Kära Piltz-läsare!
Denna vecka fortsätter Anders Piltz sin meditation
över den Helige Andes närvaro i oss. Som en extra
läsning och förberedelse sänder vi med denna
text av Margareta Melin (Den inre källan,
s. 43): "De vänder ryggen till mig och
inte ansiktet." - Så klagar Herren flera gånger
genom profeten Jeremia. Det måste vara en bedrövelse
för Gud att ständigt och jämt se ryggtavlorna
på sina barn ... även om de arbetar heltid för
hans sak. Jag tänker också att det kan bli tröttsamt
för honom att höra dem be för allt och alla,
om de aldrig kommer till honom för hans egen skull,
"bara" för att smaka hans väsen och
dricka in hans närvaro.
Kom, alla
ni som törstar,
kom hit och få vatten ...
(Jes 55:1)
Före läsningen
kan vi be följande verser
ur sv psalm passar som bön före Piltz-texten: Här
är jag nu
och vänder inte ryggen till dig
utan mitt ansikte.
Förbarma dig över mig.
Herre, förbarma dig.
God läsning tillönskas er alla!
Levande
stenar Kyrkohistorikern Eusebios på 300-talet
talar om en viss Leonidas, senare död som martyr för
sin tro, att han varje kväll kysste sin son på
bröstet, därför att bröstet är
den helige Andes tempel, något som man i fornkyrkan
föreställde sig mycket konkret. Barnet älskade
redan Jesus och Guds ord i Skrifterna, ett tydligt bevis
på att den helige Ande bodde i honom.
Att bo, ta sin boning, det betyder att finnas
kvar på ett slutgiltigt sätt. Gud och den döpte
har genom dopet slutit ett förbund som gäller
ovillkorligt. Den döpte har blivit ett tempel, i vilket
Gud bor och där en gudstjänst »i ande och
sanning» (Joh 4:2.3) äger
rum. »Ni blir till levande stenar i ett andligt husbygge.
Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära
andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Kristus Jesus«
(1 Pet 2:5 f). »Så
vill vi genom honom ständigt frambära lovsång
som ett offer till Gud, en frukt från läppar
som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott
och dela med er; sådana offer behagar Gud« (Heb
13:15 f). »Frambär era kroppar som ett
levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara
er andliga gudstjänst» (Rom
12:1).
Det gamla templet i Jerusalem, där Gud
tänktes bo och där offergåvorna dagligen
frambärs, är nu förvandlat. Det var förebilden.
Nu är verkligheten här. Det handlar om Guds verkliga
närvaro, ja mer än så, hans inneboende. Jag kommer till ditt hus med brännoffer,
jag infriar mina löften till dig,
de som kom från mina läppar,
ur min mun när jag var i nöd.
Kom och lyssna, alla som fruktar Gud,
jag skall berätta vad han gjort för mig.
Lovad vare Gud, som inte avvisade min bön,
inte vägrade mig sin nåd.
(Ps 66:13-14,16,20)
Den helige Andes närvaro i den döpte
tänktes högst konkret i fornkyrkan. Anden är
inte en idé, den har tagit sin boning i andningen
och förenat sig med andhämtningen. Kyrkofadern
Hippolytos i Rom gav i början av 200-talet ett råd
som kanske kan verka chockerande för vår tids
förandligade (som vi säger)
kristna, som inte tycker om det som blir alltför kroppsligt
påträngande: »När du tecknar dig med
din hand [med korstecknet], efter att ha blåst på
den och spottat på den, helgas din kropp ända
ner till fötterna. Ty Andens gåva och vattnets
bad, när man låter dem framgå ur ett troende
hjärta såsom ur en källa, helgar dem som
har tron.« Guds Ande har förenat sig med min
egen andedräkt och saliv och helgar hela kroppen!
Den saliga Elisabeth av Treenigheten, karmelitsyster
som dog 1906, ber: »Du min Gud, Treenighet som jag
tillber, hjälp mig att glömma mig själv för
att helt bli din boning, orörlig och lugn som om min
själ redan fanns i evigheten. Ge min själ frid.
Gör dig där en himmel, en plats du älskar
och där du kan vila. Måtte jag aldrig lämna
dig ensam där, måtte jag alltid finnas där
helt och hållet, med en alldeles vaken tro, helt i
tillbedjan, helt utlämnad åt din skapande verkan.« Din tillflykt är Herren,
du har gjort den Högste till din fristad.
Inget ont skall drabba dig,
ingen olycka komma nära ditt hus.
Han skall befalla sina änglar
att skydda dig var du än går.
De bär dig på sina händer,
så att du inte stöter foten mot någon
sten.
Över lejon och ormar går du fram,
du trampar på vilddjur och drakar.
(Ps 91:9-13)
| 
