Här börjar
en ny fas i Jesu liv, som vi sedan ska se flera uppföljningar
till. Jesus framstår nu som den store själavårdaren,
som i djupa, personliga samtal leder människor
"igenom" till en tro på honom själv
som Försonaren. Hur fick Johannes reda på
detaljerna i detta personliga samtal? Antingen har
han själv varit närvarande vid samtalet,
vilket inte alls är otänkbart, eller också
har Nikodemos långt senare återberättat
det för Johannes.
Bland fariséerna fanns en man som hette
Nikodemos och var medlem av judarnas råd.
(Joh 3:1)
I grundtexten står:
"MEN bland fariséerna". Detta antyder
en motsats gentemot flertalet av de religiösa
ledarna. Traditionellt har detta MEN tolkats så
att Nikodemos till skillnad från majoriteten
i det andliga ledarskapet hade reagerat positivt på
den drastiska tempelrensning som Jesus utfört.
Tempelrensningen hade i positiv mening skakat om Nikodemos,
och han uppsöker nu Jesus för att få
veta mera om hans kallelse.
Nikodemos var en mycket högt uppsatt
och mäktig man. Han tillhörde Sanhedrin,
"Stora Rådet", som var judarnas högsta
styrande och dömande myndighet. Sanhedrin bestod
av 71 män med översteprästen som ordförande.
Han kom till Jesus en natt och sade: "Rabbi,
vi vet att det är från Gud du har kommit
som lärare. Ingen kan göra sådana
tecken som du utan att Gud är med honom.”
(Joh 3:2)
Det är en vanlig
missuppfattning att Nikodemos uppsöker Jesus
om natten därför att han är rädd
för att bli iakttagen. Ofta har man sammankopplat
honom med en annan rådsherre, Josef från
Arimataia, om vilken det uttryckligen sägs att
han var lärjunge, fast i hemlighet av rädsla
för judarna. Något sådant sägs
aldrig om Nikodemos. Tvärtom visar han prov på
stort mod. Se
t. ex. kap 7:50-52! 
I själva verket var det mycket vanligt att djupa
andliga samtal fördes nattetid.
Nikodemos hälsningsord ska inte ses
som artighetsfraser. Nikodemos menar vad han säger.
Trots att han själv står oändligt mycket
högre än Jesus i makt, position, ålder
och rang, tilltalar han Jesus med vördnad och
undergiven respekt. Han erkänner Jesus som en
stor rabbi, trots att Jesus saknade rabbinsk utbildning
och auktorisation. Nikodemos bekänner också
sin tro på Jesu undervisning och "tecken"
(närmast avser han väl
tempelrensningen), som inspirerade av Gud själv.
Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger
dig: den som inte blir född på nytt kan
inte se Guds rike."
(Joh 3:3)
Jesus är inte ute
efter att smickra eller värva mäktiga sympatisörer.
Jesus vill leda människor, höga och låga,
hela vägen fram till en frälsande personlig
tro. Hans svar till Nikodemos kan förefalla hårt
och okänsligt. Men Jesus måste visa Nikodemos
— och oss alla — på att välvilja
och beundran inför hans ord och gärningar
inte är tillräckligt, överdriven artighet
och vänlighet kan ibland stå i vägen
för Guds konkreta handlande med en människa.
Nikodemos måste — liksom vi
alla— födas på nytt för att få
se Guds rike. Uttrycket kan också översättas
"födas ovanifrån". Jesus visar
att egen förvärvad fromhet inte leder hela
vägen fram till Gud. Tillhörigheten till
Guds rike får man som en gåva genom Guds
eget suveräna ingripande. Man kan inte göra
sig förtjänt av gudsriket. Det är inte
genom att göra något nytt, utan genom att
bli något nytt, som man får del av Guds
rike. Det är fråga om att ta emot ett helt
nytt liv — en lika radikal och genomgripande
omdaning som den biologiska födelsen. Den andliga
nyfödelse, som är nödvändig för
medborgarskapet i Guds rike, räcks nu ut till
människorna som ett erbjudande och en gåva
genom Jesus Kristus.
Nikodemos svarade: "Hur
kan någon födas när han är gammal?
Han kan väl inte komma in i moderlivet och
födas en gång till?"
(Joh 3:4)
Nikodemos svar uttrycker
ingen protest mot vad Jesus har sagt, endast förvirring
och oförståelse. Han tänker i jordiska
och fysiska banor, inte på grund av bristande
fromhet (Nikodemos var utan tvekan
en from människa), utan därför
att hans invanda syn på Guds Rike som ett jordiskt
rike inte rymde tron på en andlig nyfödelse.
Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger
dig: den som inte blir född av vatten och ande
kan inte komma in i Guds rike.
(Joh 3:5)
Nu gör Jesus ett
tillägg. Utöver den andliga nyfödelsen,
trons nyfödelse, talar Jesus om att födas
av vatten. Utan tvekan syftar dessa ord fram mot det
kristna dopet till delaktighet i hans död och
uppståndelse. Nikodemos torde väl snarast
ha associerat till Johannes-dopet, som hade förkastats
av fariséerna, men som kallat tiotusentals, kanske
hundratusentals, människor till bot och avgörelse.
Kanske leddes Nikodemos tankar också till Israels
folks befrielse genom Röda Havets vatten. Djupbetydelsen
i Jesu ord var ännu fördold för Nikodemos,
men fick sin förklaring när tiden var inne.
Det som har fötts av kött är
kött, och det som har fötts av ande är
ande.
(Joh 3:6)
Jesus gör klart
för Nikodemos att "köttet", alltså
vår mänskliga natur, inte kan förfinas
eller utvecklas till "ande", delaktighet
i Guds väsen. Syndafallet skiljer människan
från Gud. Man kan därför inte genom
egen fromhet bryta sig loss från syndens, dödens
och domens sammanhang. Gud är ande och hans rike
är av samma natur som han själv. Endast
det som är "fött" av Gud själv,
av hans Ande, kan få del av hans rike.
Var inte förvånad över att
jag sade att ni måste födas på nytt.
(Joh 3:7)
Jesus märker hur
förbryllad Nikodemos blir av talet om att födas
på nytt. Den andliga dimension som Jesus har
i sin undervisning är något nytt och främmande
för Nikodemos. Men Jesus har tålamod med
honom. Han vill få Nikodemos att inte blockera
sig, utan vara öppen för den andliga verkligheten,
även om den inte stämmer med hans tidigare
religiösa föreställningsvärld.
Den förvåning som man alltid känner
inför tidigare oupptäckta områden i
trons liv kan så lätt bli ett hinder för
mottagandet av det som Gud vill ge.
Lägg märke till att Jesus säger:
"NI måste födas på nytt".
Detta kan tyda på att Jesus och Nikodemos inte
var ensamma i samtalet. (Se vår
inledande kommentar till kapitlet!) I vilket
fall som helst visar det att Jesus undantar sig själv.
Han är den ende som inte behöver någon
andlig nyfödelse.
Vinden blåser vart den vill, och du
hör den blåsa, men du vet inte varifrån
den kommer eller vart den far. Så är det
med var och en som har fötts av anden."
(Joh 3:8)
Grundtextens ord "pneuma"
betyder både "vind" och "ande".
Jesus använder alltså samma ord i båda
fallen. Han lär Nikodemos att det finns en mäktig
andlig energi från Gud: hans Ande. Anden själv
kan man inte se, men däremot Andens verkningar.
Vad Jesus särskilt inskärper
i denna vers är Andens oförutsägbarhet
och oberäknelighet. Varifrån Anden kommer
eller vart Anden far kan ingen människa på
förhand veta, än mindre dirigera. Andens
väckelsevind kan komma från ett håll,
på ett sätt, vid ett tillfälle och
från ett helt annat håll, på ett helt
annat sätt, vid ett annat tillfälle.
Alla på förhand uppgjorda mallar
och system för hur Anden skall verka, slås
därmed i spillror, även om de skulle bygga
på i och för sig riktiga iakttagelser av
hur Anden tidigare har verkat. Andens verk är
fyllt av överraskningar. Var och en som vill
stå under Andens ledning måste därför,
precis som Nikodemos, befrias från alla förutfattade
meningar.
Nikodemos frågade: "Hur är
detta möjligt?"
(Joh 3:9)
Den fromme och laglärde
Nikodemos visar prov på sin ödmjukhet. Trots
att Jesu undervisning tycks obegriplig för honom
och inte stämmer med hans egen religiösa
erfarenhet, öppnar han sig och vill veta mer.
Detta är Nikodemos sista replik i samtalet. Från
och med nu är han idel öra och låter
den store MÄSTAREN tala.
Jesus svarade: "Du skall vara lärare
för Israel och förstår inte det!
(Joh 3:10)
Dessa ord från Jesus
ska inte ses som en oförskämdhet. De uttrycker
en äkta förvåning över att inte
ens de allra frommaste lärarna i gudsfolket hade
förstått mera av andliga ting. Orden kan
samtidigt ses som en varning till andliga ledare i
alla tider. Den som gör anspråk på
kallelsen att undervisa andra måste själv
vara född på nytt och öppen för
Andens verk.
Sannerligen, jag säger dig: det vi vet
förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi
om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd.
(Joh 3:11)
Vilka "vi"
är det som Jesus talar om? Återigen kan
vi se en antydan om att någon eller några
av lärjungarna varit med vid samtalet. Men Jesus
kan också ha anspelat på samstämmigheten
mellan den himmelske Faderns vittnesbörd och
hans eget.
"Ni tar inte emot", innebär
inte att Jesus befäster Nikodemos i en otrosposition.
Tvärtom, Jesus avslöjar otron för att
upprätta Nikodemos ur den. För att människor
ska komma "innanför" trons sfär
måste de först medvetandegöras om att
de är "utanför".
Om ni inte tror när jag talar till er
om det jordiska, hur skall ni då kunna tro
när jag talar till er om det himmelska?
(Joh 3:12)
Hittills har Jesus talat
om "det jordiska", alltså vad som måste
ske med människor här på jorden för
att de överhuvud taget ska kunna vara med i Guds
Rikes sammanhang. Om man inte ens har denna tro och
insikt, är det meningslöst att ge sig in
i samtal om "det himmelska" som nu följer,
inblicken i Guds eviga rådslut och frälsningsplan.
Ingen har stigit upp till himlen utom den
som stigit ner från himlen: Människosonen.
(Joh 3:13)
Jesus gör här
anspråk på att vara helt unik. Han är
den enda bron mellan himmel och jord. Endast han känner
såväl himlen som jorden. När Nikodemos
får detta klart för sig, är han mogen
att ta emot undervisning om "det himmelska".
Liksom Mose hängde upp ormen i öknen,
så måste Människosonen upphöjas
för att var och en som tror på honom skall
ha evigt liv.
(Joh 3:14-15)
Som den skicklige pedagog
han är, anknyter Jesus till Nikodemos grundliga
kunskaper i Moselagen. Det budskap som Jesus nu avser
att klargöra, försoningens hemlighet, att
en dör för hela folket, så att de alla
genom hans upphöjelse kan få liv, detta
budskap finns nedlagt redan i de gamla skrifter, som
Nikodemos så väl kände.
Den berättelse som Jesus åsyftar
står att läsa i 4
Mos 21:4-9
.
På grund av folkets ideliga motstånd mot
Mose och mot Gud, hade giftiga ormar angripit dem
i öknen. Då fick Mose befallning att hänga
upp en kopparorm på en hög stång, och
var och en som såg upp på kopparormen blev
helad.
Detta är, menar Jesus, en direkt
förebild till det försoningsverk, som han
själv är sänd för att utföra.
Det visar först att Gud inte kan bortse från
synden. Synden måste fram och upp i ljuset, avslöjas
och framställas i hela sin avskyvärdhet
på skampålen. Men samtidigt är upphöjandet
på trä en proklamation av det ställföreträdande
offret, att någon annan och oskyldig tar på
sig folkets synder, och därmed avslöjas
synden också som besegrad och maktlös. Just
kopparormen, som inte har något eget gift, just
Jesus som inte har någon egen synd, kunde verkställa
detta ställföreträdande offer. Att
i tro se upp till honom, den oskyldige som upphöjd
på förbannelsens trä tagit på
sig alla våra synder, är vår räddning.
Så älskade Gud världen att
han gav den sin ende son för att de som tror
på honom inte skall gå under utan ha evigt
liv.
(Joh 3:16)
Versen brukar kallas "lilla
Bibeln", eftersom den sammanfattar hela frälsningsbudskapet.
Det är viktigt att betona själva grunden
och utgångspunkten: Guds kärlek. Försoningen
på korset är inte enbart en juridisk akt,
där Guds stränga rättfärdighet
får sitt utlopp. Det som sätter igång
försoningsverket är Guds gränslösa
kärlek som engagerar sig i en fallen och vilsekommen
mänsklighet. Gud inte endast sände sin Son,
utan han gav honom till oss, ett uttryck för
en ofattbar självuppoffring. Att Jesus kallas
Guds ende Son visar vilket stort och dyrbart
offer som det gäller. Så är offret
inte heller förgäves utan oändligt
verkningsfullt. Det ger den dyrbaraste av alla gåvor,
evigt liv, till alla som tror och tar emot.
Jesus förnekar inte
att en domens dag en gång kommer. På många
ställen har han uttryckligen gjort anspråk
på att vara den som en gång ska verkställa
domen, efter sin återkomst. Men vid sin första
sändning till jorden, mellan Betlehems krubba
och himmelsfärden, hade Jesus inte till uppgift
att döma, utan att frälsa.
Den som tror på honom blir inte dömd,
men den som inte tror är redan dömd, eftersom
han inte har trott på Guds ende sons namn.
(Joh 3:18)
Versen kan synas vara
en motsägelse mot den föregående. Så
är emellertid inte fallet. I vers 17 talar Jesus
om slutdomen som ska verkställas en gång.
Här i vers 18 avses den dom som människan
själv drar över sig genom att förkasta
honom. Så blir slutdomen en bekräftelse
på den dom människan själv gått
in under. Som på så många ställen
i Johannesevangeliet råder det ett slags spänningsförhållande
mellan "redan nu" och "ännu icke".
Redan nu sker på ett inre plan vad som till sist
ska bekräftas också på ett yttre.
Och detta är domen, att när ljuset
kom in i världen, då älskade människorna
mörkret mer än ljuset, eftersom deras
gärningar var onda. Den som gör det onda
avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för
att hans gärningar inte skall avslöjas.
(Joh 3:19-20)
Ur boken "Han såg
och trodde" ©Erling Ivarsson/Åke Danielsson,
bearbetad för Bibelskolan av Sören Bolander