När Pingstdagen hade kommit var de alla samlade.

Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala
(Apg 2:1-4)

Johannes Döparen hade sagt att den som kommer efter honom skall döpa i helig ande och eld.
Här finns nu Anden i stormen, vinden.
Men också i elden: Tungor som av eld.
Här finns nu både molnstoden och eldstoden som var tecknet på Guds närvaro vid uttåget ur Egypten.

Elden är ett utryck för Guds närvaro och Guds helighet. Mose såg törnbusken som brann men inte brann upp (2 Mos 3:2). Israels barn såg molnskyn och elden på Sinai (2 Mos 19:16-18). Elden ett uttryck för Guds helighet. Arons söner bar fram främmande eld. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem (3 Mos 10:1-2). Vår Gud är en förtärande eld (Hebr 12:29).
Elden också en bild av försoningen. Läs Jesaja i 6 m det glödande kolet från altaret.

Elden som är ett uttryck för Guds helighet och Guds herrlighet blir nu på Pingstdagen synlig och sätter sig på apostlarna. Precis som vinden fyller hela huset så fördelar sig tungor av eld och stannar på var och en.

Lägg märke till att den helige Ande räcker till för alla. Han kommer personligen till var och en av dem som finns med i skaran. Ingen blir utan. Det sker ingen nivågruppering där somliga får Anden och andra blir utan Lukas skildrar pingstundret med en återhållsam saklighet. Guds väsen och närvaro kan endast antydas. Vinden var som en storm. Elden var tungor som av eld. För Johannes Döparen är Anden som en duva, (Joh 1:32).
Det löfte de fått var att de skulle bli döpta med den helige Ande.
När löftet uppfylls står det att då uppfylldes alla av den helige Ande.