Morgonens nåd - Kan jag lita på att Guds Ande bor i mig?

Kära Piltz-läsare!
En bättre inre samling inför veckans texter än att be med Piltz, översättning av en sång från 1200-talet finns knappast. Därför återger vi här de första stroferna i den s.k. Pingstsekvensen som bl a finns i sin helhet i bönboken Oremus (nr 263).

Kom, alla ni som törstar,
kom hit och få vatten ...
(Jes 55:1)

God läsning önskar

Kan jag lita på att Guds Ande bor i mig?

  Det finns förstås inga psykologiska garantier. Många bedragare har trott sig vara bärare av Anden mer än andra. De besvärades inte av tvivel på sin förmåga. Men den som tvekar men ändå längtar kan vara säker. Anden kallas ju Tröstaren, det vill säga: den som kommer vår svaghet till hjälp när vi inte längre vet ens hur vi bäst borde be. Då kommer han med suckar utan ord, med ett skri som inte går att formulera (Rom 8:2.6).
  Är nu vår kropp ett tempel åt Anden och tillsammans med den bildar en enhet, då måste man ta traditionens uppgift på stort allvar, nämligen att Guds härlighet, Andens frid och glädje, kan avspeglas i kroppen hos helgonen. Det oskapade ljuset som genomlyser de heligas kroppar, på samma sätt som Kristus på förklaringsberget, beskrivs av Gregorios Pålarnas och Serafim av Sarov som Guds Rikes förstlingsfrukt. Också den västliga traditionen är full av exempel på hur de heligas kroppar bevarats från förruttnelse efter döden.
  Men låt oss tänka på oss själva, på vanliga människor, som inte upplever extraordinära ting. Hur skall vi förstå detta inneboende, som likväl finns hos oss?
  Gud är överallt och ingenstans. Han är ingenstans, därför att han är ande, inte bunden till någon plats. Han är överallt, därför att han är verksam i allt. Ingen skulle kunna lyfta ett finger om inte Gud gav kraften. Guds verksamhet ändrar inte Gud. Den äger rum utanför honom. Det som händer genom Guds verk i världen är ett spår av honom. Det finns ett namn på Guds verk i världen. Det kallas nåden.

Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet
till toner av tiosträngad harpa,
till lyrans klang.
Dina gärningar, Herre, ger mig glädje,
jag jublar över vad du har gjort.
Herre, vilken storhet i ditt verk,
vilket djup i dina planer! (Ps 92:2-6).

  Det finns ett namn på Guds verk i världen. Det kallas nåden. Nåden är det dyrbaraste som finns, och det mest misskända. Nåden är inte ett ting, inte en substans. Nåden är vi, när vi handlar påverkade av Guds Ande, när vi handlar och talar som Guds barn, Kristi arvingar och vänner, i överensstämmelse med vår kallelse till evigt liv. Om detta har Paulus skrivit en magnifik betraktelse i Romarbrevet kapitel 8:
  Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: 'Abba! Fader!' Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också ar­vingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet (Rom 8:14-17).
  Med andra ord: Gud ger sig själv till oss som gåva. Av ren nåd vågar vi säga att vi äger Gud. Det är verkligen Gud själv som vi fått som gäst i vårt inre. Mot den ende, sanne och levande Guden riktar sig vår tacksamhet och kärlek. Denna nya, övernaturliga och gudomliggörande Närvaro står inte i motsats till att Gud är omätlig och finns överallt. Gud är inte bara med oss, han är i oss, och vi i honom.

Allt vad Herren gör är nåd och trofasthet
mot dem som håller hans förbund och hans bud.
Herre, min synd är stor,
förlåt den, ditt namn till ära.
Var och en som fruktar Herren
får veta vilken väg han skall välja.
Själv får han leva i ro,
och hans barn skall ta landet i arv.
De som fruktar Herren blir hans förtrogna,
hans förbund skall ge dem insikt (Ps 25:8-14).

  För den som genom dopet är förenad med Gud, bor Guds ande i kroppen lika verkligt som den egna andhämtningen. Anden är Gud själv, som ren Gåva till oss. Gud har gjort sig ull gåva. Efter sin uppståndelse säger Jesus att lärjungarna skall stanna kvar i Jerusalem till dess han sänder dem sin fade rs utlovade gåva, den helige Ande, och blir rustade med kraft från höjden (Luk 24:49). När Anden blir given börjar d en yttersta tiden. Nu längtar skapelsen efter sin återlösning, sin upprättelse, som skall gå över människans upprättelse. När människan blir återupprättad, då visar sig verkan av detta också på naturen (Romarbrevet 8!). Anden åstadkommer denna nya skapelse, som började när Jesus väcktes från de döda.
  Från Fadern utgår Sonen, som är hans fullkomliga avbild, de båda förenas i Anden, de ger sig åt varandra i Anden, tar i mot varandra i Anden, vilar i Anden. Det är i Anden som de vill gå utöver sig själva. Anden kallas kärlek. Det är ju kärlek en som driver någon att gå utöver sig själv. Gud som skapat oss söker människans vänskap utan att tvinga sig på. Hans vänskap kallas nåden. Det är nåden som ger möjlighet att leva i frihet. Ju mer av Guds vänskap en människa har, desto friare blir hon.

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
svik mig aldrig!
Du som är trofast, rädda mig,
lyssna på mig,
skynda till min hjälp.
Var min klippa dit jag kan fly,
borgen där jag finner räddning.
Ja, du är min klippa och min borg.
Du skall leda och styra mig,
ditt namn till ära (Ps 31:2-4).

Anders Piltz