Långfredag - Han grep in...

Ett kors på kullen. Mörker. En spruken röst som ropar, Eli, Eli, lema sabachtani, min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?

Mannen som föddes i Betlehem, där fårhjordarna med offerlammen vallades, är nu själv ett offerlamm. Hånad, ensam och under världens alla synder. // Jesu rop är inte vilket som helst, det är hämtat ur en av de allra vackraste psalmerna i Psaltaren, Ps 22. Detta är viktigt och ska inte glömmas bort, Jesus hänvisar till något tusen år före sin egen tid för att säga något. Hans rop ekar inte bara där och då i Jerusalem.

Det finns något oförklarligt och stort i att Gud själv stämmer in i vårt rop efter honom och hans gemenskap, att han ropar till sig själv. Att han skiljer sig så totalt från sin egen helighet och ställer sig utanför den. För att genom att stå där och ropa paradoxalt nog också bli svaret. Jag har inte övergivit dig! 

Ps 22 – slå upp och läs den, gärna parallellt med dagens evangelietext Matt 27:32-56. Parallellerna är många. Här kommer bara de sista verserna i psalmen som vittnar om vad frågan i början egentligen handlar om, och som dessutom är missionsbefallning i gammaltestamentlig tappning. Jesus talar om sin fader. 

'Mina barn skall tjäna honom. De skall vittna för nya släktled om Herren, förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten, ty Han grep in'! 

Vi tjänar en Gud som griper in. Som istället för att överge oss, överger sig själv och på så vis riskerar hela universums kolaps för att bära våra synder bort från sitt eget ansikte så att vi ska stå där fläckfria och rena bredvid Lammet som är offrat. Det är inte ett dugg gulligt, det är blodigt allvar. Långfredagen är syndens och mörkrets dag. Ändå, redan här, dagar innan påskdagens ser vi nåden lysa. För när andan lämnar Jesus efter hans sista rop öppnas vägen in i det allra heligaste.