Kära Piltz-läsare!
 ”Gud
har trätt ut ur sitt mörker. Den som ligger bakom
universums gåta och tände stjärnorna för
miljarder år sedan har gjort sig synlig, påtaglig,
möjlig att beröra, sårbar, dödlig…” Då
skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan
är havande och skall föda en son, och hon
skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.
(Jes 7:14)
Före läsningen
kan vi be följande verser
ur sv psalm passar som bön före Piltz-texten: Maria i sitt
sköte bar
Guds Son som före världen var.
Ett barn han är, men i sin hand
han håller himmel, hav och land.
Ära vare Gud! Hans kärlek
till oss var så stor
att han allt detta för oss gjort.
Så gläd dig nu, o kristenhet,
och lovsjung Gud i evighet.
Ära vare Gud!
Med denna juldagspredikan av en av landets
mest hörda predikanter i TV och radio tillönskas
ni alla en Välsignad Julhelg av Sören B. som
valt denna text.
Juldagen Hon lindade honom och lade honom i en
krubba (Luk 2:7)
Livet kan vi inte se eller förstå,
vad livets gåta är har vetenskapen inte kunnat
förklara. Det vi kan se och ta emot är levande
varelser.
Och Gud, livets källa, kan vi inte
se eller förstå. För vad kan vi säga
om honom, som ingen någonsin har sett? Forskning och
tankeansträngning famlar i mörkret. Vi kan fatta
att han existerar, men vad vet vi om vad han har menat med
vårt universum och med mitt korta liv? Vi har inga
ögon att se honom med, vi har inga organ som uppfattar
Gud, vår kunskap om honom är mörker (jfr
Job 41:3). När Gud skulle mota Mose på
berget Sinai, sade han: Jag skall komma till dig i ett tätt
moln (2 Mos 19:9), och det hette:
Och Mose gick upp mot töcknet där Gud var (20:21).
Om man skulle kunna betrakta Gud, skulle man inte kunna
överleva, som han själv säger till Mose:
Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa
kan se mig och leva (2 Mos 33:20).
Och kung Salomo sade när han invigde templet i Jerusalem:
Herren har sagt att han vill bo i töcknet (1
Kung 8:12). Och psalmisten: Moln och töcken
omger honom (97:2); han har svept
sig i mörker (18:12). Gud
bor ju i ett ljus som ingen kan nalkas och som ingen människa
har sett eller kan se (1 Tim 6:16);
vi ser bara det som finns i världen, och kan uppfatta
spåren av Gud som en gåtfull, otydlig reflex
(1 Kor 13:12). De stora mystikerna
säger att Gud är ett bländande mörker.
När vi talar om Gud, då är det som när
en blindfödd uttalar sig om ljuset. Våra bilder
av Gud säger mycket om oss själva, men litet om
den ende, levande och sanne Guden, som finns långt
utanför vår fattningsförmåga, våra
tankar och ord, som kan liknas vid natten. Men ett nyfött barn går däremot att ta
emot. Man kan lyfta det i sina armar, krama det och pussa
det, man kan känna den ljuvliga doften av färsk
människa. När Maria tar emot sin son, ville hon
nog säga med Psaltarens ord, de ord som varje förälder
vill säga om sitt barn: Du är den skönaste
av människors barn, ljuvlighet är utgjuten över
dina läppar (Ps 45:3). Det
vi inte kunde se och begripa, det har vi i natt i ett värnlöst
barn. Där han vilar i krabban är han Faderns ord
till oss, livets djupa hemlighet.
Gud har trätt ut ur sitt mörker.
Den som ligger bakom universums gåta och tände
stjärnorna för miljarder år sedan har har
gjort sig synlig, påtaglig, möjlig att beröra,
sårbar, dödlig -aposteln Johannes utbrister:
Det som var till från begynnelsen, det har vi sett
med egna ögon, det har vi skådat och tagit på
med våra händer, det har vi sett och hört,
livet som blev synligt (jfr 1 Joh 1:
1-3). Ännu sover han i krabban, men redan finns
i honom allt det som Fadern vill ha sagt oss. Allt i hans
liv skall bli ett tecken till oss, alltifrån linnebindlarna
som Maria lindade sitt barn i ända till linnebindlarna
som apostlarna fann i den tomma graven: allt är Faderns
tecken till oss. Tvärs igenom hans handlingar, hans
under och ord, hans tystnad och hans lidande, framgår
det att i honom bor Gudomens hela fullhet kroppsligen (Kol
2:9), och hans mänskliga natur, detta som vi
kan uppfatta, är sakramentet, det synliga tecknet på
den ofattbara storhet som vi kallar Gud. Han har kommit
för oss och för vår frälsnings skull,
för att vi skulle ha liv, och liv i överflöd
(Joh 10:10).
Han har blivit ett barn, för att
lära oss att vi måste bli barn, om vi vill gå
in i Guds rike. Han skall leva trettio år i tystnad
i Nasaret, döpas i Jordan, förkunna Riket, bota
de sjuka, ge oss den nya lagen, förvandlas på
berget, rida in i Jerusalem, instifta sin offermåltid,
förrådas, utlämnas, torteras, korsfästas,
dö och bli begraven, för att på tredje dagen
uppstå från de döda, uppstiga till himmelen,
utgjuta sin Ande och en gång komma åter för
att döma levande och döda. Alla etapperna i hans
liv är tecken från Gud till oss, och när
vi följer honom genom kyrkans år, då går
han sin väg med oss. I vårt eget liv skall hans
liv utspelas, och vårt liv skall utspelas i hans.
Han i oss, vi i honom.
Ännu sover barnet i krubban. Allt
som Fadern vill säga oss finns i barnet, vilar gömt
och lindat med linnebindlar i en krubba av trä, en
avlägsen påminnelse om svepningen och korset.
Ett mysterium som är inlindat men som skall vecklas
ut, i hans liv och i vårt. Den som följer mig
skall inte vandra i mörkret. Den som vill ha liv måste
gå i mina spår.
Ingen har någonsin sett Gud. Den
ende Sonen, själv Gud och vilande i Faderns sköte,
han har förklarat honom för oss (Joh
1:18 grundtexten). Folket som bor i mörker -
vi! - har sett ett stort ljus, och för dem som bor
i dödens land och skugga har ljuset gått upp.
Allt finns redan i barnets värnlöshet
som lindades och lades i krubban. Allt finns i brödets
ringa gestalt som nu skall läggas på altarets
linnedukar för oss och för vår frälsnings
skull. Det helga bröd på altarbordet vilar som Jesus
själv en gång i Betlehem ... Här krubban
är -jag faller ner, tillbeder. Här källan
är, vars flöden frälsning ger. O höga
sakrament, som oss bereder att Gud, den evige, på
jorden se.
(Elis Erlandsson, Kyrkans dagliga bön,
II, 123)
|
