Välkomna
till en påsktext av Anders Piltz!
Den är hämtad ur hans predikosamling "som
regnet och snön" (Artos 1995).
Den hölls första gången i samband med
en Påskvaka som firades natten till Påskdagen.
Som vanligt inleddes Påskvakan med
en högtidlig proklamation av Kristi uppståndelse.
Det stora påskljuset - en sinnebild för den uppståndne
Kristus - förs i procession in i den mörka kyrkan.
Efter den stora lovsången till den Uppståndne
läses de gammaltestamentliga profetiorna om frälsningen
samt uppståndelsetexter ur NT. Under lovsången
före brevtexten ringer man i kyrkklockorna och tänder
belysningen och alla levande ljus i kyrkan, som nu strålar
av ljus som en påminnelse av det gudomliga ljusets
seger över världens mörkret. Predikotexten
var denna natt hämtad ur Lukas 24:1-12.
Men dagen efter sabbaten
gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade
gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från
graven, och när de gick in kunde de inte finna herren
Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då
stod där två män i skinande kläder
framför dem. Kvinnorna blev förskräckta
och sänkte blicken mot marken, men männen sade
till dem: ”Varför söker ni den levande
här bland de döda? Han är inte här,
han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till
er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen
måste överlämnas i syndiga människors
händer och korsfästas och uppstå på
tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord,
9och när de hade återvänt från graven
berättade de alltsammans för de elva och alla
de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna
och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i
deras sällskap talade om det för apostlarna.
De tyckte att det bara var prat och trodde inte på
dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När
han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga
där, och han gick därifrån full av undran
över det som hade hänt.
(Luk: 24:1-12)
Vi förbereder vår läsning genom att be
en av Påskvakans böner:
"Gud,
du låter natten lysa såsom dagen genom
vår Herres Jesu Kristi uppståndelse från
de döda.
Låt din Andes eld brinna i oss, så att vi,
som i Kristus har stått upp till det nya livet,
med kropp och själ kan tjäna dig och leva till
din ära."
Kom,
alla ni som törstar,
kom hit och få vatten ...
(Jes 55:1)
Nu måste vi hålla fest och
vara glada, för din bror var död och lever igen,
han var förlorad och är återfunnen. Så
säger fadern i liknelsen om den förlorade sonen.
Den förlorade sonen är män niskan. Och Jesus
har blivit hennes broder. Han gjorde sig vår skull
till en förlorad son, till vår broder, fullkomligt
solida risk med oss människor, och delade vår
lott här i ett fjärran land. Vi skulle ha gått
totalt vilse, förlorade i mörker och övergiven
het, om inte han besökt oss med sitt ljus. Han kom
till sina egna, men hans egna tog inte emot honom. Han lyste
som ljus mörkret, men människorna älskade
mörkret mer än ljuset, syndade mot ljuset, ville
döda ljuset. Sedan började de inse sin nöd
och ville stå upp och vända om till sin fader
igen, men hade förlorat vägen. Då står
Kristus upp och blir vägvisaren livet. Ja, Kristus
är sannerligen uppstånden från de döda,
hal leluja. Med döden förtrampade han döden,
och åt dem som gravarna ger han liv. Nu måste
vi hålla fest och vara glada.
Melito, biskop av Sardes i Mindre Asien
(han levde någon gång under
andra hälften av 100-talet), predikade på
påsknatten om Kristus: "Han är den som utstod
mycket i många. Han är den som blev mördad
i Abel och bunden i Isak och landsförvisad i Jakob
och såld i Josef och utlämnad i Moses och slaktad
påsklammet och förföljd i David och vanärad
i profeterna."
Ja, hela mänskligheten är involverad
i denna ondska. Varje ond tanke och handling som en människa
någonsin riktat mot en annan är ytterst riktad
mot Jesus, vår broder. Det är vi som avvisat
honom, vi lämnade honom i mörkret, sålde
honom för trettio silvermynt, utlämnade honom
genom Judas i syndares händer att dömas till döden,
hånas, pryglas, korsfästas, vi svek honom, vi
förlorade honom, glömde honom. Vi hade del i den
ondskan. Den som hatar sin broder är ännu kvar
i mörkret. Vad är mänsklighetens alla brott
om inte just detta, att dräpa, binda, landsförvisa,
sälja, utlämna, slakta och vanära Guds son,
som blivit oss given som ett skyddslöst barn, vår
broder, och som dött på ett kors mellan två
förbrytare? Allt vårt hopp hade blivit begravt
med Jesus, när mörkret mitt på dagen föll
över hela jorden, när solen förmörkades
och förhänget i templet brast mitt itu, när
han lades i gravens tystnad och ingen av oss ens kunde drömma
om någon uppståndelse från de döda.
Den som är död, är hopplöst förlorad.
Inga ansträngningar och inga tröstande ord kan
väcka någon till liv igen. Sade inte redan psalmisten
i Gamla testamentet: "Gör du väl under för
de döda, kan skuggorna stå upp och tacka dig?
Berättar man i graven om din nåd, i avgrunden
om din trofasthet? Känner man i mörkret dina under
och din rättfärdighet i glömskans land?"
Men i vår nöd saknade vi honom
och började söka åtminstone minnet av honom,
ett nostalgiskt minne av en levande tro, en del av vårt
numera döda kulturarv, något skolan bör
orientera om, så att barnen förstår vår
litteratur och varför man målar påskägg,
men i grunden vackert prat, men tomt prat. Det var svårt
redan då. Kvinnorna sökte hans döda kropp
men fick svaret: "Varför söker ni den levande
här bland de döda? Han är inte här,
han är uppstånden." Och hur skulle apostlarna,
Jesu bröder, kunna tänka något annat än
att orden om uppståndelsen var annat än tomt
prat? Människor då var lika skeptiska som nu.
Det tar tid att ställa om sina förväntningar
från inget till allt.
Så hade det också varit sjuttonhundra
år före Kristus, när en av frälsningens
förebilder, patriarken Josef, blivit såld av
sina bröder till slav i Egypten. Alla utgick ifrån
att han var försvun nen eller död. Josefs
bröder återfann honom helt oväntat som faraos
närmaste man i Egypten. När han visade sig för
dem, brast han i gråt av glädje och sade: "Jag
är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten.
Var inte bedrövade, förebrå er ingenting.
Detta måste ske. Det var för att rädda liv
som Gud skickade mig hit före er." Och bröderna
for hem till sin fader Jakob i Kanaans land och berättade
och sade: "Josef lever, och han är en furste över
hela Egyptens land." Då blev den gamle Jakob
förstum mad, hans hjärta greps av vanmakt,
han kunde inte tro dem. Men när de talade om för
Jakob allt som Josef hade sagt till dem, då levde
han upp igen. Och han sade: "Det är nog. Er bror
lever."
Nu måste vi hålla fest och
vara glada. Här står vi i natt inför vår
broder Jesus, som också är vår Herre, och
vi säger som bröderna sade till Josef: "Vår
broder, vi ber dig förlåta oss. Vi, din Guds
tjänare, har gjort dig mycket ont. Så förlåt
oss nu den synd vi har begått." Vid dessa ord
kan Jesus med glädjetårar svara som en gång
Josef: "Var inte rädda. Ni ville mig ont, men
Gud har vänt det till något gott. Det som skedde
måste ske, för att många liv skulle räddas."
Nu måste vi hålla fest och
vara glada. Vad mänsklig ondska hade räknat ut
mot Jesus, Guds Son, det har Gud själv vänt till
godo. Gud förvandlade i nattens mörker all fasa
och ondska till nåd, välsignelse, förbarmande,
till ett hav av barmhärtighet. Nu möter Jesus
oss som den Uppståndne, och vad säger han? Kommer
han med vrede och hämnd? Det kunde han ju göra
med full rätt. Nej, han säger, enligt fortsättningen
på denna natts evangelium: "Frid över er!
Varför blir ni skrämda? Förstår ni
så litet, är ni så tröga att tro?
Måste jag inte lida detta för att gå in
i min härlighet? Känn på mig och se på
mig. Frid över er!" Jag är Jesus, er broder
och er Herre. Ni tänkte ont mot mig, men det var av
okunnighet. Var inte bedrövade. Jag förebrår
er ingenting. Nu måste vi hålla fest och vara
glada, för jag, er bror, var död men lever igen,
jag var förlorad utom sikte för er men är
återfunnen. Salig är er synd, jag har överskylt
den! Salig är er skuld, jag har löst in den! Salig
denna natt: himmel och jord, Gud och människa möts
på nytt. Jag skall resa er upp med min högra
hand, jag skall föra er till himlarnas höjder,
jag skall visa er min Fader och er Fader, min Gud och er
Gud. Nu måste vi hålla fest och vara glada.
Saliga ni som är bjudna till Lammets måltid!
- Och med allt skapat i himlen och på jorden och under
jorden och på havet och allt som finns där stämmer
vi in i den him melska liturgin enligt Uppenbarelseboken:
Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot
makten och få rikedom och vishet och styrka och ära
och härlighet och lovsång.
