Marghanita Laski, den välkända engelska romanförfattarinnan och kritikern på 1900-talet, gjorde ingen hemlighet av sin ateism. Men en dag, i ett överraskande ögonblick av uppriktighet i ett teveprogram, utbrast hon: ”Det jag avundas er kristna mest är er förlåtelse; Jag har ingen som kan förlåta mig.” Hon hade rätt. Förlåtelse är kärnan i evangeliet. Ja, den är lik2020-02-19 00:00:00a oumbärlig för själens liv och hälsa som maten är för kroppen.

 

Därför är nästa bön i Fader vår ”Förlåt oss våra skulder”. Synden liknas vid en skuld, eftersom den förtjänar straff och eftersom när Gud förlåter så efterskänker han skulden och lägger ner åtalet mot oss.

 

Tillägget ”liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss” betonas ytterligare i Matt 6:14-15 som följer direkt på bönen och som konstaterar att vår Fader förlåter oss om vi har förlåtit andra, men förlåter oss inte om vi vägrar att förlåta andra. Detta betyder naturligtvis inte att vår förlåtelse av andra gör oss själva förtjänta av förlåtelse. Det är snarare så att Gud endast förlåter den som är ångerfull och att ett av de säkraste tecknen på sann ånger är en förlåtande inställning gentemot andra. När våra ögon väl blivit öppnade och vi inser vår stora skuld inför Gud, förefaller de skador som andra eventuellt har tillfogat oss tämligen bagatellartade. Om vi å andra sidan har en överdriven bild av andras försyndelser är det ett bevis för att vi har krympt ner våra egna. Det är skillnaden mellan skuldernas storlek som utgör kärnan i liknelsen om den obarmhärtige tjänaren. Dess sammanfattning lyder: ”Jag efterskänkte hela din skuld [som var enorm]...Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat [vars skuld var obetydlig] som jag mot dig?” (Matt 18:32-33).

Läs vidare: Matteus 18:23-35