På den stora slätten framför Guds
tron Vid tidens ände fanns
miljarder människor utspridda på en stor slätt framför
Guds tron. De flesta skyggade för
det klara ljusskenet framför dem. Men några grupper
långt fram pratade upphetsat - nästan påstridigt. "Kan
Gud döma oss? Vad vet han om lidande?"
fräste en näsvis ung brynett. Hon drog upp en ärm
för att visa ett intatuerat nummer från ett nazistiskt
koncentrationsläger. "Vi fick lida ....vi piskades
.... torterades ... dödades!"
I en annan grupp knäppte
en negerpojke upp skjortkragen. "Vad säger ni
om det här?" frågade han och visade det otäcka
märket efter ett rep runt halsen. "Lynchad ...
inte för något brott utan bara för att jag är svart!"
Bland de andra väntande stod en gravid skolflicka
med sorgsen blick. "Varför just jag?" viskade
hon. "Det var inte mitt fel!" Långt utöver slätten
fanns hundratals sådana grupper. Var och en hade klagomål
att anföra inför Gud för att han tillät ondska och
lidande i sin värld. Gud var ju lycklig som fick leva
i en himmel där allt var ljuvlighet och ljus, där
det inte fanns gråt eller fruktan, svält eller hat.
Vad visste Gud egentligen om allt som människan måste
lida i den här världen? För Gud hade ju en mycket
skyddad tillvaro, menade man. Några av grupperna skickade
fram sina ledare, utsedda därför att de hade lidit
mest. En jude, en neger, en person från Hiroshima,
en deformerad krympling, ett neurosedynskadat barn.
De rådgjorde med varandra på mitten av planen. Till slut var de färdiga
att lägga fram sin plan. Allt var väl uttänkt.
Innan Gud kunde anses vara kvalificerad att vara domare
över dem, måste han lida det de hade genomlidit. Beslutet
var att Gud skulle dömas på jorden - som människa! 
"Låt honom födas som jude!
Låt människor tvivla på äktheten i hans börd!
Ge honom ett arbete som är så svårt att till och
med hans familj anser honom vara från sina sinnen,
när han försöker utföra det!
Låt honom bli bedragen av sina bäste vänner.!
Ställ honom inför falska anklagare, låt honom fällas
av en partisk jury och dömas av en feg domare!
Tortera honom! Och låt honom till sist se vad det
är att vara förfärligt ensam!
Låt honom dö! Låt honom dö på ett sådant sätt att
det inte råder minsta tvivel om att han verkligen
är död!
Skaffa fram en mängd vittnen som kan bekräfta det!"
Medan de olika ledarna
föredrog sin del av domen hördes gillande utrop från
den samlade folkmassan.
Och när den sista hade föredragit domen blev det tyst
länge.
Ingen sa ett ord.
Ingen rörde sig.
Ty plötsligt insåg alla att Gud redan hade gått in
under domen.
 |
Ger vandringarna ilskor, grubblor, tröstor och glädjor?
Kontakta då Bengt genom att
klicka här. |
| 
