Om en stol har fyra ben känns det stadigt. Ta bort ett, blir det inte lika tryggt. Tar man bort två, känns det genast vackligt. Blir det bara ett ben kvar, ska man inte ta med sig den stolen till kyrkan, för då går det inte att somna.

De heligas samfund är en underlig skara. Man kan med Paulus kalla dem dårar för Kristi skull (1 Kor 4:10). De tillåts inte att sitta och titta på varandras nackar som man ibland gör i kyrkan. De kallas att vandra i Jesu efterföljd. Tillsammans mot himlen. Och på den vägen ut i världen för att locka fler medvandrare in på Vägen.

På vandring 48 lärde vi oss att Kyrkans folk får vandra fram på FYRA BEN:

Bibeln,
Bönen,
Brödsbrytelsen,
Brödragemenskapen.

De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut åt alla , efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta
(Apostlagärningarna 2:42-47)

Bibeln -
de höll fast vid apostlarnas lära.
Under Andens ledning startade de första kristna en bibelskola med 3000 elever. De stannade inte i någon slags salig gudsnjutning. De satt klistrade vid apostlarnas fötter och sög in all undervisning de kunde få. Det de fick undervisning om var säkerligen en djupare förståelse av Gamla Testamentet och om vem Jesus var. Precis som Jesus gjorde på vägen till Emmaus började de med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som sagts om honom i alla Skrifterna (Lukas 24:27). Och de kristna på Pingstdagen reagerade på samma sätt som apostlarna, då Jesus undervisade dem i Gamla Testamentet: Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss? (Lukas 24:32).

När apostlarna undervisade hände det också mycket. Det skedde under och tecken. Människor blev helade, upprättade och kunde resa sig upp och gå styrkta ut i sin vardag. 

När Ordet är i rörelse händer det mycket. Jesus är själv närvarande i sitt ord. Och genom sitt ord helar, upprättar, nyföder han. "Också nu gör Herren det som han gjorde då" (Svensk Psalm 646:4).

Till vår tids kyrka frågar vi: Hur låter vi Ordet vara i rörelse idag? Räcker söndagsgudstjänstens predikan på 12 minuter? Var finns andliga ledare, var finns fäder och mödrar som kan visa vägen? 

Det kommer mera om Bibeln på vandring 54.

Brödragemenskapen -
Kallades den då Bibel 1917 skrevs men som Folkbibeln endast kallar gemenskapen och X2000 kallar den inbördes hjälpen. På grekiska heter det koinonía.

Fornkyrkans kyrkfolk levde i en stark och rik gemenskap.
Det var först en gemenskap uppåt. 
De levde i gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus. (1 Joh 1:3) Det var den helige Andes gemenskap. En gemenskap med den heliga Treenigheten, (2 Kor 13:13).

Det var också en gemenskap utåt. 
Koinonia är ett uttryck för vad vi delar med varandra, vad vi tar emot och vad vi ger.

Om fornkyrkans kyrkfolk sa man: "Se hur de älskar varandra". De levde i inbördes hjälp. De tog den kristna förvaltartanken på allvar. De delade med sig. Ingen led någon nöd. Fornkyrkans kyrkfolk vågade tydligen tala med Gud om sin ekonomi. Evangeliet befriade dem från hagalenskapen. Kanske det hörde med till de tecken och under som skedde.

Människor kommer att sugas med i den kyrkan där de får se kärleken i funktion. I den kyrkan kommer man inte att få se ensamma människor längre. Där är platsen där ensamstående mödrar med barn känner sig hemma och där är platsen där misslyckade och bortratade fäder kan få ett nytt liv. Och platsen där vi lyssnar på erfarenheter från människor som kommer från andra länder. Ja, till och med barn och ungdomar känner sig hemma där.

Det kommer mera om brödragemenskapen på vandring 56 och 57.

Brödsbrytelsen -
Och det syftar på Nattvarden. X2000 kallar den Brödbrytandet. 
Brödsbrytelsen började ofta med en verklig måltid där man delade maten med varandra. Denna måltid mynnade sedan ut i att man tog emot Kristi kropp och blod i nattvardens bröd och vin. Man firade denna måltid till åminnelse av Jesu seger på korset.

Nattvarden är det nya förbundets måltid där vi binds samman både med Jesus och med varandra.

Du gör oss till ett med varandra
kring altarets rund,
till ett med din Son
i din lidande kärleks förbund.
(svensk Psalm 393:3)

Det kommer mera om Brödsbrytelsen på vandring 53

Bönerna -
Gemenskapen visade sig inte bara i den inbördes hjälpen utan också i gemensam tillbedjan. De höll samman vid nattvardsbordet och i bönerna. Där fanns både en formell och en informell gemenskap. Men deltog i bönerna i templet, de som var utannonserade i Jerusalemsposten, och man träffades på spontana "housemeetings". Man förkastade inte vad vi skulle kunna kalla den institutionella kyrkan. Man höll fast vid de gudstjänster som anordnades i templet. Och man höll ihop i konventiklar i hemmet. Där fanns både - och.

Vi behöver inte heller polarisera högmässan i församlingen och husförsamlingens sammankomster. Kanske just framtidens kyrka behöver bådadera. Den officiella gudstjänsten behöver en injektion av den värme, gemenskap och glädje som kan finnas i husförsamlingen. Där fanns jublande, uppriktig glädje, står det. Men det blev aldrig ett slarvförhållande till Gud. Det står att alla människor bävade. De fröjdade sig med bävan. En gudstjänst behöver både helig bävan och jublande, innerlig glädje.

De första kristna gick stadigt på fyra B:en. De lät hjärtats kärlek strömma ut i lovsång, tillbedjan och vittnande. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. (Apg 2:47). När de prisade Gud öppnades himlen över dem och de fick något av himmelens kärlek att ge till människor omkring sig.
Det som var utmärkande för Livet i de heligas samfund var

en biblisk undervisning 
en kärlekens gemenskap, 
en levande tillbedjan och 
en iver att nå ut med evangelium till nya grupper

Det kommer mera om bönerna på vandring 55