När ni ber, skall
ni inte göra som hycklarna. De älskar
att stå och be i synagogorna och i gathörnen
för att människorna skall se dem.
Sannerligen, de har redan fått ut sin
lön.
Bön: Helige Ande, lär mig att bedja
av hjärtat...
När ni ber...
Det låter så självklart i Jesu
mun.
Han befaller inte. Han bara säger: När
ni ber...
Naturligtvis borde detta vara
självklart. Det är onaturligt om en
far inte får träffa sina barn. Gud
är vår käre himmelske Fader.
Det första som händer
när jag ber; är ju detta: Jag kommer
inför Gud. Han är min Far och han
tar emot mig. Och därför dröjer
jag först i bönen inför honom
och säger: Käre himmelske Far. Jag
dröjer där. Jag låter mig fyllas
av glädje. Stannar i kärlek och tillbedjan.
Det är ju fantastiskt detta:
Jag får vara inför honom.
De himmelrika älskar att be ...
... skall ni inte göra
som hycklarna. De älskar att stå
och be i synagogorna och i gathörnen för
att människorna skall se dem. Sannerligen,
de har redan fått ut sin lön.
Här fanns sådana som ville skylta
med sin fromhet. Det är inte bönen
de älskar. Det är inte Gud, som de
tycks vända sig till.
Det var inte fel av dem att
stå och be.
Det var det vanliga uttryckssättet för
bönen. De stod upp och lyfte sina händer.
Lyfter man sina händer, tappar man sitt
eget. Man hjälper den inre människan
att ta emot från Far.
En Jesu lärjunge älskar
att stå och be.
Och att sitta och be. Och att böja knä
och be. Och att ligga och be.
De himmelrika älskar att be.
På Jesu tid älskade
man att stå och be i synagogorna.
Man gjorde en show av det. Men det var just
detta som var fel.
De som vill höra ihop
med Jesus älskar att be i kyrkan. Och tycker
att det är underbart att få vara
med trossyskon i lovsång och tillbedjan
och förbön.
Det är hemskt med kristna
som sitter passiva i kyrkbänken och bara
är åskådare. Är de rädda
för att människorna skall se dem?
Man kan ju göra en show av sin otro också.
På Jesu tid fanns det
människor som älskade att stå
och be i gathörnen. Man hade bönestunder
tre gånger om dagen. Helst bad man sin
bön i synagogan eller i templet. Men naturligtvis
kunde man be var som helst: i hemmet, på
åkern, på gatan. En del lät
sig överraskas av bönetiderna. Man
ordnade så att man inte hann fram till
synagogan. Man stannade upp i gathörnen
och bad. Man gjorde det för att människorna
skulle se dem. De ville bli uppmärksammade.
Men gör man så kvitterar man ut sin
lön redan nu.
En Jesu lärjunge älskar
också att be i gathörnen.
Eller i bussen. Eller på arbetsplatsen.
Eller i skolan.
Där kan han förnimma Fars närvaro.
Och där kan han be för människor
som stressar och jäktar.
Ingen vet att han ber.
Han har hittat den inre kammarens samtal med
Far mitt i vimlet.
Men himmelska krafter kommer i rörelse.
Därför älskar
de himmelrika att be.
