Spåren i djupet - Pingstens hemlighet

Bästa Piltz läsare!
Veckans Piltz-text tar oss med på en svindlande färd från alltings begynnelse genom tiderna fram till den första Pingsten då Gud fullbordar vår frälsning genom sin Son. Texten ger oss möjlighet att tänka efter vad Gud vill ge oss genom det vi kan kalla vår personliga Pingst, dvs vår tillägnan av Guds stora gåva, den Helige Ande.

"Att dagligen dricka av Anden är lika livsnödvändigt för den
inre människan som att ge kroppen näring."
(Peter Halldorf i Drick djupt av Anden, s. 277.
Det tjugonde kapitlet i denna bok är en utomordentlig komplettering av Piltz´ text.)

Vi förbereder vår läsning genom att be en av Br Wilfrids böner:

Herre, min Gud,
du talar till oss genom mänskliga ord
och använder dem som redskap
för att dra oss närmare dig.
Gör mig öppen och lyhörd
så att jag kan ta emot
vad du inifrån vill säga mig,
nu då jag blir stilla
för att läsa några ord om dig.
Ge mitt inre öga ljus
till att se sanningen om dig
och din skapade värld,
och rena mitt hjärta så att din kraft
kan uppfylla och förvandla mig.
Amen.

Hur härliga är inte alla Herrens verk —
också den minsta gnista är en fröjd för ögat.
Allt detta lever och består i evighet;
varje behov blir fyllt, och allt lyder honom.
Allt bildar par, det ena svarar mot det andra,
och inget han har skapat är ofullständigt.
Det ena förhöjer det andras värde;
vem kan se sig mätt pä hans härlighet?
(Syr 42:22-25)

God läsning önskar

Pingstens hemlighet

Läsning ur första Mosebok 1:1-3, 2:5-7
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till. När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, ty Herren Gud hade inte låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den - men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken - då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Gud den Treenige fanns före all tid. Han levde i fullkomlig frihet och lycksalighet och behövde ingenting för att öka sin lycka. Fader och Son älskade varandra, och deras kärlek heter den helige Ande. Men det är kärlekens väsen att vilja gå utöver sig själv, att vilja dela med sig. Gud föll i hänryckning över sig själv och tänkte ut ett sätt att dela med sig av sig själv till något som ännu inte fanns.

Ur sina outtömliga djup lät han elementarpartiklarna strömma ut och befallde dem att ordna sig efter sina arter. Han befallde dem att i sinom tid bilda galaxer och solsystem och planeter. Han andades ut sin Ande och uttalade sitt Ord, och allt blev till, allt i sinom tid och efter sina arter. I materien andades han så än en gång in sin ande på den planet som kallas Jorden, och där uppstod ett myller av levande varelser. Den levande Guden skapade livet på jorden som ett kalejdoskop att spegla sin fantasi i.

Men detta var inte nog för honom. Han ville också ha en varelse som kunde stå i direkt dialog med honom, någon som han kunde ge sig själv som gåva till, någon som kunde spegla hans skaparkraft i frihet, någon som var utrustad också med friheten att göra uppror mot sin Skapare. Om inte också den friheten fanns, vad skulle det då vara för samtal?

Och Gud andades än en gång ut sin Ande, och Adam blev till en levande varelse. Herren Gud danade människan av stoft från jorden och blåste in livsanden i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse, en fri varelse. Gud hade ju kunna krossa henne med sin storhet och sitt majestät. Han hade alla trumf på hand. Men han respekterar sin främsta skapade varelse i hennes frihet och värdighet. Något annat vore ovärdigt både Gud och människan.

Gud var så fascinerad av friheten att han lät människan gå sin egen väg, hellre än att behålla henne som sitt lydiga redskap. Han förutsåg att hon skulle göra uppror, att hon skulle misstro sin Skapare, att hon skulle misstänka honom för att missunna henne hennes lycka, att hon skulle få för sig att Gud bara var en projektion av hennes önskedrömmar, att hon skulle göra sig alla möjliga karikatyrer av honom, i tro att hon slog vakt om sin frihet. Gud, som är suveränt fri, var så utom sig av fascination över frihetens mysterium att han lät människan göra allt detta. Hon valde att lämna sin Skapare för att starta ett liv på egna villkor och med egna regler. Hon startade ett eget projekt. Adam drog i väg till främmande land och blev den förlorade sonen. Adam måste göra sina egna erfarenheter. Han måste få känna på gränserna för sina möjligheter och sin frihet. Han måste lämna det trygga och okomplicerade livet hemma hos sin Skapare. Naturligtvis måste det gå till så.

Och där började den mänskliga historien. Där började projektet, experimentet i frihet och upptäckter. Ute i kylan blev Adams barn hänvisade till sig själva och till sin egen list och förmåga att ta sig fram. De avundades varandra, så som deras far Adam en gång hade avundats sin Skapare. Kain avundades sin bror Abel och mördade honom. Abels blod ropade till Gud från marken. Så satte en evig vendetta igång, en våldets spiral bland Adams barn: öga för öga, tand för tand! Avund och hämnd blev två mäktiga drivkrafter för Adams barn. Kains ättling Lemek sjöng sin vilda sång: "Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma." Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju." Jorden blev alltmer fördärvad i Guds ögon och fylldes av våld. Herren Gud blev förskräckt över sitt eget tilltag att skapa en fri varelse, när han såg vad hon kunde åstadkomma.

Läsning ur första Mosebok 11:1-9
Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut, fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. "Nu skall vi slå tegel och bränna det", sade de till varandra. – De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. – Vi bygger en stad åt oss, sade de, "med ett torn som når ända upp i himlen." Då vinner vi stort rykte och slipper bli skingrade över hela jorden."

Då steg Herren ned för att se staden och tornet som människorna byggde. Och Herren sade: "De är ett enda folk och har alla samma språk." Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Vi stiger ner och skapar förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger." Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.

Gud var förskräckt över människans frihet, förskräckt och fascinerad över sin skapelse. Han skapade språkförbistringen i världen genom att låta folken sprida ut sig och bli olika varandra. De kunde inte längre förstå varandra. En stad byggdes. Adams barn drömde om ett imperium som kunde kontrollera alla människor och förhindra uppror mot centralmakten. Det himlastormande tornet i Babel var ett försök att skapa en kultur och en militärmakt som skulle imponera, söndra och härska. I drömmen ingick uniformering och diktatur. Babel är bilden av alla imperier och totalitära drömmar som Adams barn har projekterat genom tiderna. Resultatet kunde bara bli förbittring och förbistring. Dominansen skapar ingen enhet, bara förtryck. Den driver Adams barn längre bort från varandra. De skingras över jorden.

Och Gud blir förskräckt över sin skapelse. Vad kan han göra? Han gör ännu ett försök att vinna Adams förtroende. Eftersom Adam och Gud, skapelsen och Skaparen, inte står på samma plan, eftersom den ene är helt beroende av den andre, måste Gud finna något sätt att komma på samma plan som sin skapelse och där inleda en ny dialog. I sin fantasi tänker han ut ett sätt: Sonen, Ordet, ordet som han uttalat i skapelsens början, får bli Adams son, en av jordens söner. När tiden är inne andas Gud än en gång ut sin Ande över en ung flicka i den lilla staden Nasaret i Galileen, som blir mor på ett underbart sätt till Jesus, Guds Son och människosonen - på en gång Skaparens son och Adams son. Jesus var Guds nya försök att komma till tals med människans frihet. Han närmade sig diskret, ödmjukt. Han började som nyfött barn i en krubba. Han försökte att komma till tals med människans frihet i djupaste respekt för den. Han ville bli mottagen frivilligt.

Men frihetsdramat slutar i ännu en tragedi. När ljuset kom in i världen älskade Adams barn mörkret mer än ljuset. Som så många gånger förr sedan Kain dräpte sin bror Abel blir nu Jesus, Adams son och människans broder, dräpt av sina bröder. Hans blod ropar från marken. Jesu blod ropar inte på hämnd utan på barmhärtighet, på barmhärtighet över den mänskliga friheten. Gud kan inte låta bli att förbarma sig över sin skapelse, över den obändiga friheten, trots det förfärliga pris som måste betalas. Gud betalade själv priset för människans frihet när Jesus blev avrättad av avund och hämndlystnad.

Läsning ur Jeremia 31:31-34
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: "Lär känna Herren", ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.

Vad kunde Gud göra efter alla dessa misslyckanden? Inte heller hans yttersta försök att närma sig människans frihet utan att göra våld på den, när hans Son blir en sårbar människa, hade slutat väl. Han beslutar att försöka ett nytt sätt. Den kärlek som från början hade drivit honom att skapa världen måste till slut triumfera på något sätt som ändå inte tvingar människan till underkastelse.

Han uppväckte sin Son från de döda genom sin helige Ande, den väldiga kraft som hade frambringat världen och låtit Sonen bli människa. Anden utgjuts än en gång. Kristus uppstår från de döda. På kvällen den första påskdagen möter han sina rädda lärjungar, som satt instängda i sin egen rädsla, med orden "Frid! Frid åt er alla!" Och han andades på dem, han andades livets Ande på dem och gav dem makten att förlåta synder. Människan hade levt i slaveri under sin egen rädsla. Rädsla föder hat, hat föder död. Gud erbjuder den vettskrämda och vilsna människan, som blivit lika förskräckt som Gud själv över sin frihet, möjligheten att möta barmhärtighet, att hela och läka sin såriga frihet.

Och som om detta inte vore nog, fullbordar Gud på pingstdagen sitt självporträtt: han andas ut samma Ande över hela kyrkan. Gud utgjuter sin Ande över lärjungarna inför offentligheten. Nu helas språkförbistringen från Babel. Alla förstår varandra, parter, meder, elamiter, folk från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten av Kyrene i Libyen, romare, judar och proselyter, alla uppfattar på sitt eget språk Guds väldiga gärningar. Äntligen förstår de. De inser att Gud gjort upprepade försök att närma sig människan utan att krossa hennes frihet. Hur skulle kan kunna komma i närheten? Han måste nyskapa henne. Hennes frihet är det stora kruxet. Dittills hade hon trott att frihet är att kunna välja vad som helst, att vara oberoende av allt och alla, framför allt av Gud, sin Skapare. Nu inandas Gud sin Ande på nytt, i hennes hjärta och lägger sin lag i hennes bröst. Först pingsten befriar människan till hennes frihet. Detta är det yttersta stadiet i skapelsen, evolutionens slutsteg och krön: den helige Andes utgjutande på pingstdagen.

Först nu blir människan sig själv.

Läsning ur Romarbrevet 8:11, 14-15, 22-27
Om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er. Alla som leds av Guds ande är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: "Abba! Fader!" Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade - ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Läsning ur Johannes evangelium 7:37-39
På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Gud lät allas ondska och rädsla drabba sin egen Son. När soldaten stack sin lans genom Jesu hjärta strömmade det ut blod och vatten, som ett tecken på att den nya skapelsen tagit sin början. Hur var det i början enligt skapelseberättelsen? "Ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken." Nu lät Gud sitt eget hjärta brista. Där fanns hans levande Ande, som inte kunde hållas instängd. Den som tror och blir döpt får del av dessa flöden som väller fram ur Jesu hjärta och vattnar jorden.

Nu är det möjligt att i full frihet umgås med Gud igen på ett sätt som inte kränker vår värdighet. Gud själv blev vår tjänare för att vi skulle kunna förstå något av vem han var. Gud visade sitt ansikte för oss. Pingsten avslutar och fullkomnar Guds självporträtt. Gud är liv, och han vill dela med sig av sitt liv till sina älskade barn på ett sätt som motsvarar deras värdighet.

"Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten." Det är ord som avslöjar människans hemlighet. Gud, den Treenige, Fadern, Sonen och Anden, tar sin boning i människans inre. Gud bor i människan. En större vänskap han inte tänkas än att vännen kommer och bor under samma tak och delar ens liv. Vi har Gud som vår gäst. Gud accepterar vårt hem som sin bostad. Han är anspråkslös. Han ställer inte höga krav. Han gläder sig åt att få bo i oss. Äntligen har han nått sitt mål, att nå fram till en partner med vilken han kunde dela sitt liv - i frihet.

Det är Anden, som är enheten mellan Fadern och Sonen. Anden skänker enhet mellan människorna. Eftersom Anden är ödmjuk, precis som Fadern och Sonen, kan han skapa enhet genom att skänka aktning för de andra. Anden ger kärlek, solidaritet, ömsesidig respekt. Den gör oss lika Gud, som har visat vem han är genom sin Son Jesus Kristus, han som gick så långt att han föll på knä för människorna när han tvättade sina lärjungars fötter. Gud på knä för människan! Skaparen knäfaller för sin skapelse! Han har gett oss ett exempel, för att vi skall följa i hans spår.

Detta är pingstens heliga mysterium. Gud har avslöjat vem han är. Han har gjort det på ett så diskret sätt att han inte tvingar någon. Men han har ändå visat med all önskvärd tydlighet sina avsikter med världen och med människan. Han visar oss en så oerhörd heder att han väntar på ett svar, som måste ges i full frihet. Han har sänkt sig till vår nivå. I sin Son blev han en av oss. I sin Ande bor han i vårt hjärta som i sitt tempel. Han delar vårt liv.

Han skall aldrig mer skilja sig från oss.
Detta är pingstens heliga hemlighet.

Anders Piltz