HAN SÅG OCH TRODDE

Kära läsare av Ivarsson-Danielssons HAN SÅG OCH TRODDE !
Nu följer ett nytt avsnitt ur Johannesevangeliet, den här gången med kommentarer till första delen av det berömda kapitel tre. "Lilla bibeln",vers 16, förkunnades en gång av vår Herre i ett nattligt samtal med en sökande judisk man. Nu sägs till hela världen!

"Ty däri består kärleken, ej att vi först har älskat Gud,
men däruti att han älskat oss och sänt till oss sin Son".
(sv psb 24)

En välsignad läsning önskar

Jesu samtal med Nikodemus
Joh 3:1-21

  Här börjar en ny fas i Jesu liv, som vi sedan ska se flera uppföljningar till. Jesus framstår nu som den store själavårdaren, som i djupa, personliga samtal leder människor "igenom" till en tro på honom själv som Försonaren. Hur fick Johannes reda på detaljerna i detta personliga samtal? Antingen har han själv varit närvarande vid samtalet, vilket inte alls är otänkbart, eller också har Nikodemos långt senare återberättat det för Johannes.

Bland fariséerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd.
(Joh 3:1)

  I grundtexten står: "MEN bland fariséerna". Detta antyder en motsats gentemot flertalet av de religiösa ledarna. Traditionellt har detta MEN tolkats så att Nikodemos till skillnad från majoriteten i det andliga ledarskapet hade reagerat positivt på den drastiska tempelrensning som Jesus utfört. Tempelrensningen hade i positiv mening skakat om Nikodemos, och han uppsöker nu Jesus för att få veta mera om hans kallelse.
  Nikodemos var en mycket högt uppsatt och mäktig man. Han tillhörde Sanhedrin, "Stora Rådet", som var judarnas högsta styrande och dömande myndighet. Sanhedrin bestod av 71 män med översteprästen som ordförande.

Han kom till Jesus en natt och sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.”
(Joh 3:2)

  Det är en vanlig missuppfattning att Nikodemos uppsöker Jesus om natten därför att han är rädd för att bli iakttagen. Ofta har man sammankopplat honom med en annan rådsherre, Josef från Arimataia, om vilken det uttryckligen sägs att han var lärjunge, fast i hemlighet av rädsla för judarna. Något sådant sägs aldrig om Nikodemos. Tvärtom visar han prov på stort mod. Se t. ex. kap 7:50-52!
I själva verket var det mycket vanligt att djupa andliga samtal fördes nattetid.
  Nikodemos hälsningsord ska inte ses som artighetsfraser. Nikodemos menar vad han säger. Trots att han själv står oändligt mycket högre än Jesus i makt, position, ålder och rang, tilltalar han Jesus med vördnad och undergiven respekt. Han erkänner Jesus som en stor rabbi, trots att Jesus saknade rabbinsk utbildning och auktorisation. Nikodemos bekänner också sin tro på Jesu undervisning och "tecken" (närmast avser han väl tempelrensningen), som inspirerade av Gud själv.

Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike."
(Joh 3:3)

  Jesus är inte ute efter att smickra eller värva mäktiga sympatisörer. Jesus vill leda människor, höga och låga, hela vägen fram till en frälsande personlig tro. Hans svar till Nikodemos kan förefalla hårt och okänsligt. Men Jesus måste visa Nikodemos — och oss alla — på att välvilja och beundran inför hans ord och gärningar inte är tillräckligt, överdriven artighet och vänlighet kan ibland stå i vägen för Guds konkreta handlande med en människa.
  Nikodemos måste — liksom vi alla— födas på nytt för att få se Guds rike. Uttrycket kan också översättas "födas ovanifrån". Jesus visar att egen förvärvad fromhet inte leder hela vägen fram till Gud. Tillhörigheten till Guds rike får man som en gåva genom Guds eget suveräna ingripande. Man kan inte göra sig förtjänt av gudsriket. Det är inte genom att göra något nytt, utan genom att bli något nytt, som man får del av Guds rike. Det är fråga om att ta emot ett helt nytt liv — en lika radikal och genomgripande omdaning som den biologiska födelsen. Den andliga nyfödelse, som är nödvändig för medborgarskapet i Guds rike, räcks nu ut till människorna som ett erbjudande och en gåva genom Jesus Kristus.

Nikodemos svarade: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?"
(Joh 3:4)

  Nikodemos svar uttrycker ingen protest mot vad Jesus har sagt, endast förvirring och oförståelse. Han tänker i jordiska och fysiska banor, inte på grund av bristande fromhet (Nikodemos var utan tvekan en from människa), utan därför att hans invanda syn på Guds Rike som ett jordiskt rike inte rymde tron på en andlig nyfödelse.

Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.
(Joh 3:5)

  Nu gör Jesus ett tillägg. Utöver den andliga nyfödelsen, trons nyfödelse, talar Jesus om att födas av vatten. Utan tvekan syftar dessa ord fram mot det kristna dopet till delaktighet i hans död och uppståndelse. Nikodemos torde väl snarast ha associerat till Johannes-dopet, som hade förkastats av fariséerna, men som kallat tiotusentals, kanske hundratusentals, människor till bot och avgörelse. Kanske leddes Nikodemos tankar också till Israels folks befrielse genom Röda Havets vatten. Djupbetydelsen i Jesu ord var ännu fördold för Nikodemos, men fick sin förklaring när tiden var inne.

Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.
(Joh 3:6)

  Jesus gör klart för Nikodemos att "köttet", alltså vår mänskliga natur, inte kan förfinas eller utvecklas till "ande", delaktighet i Guds väsen. Syndafallet skiljer människan från Gud. Man kan därför inte genom egen fromhet bryta sig loss från syndens, dödens och domens sammanhang. Gud är ande och hans rike är av samma natur som han själv. Endast det som är "fött" av Gud själv, av hans Ande, kan få del av hans rike.

Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.
(Joh 3:7)

  Jesus märker hur förbryllad Nikodemos blir av talet om att födas på nytt. Den andliga dimension som Jesus har i sin undervisning är något nytt och främmande för Nikodemos. Men Jesus har tålamod med honom. Han vill få Nikodemos att inte blockera sig, utan vara öppen för den andliga verkligheten, även om den inte stämmer med hans tidigare religiösa föreställningsvärld. Den förvåning som man alltid känner inför tidigare oupptäckta områden i trons liv kan så lätt bli ett hinder för mottagandet av det som Gud vill ge.
  Lägg märke till att Jesus säger: "NI måste födas på nytt". Detta kan tyda på att Jesus och Nikodemos inte var ensamma i samtalet. (Se vår inledande kommentar till kapitlet!) I vilket fall som helst visar det att Jesus undantar sig själv. Han är den ende som inte behöver någon andlig nyfödelse.

Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."
(Joh 3:8)

  Grundtextens ord "pneuma" betyder både "vind" och "ande". Jesus använder alltså samma ord i båda fallen. Han lär Nikodemos att det finns en mäktig andlig energi från Gud: hans Ande. Anden själv kan man inte se, men däremot Andens verkningar.
  Vad Jesus särskilt inskärper i denna vers är Andens oförutsägbarhet och oberäknelighet. Varifrån Anden kommer eller vart Anden far kan ingen människa på förhand veta, än mindre dirigera. Andens väckelsevind kan komma från ett håll, på ett sätt, vid ett tillfälle och från ett helt annat håll, på ett helt annat sätt, vid ett annat tillfälle.
  Alla på förhand uppgjorda mallar och system för hur Anden skall verka, slås därmed i spillror, även om de skulle bygga på i och för sig riktiga iakttagelser av hur Anden tidigare har verkat. Andens verk är fyllt av överraskningar. Var och en som vill stå under Andens ledning måste därför, precis som Nikodemos, befrias från alla förutfattade meningar.

Nikodemos frågade: "Hur är detta möjligt?"
(Joh 3:9)

  Den fromme och laglärde Nikodemos visar prov på sin ödmjukhet. Trots att Jesu undervisning tycks obegriplig för honom och inte stämmer med hans egen religiösa erfarenhet, öppnar han sig och vill veta mer. Detta är Nikodemos sista replik i samtalet. Från och med nu är han idel öra och låter den store MÄSTAREN tala.

Jesus svarade: "Du skall vara lärare för Israel och förstår inte det!
(Joh 3:10)

  Dessa ord från Jesus ska inte ses som en oförskämdhet. De uttrycker en äkta förvåning över att inte ens de allra frommaste lärarna i gudsfolket hade förstått mera av andliga ting. Orden kan samtidigt ses som en varning till andliga ledare i alla tider. Den som gör anspråk på kallelsen att undervisa andra måste själv vara född på nytt och öppen för Andens verk.

Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd.
(Joh 3:11)

  Vilka "vi" är det som Jesus talar om? Återigen kan vi se en antydan om att någon eller några av lärjungarna varit med vid samtalet. Men Jesus kan också ha anspelat på samstämmigheten mellan den himmelske Faderns vittnesbörd och hans eget.
  "Ni tar inte emot", innebär inte att Jesus befäster Nikodemos i en otrosposition. Tvärtom, Jesus avslöjar otron för att upprätta Nikodemos ur den. För att människor ska komma "innanför" trons sfär måste de först medvetandegöras om att de är "utanför".

Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?
(Joh 3:12)

  Hittills har Jesus talat om "det jordiska", alltså vad som måste ske med människor här på jorden för att de överhuvud taget ska kunna vara med i Guds Rikes sammanhang. Om man inte ens har denna tro och insikt, är det meningslöst att ge sig in i samtal om "det himmelska" som nu följer, inblicken i Guds eviga rådslut och frälsningsplan.

Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen.
(Joh 3:13)

  Jesus gör här anspråk på att vara helt unik. Han är den enda bron mellan himmel och jord. Endast han känner såväl himlen som jorden. När Nikodemos får detta klart för sig, är han mogen att ta emot undervisning om "det himmelska".

Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.
(Joh 3:14-15)

  Som den skicklige pedagog han är, anknyter Jesus till Nikodemos grundliga kunskaper i Moselagen. Det budskap som Jesus nu avser att klargöra, försoningens hemlighet, att en dör för hela folket, så att de alla genom hans upphöjelse kan få liv, detta budskap finns nedlagt redan i de gamla skrifter, som Nikodemos så väl kände.
  Den berättelse som Jesus åsyftar står att läsa i 4 Mos 21:4-9 . På grund av folkets ideliga motstånd mot Mose och mot Gud, hade giftiga ormar angripit dem i öknen. Då fick Mose befallning att hänga upp en kopparorm på en hög stång, och var och en som såg upp på kopparormen blev helad.
  Detta är, menar Jesus, en direkt förebild till det försoningsverk, som han själv är sänd för att utföra. Det visar först att Gud inte kan bortse från synden. Synden måste fram och upp i ljuset, avslöjas och framställas i hela sin avskyvärdhet på skampålen. Men samtidigt är upphöjandet på trä en proklamation av det ställföreträdande offret, att någon annan och oskyldig tar på sig folkets synder, och därmed avslöjas synden också som besegrad och maktlös. Just kopparormen, som inte har något eget gift, just Jesus som inte har någon egen synd, kunde verkställa detta ställföreträdande offer. Att i tro se upp till honom, den oskyldige som upphöjd på förbannelsens trä tagit på sig alla våra synder, är vår räddning.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
(Joh 3:16)

Versen brukar kallas "lilla Bibeln", eftersom den sammanfattar hela frälsningsbudskapet. Det är viktigt att betona själva grunden och utgångspunkten: Guds kärlek. Försoningen på korset är inte enbart en juridisk akt, där Guds stränga rättfärdighet får sitt utlopp. Det som sätter igång försoningsverket är Guds gränslösa kärlek som engagerar sig i en fallen och vilsekommen mänsklighet. Gud inte endast sände sin Son, utan han gav honom till oss, ett uttryck för en ofattbar självuppoffring. Att Jesus kallas Guds ende Son visar vilket stort och dyrbart offer som det gäller. Så är offret inte heller förgäves utan oändligt verkningsfullt. Det ger den dyrbaraste av alla gåvor, evigt liv, till alla som tror och tar emot.

  Jesus förnekar inte att en domens dag en gång kommer. På många ställen har han uttryckligen gjort anspråk på att vara den som en gång ska verkställa domen, efter sin återkomst. Men vid sin första sändning till jorden, mellan Betlehems krubba och himmelsfärden, hade Jesus inte till uppgift att döma, utan att frälsa.

Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn.
(Joh 3:18)

  Versen kan synas vara en motsägelse mot den föregående. Så är emellertid inte fallet. I vers 17 talar Jesus om slutdomen som ska verkställas en gång. Här i vers 18 avses den dom som människan själv drar över sig genom att förkasta honom. Så blir slutdomen en bekräftelse på den dom människan själv gått in under. Som på så många ställen i Johannesevangeliet råder det ett slags spänningsförhållande mellan "redan nu" och "ännu icke". Redan nu sker på ett inre plan vad som till sist ska bekräftas också på ett yttre.

Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.
(Joh 3:19-20)

Erling Ivarsson Åke Danielsson

I arkivet Livets bröd Joh: 6:30-53

Ur boken "Han såg och trodde" ©Erling Ivarsson/Åke Danielsson, bearbetad för Bibelskolan av Sören Bolander