Kära Piltz-läsare!
Veckans tre meditationer är en fortsättning av
det ni tidigare läst i vår Piltzserie. Det handlar
om Guds närvaro i den som tror. Gud är nära
genom sin Ande. Han är inte långt bort rymder
vida. Hans finns i vårt inre.
Piltz skriver: "För den som genom
dopet är förenad med Gud, bor Guds ande i kroppen
lika verkligt som den egna andhämtningen. Anden är
Gud själv, som ren Gåva till oss. Gud
har gjort sig till gåva." Ett huvudord i de tre meditationerna
är NÅD. Av idel nåd, utan egen förtjänst,
får vi leva hela vårt liv omslutna av den starkaste
kärlek som finns, Guds kärlek, den Helige Ande.
Vad kan vi göra annat än att tacka och ta emot?!
Be gärna före läsningen:
Helige Ande, kom till
oss med kärlek, frid och glädje.
Kom,
alla ni som törstar,
kom hit och få vatten ...
(Jes 55:1)
Guds närvaro i den som tror ...
Det finns ett namn pä Guds verk i
världen. Det kallas nåden. Nåden
är det dyrbaraste som finns, och det mest misskända.
Nåden är inte ett ting, inte en substans. Nåden
är vi, när vi handlar påverkade av Guds
Ande, när vi handlar och talar som Guds barn, Kristi
arvingar och vänner, i överensstämmelse med
var kallelse till evigt liv. Om detta har Paulus skrivit
en magnifik betraktelse i Romarbrevet kapitel 8:
"Alla som leds av ande från
Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande
som gör er till slavar så att ni måste
leva i fruktan igen. Vi har fatt en ande som ger söners
rätt så att vi kan ropa: 'Abba! Fader! 1 Anden
själv vittnar tillsammans med var ande om att vi är
Guds barn. Men är vi barn, då är vi också
arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar
hans lidande for att också fä dela hans härlighet«
(Rom 8: 14-17).
Med andra ord: Gud ger sig själv till
oss som gåva. Av ren nåd vägar vi säga
att vi äger Gud. Det är verkligen Gud själv
som vi fått som gäst i värt inre. Mot den
ende, sanne och levande Guden riktar sig vår tacksamhet
och kärlek. Denna nya, övernaturliga och gudomliggörande
Närvaro står inte i motsats till att Gud är
omätlig och finns överallt. Gud är inte bara
med oss, han är i oss, och vi i honom.
Allt vad Herren gör är nåd och trofasthet
mot dem som häller hans förbund och hans bud.
Herre, min synd är stor,
förlåt den, ditt namn till ära.
Var och en som fruktar Herren
får veta vilken väg han skall välja.
Själv far han leva i ro,
och hans barn skall ta landet i arv.
De som fruktar Herren blir hans förtrogna,
hans förbund skall ge dem insikt.
(Ps 25:8-14)
Nåden, den gudomliga vänskapen,
söker ständigt nå älska. Som regnet
söker den sig neråt, inåt. Nåden
vänskap, söker sig först av allt till de
låga, de lägsta, den tanken som inspirerar Maria
till hennes lovsång mficat. Det är till de små,
de fattiga, de svaga som den mäktige söker sig
först: »Han störtar härskare från
deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar
han m gåvor, och rika skickar han tomhänta bort«
(Luk 1:52-53) Och Jesus, Guds
Son? Han har bytt sin gudomliga mot ställningen som
tjänare. Jesus »visste att hans hade kommit,
då han skulle lämna världen och gå
dern. Han hade älskat sina egna som levde här
i världen han älskade dem intill slutet. Han visste
att Fadern ha allt i hans händer. Han steg upp från
bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet
och började två lärjungarnas fötter«
(Joh 13:1 ff). Samma kväll
hade han denna psalm tillsammans med sina lärjungar:
Vem är som Herren vår Gud,
han som tronar så högt,
han som ser ner så djupt
- vem i himlen, vem på jorden?
Den hjälplöse reser han ur gruset,
den fattige lyfter han ur dyn.
Han ger dem rum bland furstar,
bland furstarna i sitt folk.
(Ps 113:5-8)
Nåden, Guds vänskap, liksom
all vänskap, kallas på latin gratia just därför
att den är gratis. Gratia, gratis. Nåden
är som vinden som kommer och går utan att man
vet varifrån och varthän och som man andas fritt.
Nåden är som vattnet man öser upp och dricker
fritt: »Upp, alla ni som är törstiga, kom
hit och få vatten. Och ni som inga pengar har, kom
hit och hämta säd och ät. Ja kom hit och
hämta säd utan pengar och för intet både
vin och mjölk«, ropar Jesaja (55:1).
Gud måste driven av sin kärlek,
sin Ande, gå utom sig själv. Han blir utom sig,
faller i extas. Molnet måste brista och regna över
jorden. Han går utom sig och går in i oss, in
i sin skapelse. Med denna verkan är han verksam i historien,
som han driver och besjälar, som solen och regnet driver
växtligheten. »Gud skänker inget mindre
än sig själv«, som Augustinus säger.
Detta är något som svarar mot vår längtan,
eftersom vi är skapade för Gud, till hans avbild.
Gud har sänt sin Son och sin Ande,
och därför finns Gud, den Treenige, utanför
sig själv. Han bor i mitt inre, intimior intima
meo, »närmare mig än jag själv«
(Augustinus), som själens
intimaste vän.
Du tar dig an jorden och ger den regn,
du gör den bördig och rik.
Guds flod är full av vatten.
Du får säden att växa,
du sörjer för jorden.
Du vattnar åkerns fåror
och jämnar dess tiltor.
Med regnskurar gör du jorden mjuk,
du välsignar det som växer.
Du kröner året med goda gåvor,
där du går fram gror feta skördar.
Ödemarkens beten frodas,
höjderna klär sig i jubel.
Ängarna smyckas av fårjordar
och dalarna höljer sig i säd.
Allt är jubel och sång.
(Ps 65:10-14)
