Nyfikenhetsvandring 50 - En helig allmännelig kyrka

En gång för många trettioåtta år sedan skrev jag en bok som heter Innersidan. Den har översatts till flera olika språk och kommit ut i närmare 100.000 ex. Innersidan följer ungefär samma modell som dessa vandringar. Också Innersidan gör nyfikenhetsupptäcktsvandringar genom trosbekännelsen för att se vad som finns innanför orden. Namnet Innersidan fick jag, när jag en gång såg en stor katedral. Utanpå såg den pampig och otillgänglig och lite grådaskig och tråkig och sliten och fallfärdig ut. Det är nog mångas syn på kyrkan. De stora korfönstren som tydligen föreställde något, förstod jag inte, det var bara ett sammelsurium av färglösa linjer. Men jag följde med strömmen av turister som gick in i kyrkan. De bedömde och dömde. Och så gjorde också jag. Konstigt folk! Vad ytliga de (vi) är!
Men därinne i kyrkan blev allt så annorlunda. Jag gick fram till koret. Solen lyste på fönstren. Det glittrade av färger. Jag såg ett Jesus-ansikte. Jag kom fram till altarringen.. Då såg jag att Jesu ögon såg på mig. Fönstermålningarna var skapade så att ögonen från Jesus skulle falla just på den som böjde knä.
Det här blev en aha-upplevelse för mig. Man måste komma in på innersidan av kyrkan. Där ser jag liv och glädje och kärlek och skönhet. Ännu starkare blev det när kyrkklockorna plötsligt började ringa. Det blev gudstjänst. Vi satte oss ned i bänkarna. Ordet om Jesus kom i rörelse. Någonting började hända. En himmelrikets livs ström rullade emot oss. Vi fick för en stund andas in kraft, himmel, glädje, lovsång, salighet. Någonting började hända inne i oss. Någon tycktes bry sig om oss. Vi kom i rörelse. Vi anade temat för denna nyfikenhetsvandring: Skräpfolk blev Kyrkans folk.
Jag fick mersmak. Och blev nyfiken! Vad är detta för något? Jag beslöt mig att gå på nyfikenhetsupptäcktsvandring i ordet KYRKA.