Jesus måste ha varit helt utmattad. Han hade tvingats uthärda flera förhör utan sömn, jämte en brutal gissling och svår misshandel. Och nu måste han, enligt romersk sed, dessutom bära sitt eget kors, eller åtminstone tvärbjälken, till avrättningsplatsen. Det verkar som om han faller till marken av dess tyngd. Visserligen säger ingen evangelist något om detta, men det gör den kristna traditionen. Och det kanske förklarar varför soldaterna grep Simon från Kyrene, lade över korset på hans axlar och tvingade honom att bära det. Kyrkan har alltid hedrat Simon för denna barmhärtighetsgärning även om han tvingades till den.

 

Det förefaller som om Simon och hans familj blev frälsta. Markus identifierar honom som ”far till Alexandros och Rufus” (Mark 15:21), vilket antyder att de var välkända i Roms församling vid den tid då Markus evangelium publicerades där. ”Simon som kallades Niger [svart]”, en av ledarna i Antiochias församling, kan ha varit samme man (Apg 13:1), och den Rufus och hans mor som Paulus hälsade till i Rom (Rom 16:13) kan mycket väl ha tillhört samma familj. Allt detta pekar på att Simon som bar korset åt Jesus var en mörkhyad afrikan från det vi i dag kallar Libyen.

 

Det är intressant att reflektera kring vilket förhållande tre av passionsdramats huvudaktörer hade till korset. Man skulle kunna säga att Judas orsakade korset, eftersom hans förräderi ledde raka vägen dit; Barabbas undslapp korset genom att han blev frigiven på Jesu bekostnad, medan Simon bar korset – bar det åt Jesus. Dessa tre karaktärer är dessutom inte alldeles främmande för oss i dag. Likt Judas har vi orsakat korset genom vår girighet och dubbelhet. Likt Barabbas har vi undsluppit korset tack vare honom som dog i vårt ställe. Och likt Simon är vi kallade att bära vårt kors varje dag och följa Kristus.

Läs vidare: Lukas 9:18-26