Saliga de som sörjer, de skall
bli tröstade.
Bön: Helige Ande, hjälp mig både att ta
emot trösten från Jesus
och att med den tröst jag själv får,
trösta dem som har det svårt.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Det är i och för sig ingen salighet i att sörja
och gråta.
Men det är saligt att få gråta ut i sin
Frälsares närhet. Där han är, där
är trösten.
Ett annat namn på Messias var Menachem - Tröstaren.
Man visste att när Messias kommer, då skall
han trösta alla sörjande (Jes
61:2).
Jesus är Messias. Han är Israels tröst,
som Symeon väntade på (Luk2:25).
Där Jesus är, där är trösten.
Redan nu kan vi få en försmak av det som en gång
skall ske fullkomligt:
Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara
deras herde
och leda dem fram till livets vattenkällor,
och Gud skall torka alla tårar från deras ögon
(Upp 7:17).
En Jesu lärjunge vet var trösten
finns.
Han går till Jesus. Han arbetar igenom sina sorger
och sina problem inför honom och tillsammans med honom.
Han vet att det är farligt att bli sittande ensam med
sin sorg. Ty i den ensamheten smyger sig ofta Självömkan
in, "det är så synd om mig".
Vad sörjer en Jesu lärjunge över?
Det kan vara personlig synd. När ljuset från
Jesus lyser in i mitt liv, avslöjas så mycket
skräp. Man får en otäck klarsynthet över
sig själv.
Som farisé kunde Paulus säga
om sig själv att han var efter lagen en oförvitlig
man (Fil 3:6). Som kristen
sa han: Jag arma människa1. Vem skall frälsa
mig från denna dödens kropp? Men i det ögonblicket
var han mycket nära glädjen: Gud vare tack,
genom Jesus Kristus, vår Herre! (Rom
7:24-25, Giertz).
Det är svårt att hitta glädjen,
om man inte vågar gå in i sorgen över synden.
Vad sörjer en Jesu lärjunge över?
Kanske är det över nöden bland människor.
Jesus själv grät över Jerusalem (Luk
19:41). Han grät över dess synd och dess
obotfärdighet och dess förstockelse. Jesus kallar
sina lärjungar "att dela denna bördas tyngd
och smärta" (Sv Ps 102:1).
Dela med honom "tyngden och smärtan" i hans
nöd för världen. Han kallar oss inte att
kverulera. Inte att fördöma. Men just att sörja
och be och ropa till Herren (läs
Jes 62:6-7). Kanske han vill ge några av oss
"tårarnas nådegåva".
I Bibeln finns det många som fått
denna gåva.
Den som skrivit Psaltaren 119 hade den: Vattenbäckar
rinner ned från mina ögon, därför att
man inte håller din lag (Psalt
119:136). Hesekiel berättar om en man, klädd
i linnekläder, som får i uppdrag att teckna med
ett tecken (med bokstaven tau som då
såg ut som ett korsets tecken) på
pannan de män som suckar och jämrar sig över
alla styggelser som bedrivs i Jerusalem (Hes
9:4).
Paulus gråter, när han talar om dem som vandrar
som fiender till Kristi kors (Fil
3:18, jfr Rom 9:1-5).
Vad sörjer en Jesu lärjunge över?
Den som hör ihop med Jesus får vara beredd på
Kristus-lidanden. Paulus gör en lång lista på
dem i 2 Kor 11:23-32. Det är sådant han får
utstå därför att han bekänner Jesu
namn. Ibland kan sådant lidande bli allt för
svårt. Paulus skriver: Jag vill att ni skall ha
klart för er, bröder, hur svårt vi hade
det i Asien. Vi pressades så långt över
vår förmåga att vi rent av misströstade
om livet (2 Kor 1:8).
Detta är inte en sorg som Jesu lärjungar
själva valt. Den har lagts på dem. Och de bär
den i Jesu kraft. Mitt i nöden förnimmer de närvaron
av honom som är Menachem - Tröstaren. Han
leder dem in i en hemlighetsfull glädje, där de
mitt under sorgen kan sjunga en lovsång:
Välsignad är vår
herre Jesu Kristi Gud och fader,
barmhärtighetens fader och all trösts Gud.
Han tröstar oss i alla våra svårigheter,
så att vi med den tröst vi själva får
av Gud
kan trösta var och en som har det svårt.
Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden,
lär vi också riklig tröst genom Kristus.
(2 Kor 1:3-5)
