",
och de fyllde dem till brädden.
(Joh 2:7)
Jesus befaller tjänarna att
fylla krukorna med vatten, så som man många
gånger tidigare hade gjort. I detta ligger en
viktig poäng. Det nya som Jesus introducerar
skapas inte från noll. Än mindre står
det i motsatsställning till allt som Gud har
gjort i det gamla förbundet. Tvärtom finns
det här ett nära samband och en kontinuitet.
Jesus bygger på det gamla förbundet och
går sedan vidare. Han var inte kommen för
att upphäva, utan för att fullborda.
Att tjänarna fyllde krukorna
"till brädden" visar att de inte bara
mekaniskt utförde sin plikt. Deras beteende antyder
en ivrig förväntan. Anade de att något
stort höll på att hända?
Sedan sade han: "ös upp och bär
det till bröllops
värden", och det gjorde de.
(Joh 2:8)
Bröllopsvärden hade bland
annat till uppgift att provsmaka all mat och dryck
innan någonting serverades till gästerna.
Utan hans klartecken och godkännande kunde tjänarna
inte bära in något i brölllopssalen.
Kanske kan man här se en anspelning
på det andliga ledarskapets uppgift och innebörd.
Värden smakade på vattnet, som nu
hade blivit vin.
Eftersom han inte visste varifrån det kom —
men det
visste tjänarna som hade öst upp vattnet
— ropade han på
brudgummen
(Joh 2:9)
Undret har skett. Vattnet har blivit
till vin. Om man ser detta enbart som ett kemiskt
mirakel eller en omtänksam insats i en pinsam
belägenhet, så har man fullständigt
missat djupdimensionen i händelsen.
Evangelisten Johannes skildrar hur
Jesus nu kommer med det förbund som är förmer
än stentavlor och reningar i vatten. Ur det gamla
förbundet stiger han fram med ett nytt och fullkomligt
förbund, ett förbund grundat på hans
blod, som det röda vinet i Kana får avbilda,
men också ett förbund som innebär att
himmelrikets bröllopsfest är nära.
och sade: "Alla andra bjuder först
på det
goda vinet och på det sämre när gästerna
börjar bli berusade. Men du har sparat det
goda vinet ända till nu."
(Joh 2:10)
Denna vers har ofta vållat anstöt.
Hade Jesus verkligen samvete att tillhandahålla
mera vin till gäster som redan var berusade?
Andra däremot, som till övermått
sjungit vinets lov, har i denna vers sökt en
sanktion för att låta vinet få flöda
ohejdat.
Men berättelsen om vinundret
i Kana kan inte användas som slagträ i den
moderna alkoholpolitiska debatten. Här handlar
det om något helt annat: försoningen genom
Kristi blod och himmelrikets bröllopsgemenskap
mellan honom och hans folk. Ändå bör
man tillägga att det faktiskt inte står
att gästerna i Kana var berusade. Bröllopsvärden
citerar ett ordspråk, dessutom i ett synnerligen
omtumlande ögonblick. Tyngdpunkten ligger i den
följande meningen: "Du har sparat det goda
vinet ända till nu."
Så gjorde Jesus det första av sina
tecken; det var i
Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet,
och
hans lärjungar trodde på honom.
(Joh 2:11)
Johannes använder genomgående
benämningen "tecken" om Jesu under.
Med detta vill han få bort allt spektakulärt
kring undren. Jesus är sist av allt någon
trollkonstnär som briljerar med sin förmåga
att utföra det omöjliga. (Just
detta var ju en av de frestelser som han så bestämt
avvisade, Matt 4:5-7). De under som Jesus utför
är aldrig några självändamål.
De är "tecken", som pekar hän
mot djupet i hans kallelse som Guds Son, Frälsare
och Herre. Jesu under är under som underordnas
det stora Undret.
Detta "tecken", vinundret
i Kana, hade till uppgift att "uppenbara hans
härlighet", den himmelska härlighet
som han till det yttre hade avklätts och som
nu bara kunde ses med trons ögon. Och för
hans lärjungar blir detta "tecken"
ett tecken som väcker tro.
Avslutningsvis ställer berättelsen
om vinundret i Kana läsaren inför en ofrånkomlig
fråga: VARFÖR DETTA ÖVERFLÖD?
600 liter vin var ju långt, långt mera än
vad som behövdes vid festen.
Svaret finner vi, än en gång,
i hemligheten att detta under handlar om så mycket
mer än ett bröllop för länge sedan
i staden Kana. Det är ett under med evig giltighet
för Guds folk i alla tider: försoningens
under, som leder till himlens under för dem som
tror på honom.
Guds nåd som möter oss
genom Jesu Kristi blod är överflödande
och räcker för alla.
På frågan om varför
Jesus kommer med en så överflödande
mängd vin, svarar därför en av kyrkofäderna:
"Vi dricker ännu av det vinet."
Ur boken "Han såg
och trodde" ©Erling Ivarsson/Åke Danielsson,
bearbetad för Bibelskolan av Sören Bolander
