Saliga de ödmjuka, de skall ärva
landet.
Bön: Kom, helige Ande, och gör mig mjuk så
att Jesus kan få forma mig och använda mig.
Saliga de ödmjuka...
På nytt hör vi detta Saliga från
Jesus.
Han vrider på den himmelska strömbrytaren. En
utstrålning av ljus, värme och kraft kommer till
oss genom det ordet.
De som var omkring Jesus måste ha
sett förvånade ut. Precis som vi gör, när
vi hör de orden från hans mun. Vem syftar han
på? Var finns dessa "ödmjukingar",
som är värda att få ärva landet?
De som då var omkring Jesus och vi
som nu är omkring Jesus, kan ha minnen som gjort oss
hårda. Ansiktsdragen hos en del vittnar om besvikelser
och bitterhet. Människor omkring oss kanske upplever
oss som besvärliga och kantiga, kanske hög-dragna
...
Men poängen med dessa saligprisningar
är inte att Jesus delar ut beröm åt de duktiga.
Poängen är att han ger det han säger. Det
händer något när vi är hos Jesus och
lyssnar till hans ord. När Jesus talar, då sker
något. Genom sitt ord skapar Jesus nytt liv. Vi dras
in i hans kraftfält och in i hans omformning.
Vi formas efter Guds sons bild (Rom
8:29).
Vi blir lika honom (1 Joh 3:2).
Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar
Herrens härlighet förvandlas till en och samma
avbild; vi förhärligas av denna härlighet
som kommer från Herren, Anden (2
Kor 3:18).
Man präglas av den man är tillsammans med. Är
vi tillsammans med TV kväll efter kväll blir vi
snart fyrkantiga, tomma, kravfyllda... Är vi tillsammans
med Jesus blir vi ödmjuka. Ta på er mitt ok
och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta,
så skall ni finna vila för er själ (Matt
11:29).
Saliga de ödmjuka... Ordet öd-mjuk
betyder "som lätt blir mjuk''.
NT 17 översatte med "saktmod",
"det mjuka modet" (tyska: Sanftmut,
jfr eng. soft).
Sedan NT 81 kom till har allt saktmod försvunnit ur
landet...
Jesu ord gör mig mjuk. Hårdheten
försvinner. Jag blir mjuk i hans hand, så att
han kan forma något nytt av mitt liv. Jesu ord ger
också läkedom i mitt innersta. Hans ord är
liv för var och en som finner dem och en läkedom
för hela hans kropp (Ordspr
4:22). Bitterheten försvinner och besvikelsen
försvinner och hårdheten försvinner. Det
gör inte ont längre, då människor petar
på sådant i mitt liv som tidigare alltid gjorde
så ont. Det här kan betyda så mycket i
umgänget med andra människor. Ty när jag
blir mjuk inför Gud, kan jag bli saktmodig inför
människor.
Saktmodet är det största av alla mod. Det är
modet att gå sakta och mjukt fram. Jesus själv
var saktmodig. Han hävdade sig inte och stod inte på
sin rätt. Han slog sig inte fram. Men han kämpade
för andras rätt. Han vågade vara annorlunda.
Och han kallar oss att i hans efterföljd våga
vara annorlunda. Våga gå mot strömmen.
Våga vara de särpräglade original, som Gud
skapat oss till.
...de skall ärva landet.
I Gamla Testamentet finns många löften, som gäller
Israels land. Abraham är den förste som får
löftet om landet (1 Mos 12:7).
Den som hedrar fader och moder skall länge leva i landet
(2 Mos 20:12, jfr Ef 6:2-3). De
ödmjuka skall besitta landet (Psalt
37:11).
Dessa löften om landet finns kvar även då
landet ockuperats och gått under. Jesus tar fram dessa
tankar. Han talar om det rike, som de som fått hans
faders välsignelse skall få överta (Matt
25:34). Till de fattiga och små riktar Jesus dessa
ord: Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har
beslutat att ge er riket (Luk 12:3 2).
Vi ser Guds rike och kommer in i Guds rike,
då vi blir födda av vatten och ande
(Joh 3:3-5). Fadern har räddat oss ur mörkrets
välde och fört oss in i sin älskade sons
rike (Kol 1:13). Därför
får vi tacka Fadern, som har gjort oss värdiga
att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset
(Kol 1:12).
Det är denna verklighet som vi har
fått och som vi kallas att ta i besittning. Se,
jag har gett er landet i ert våld. Gå nu och
inta detta land, som Herren med ed har lovat era fäder
(5 Mos 1:8).
Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens
fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande
som låter er få kunskap om honom. Må han
ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket
hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt
arv han ger oss bland de heliga (Ef
1:17-18).
