En psalm vi ofta sjunger är "Gud,
ditt folk är vandringsfolket" (Sv
Ps 298). Vi är inte sittarfolket, som sitter
och tittar på varandras nackar. Vi är inte rusarfolket
som jagar och stressar, drivna av trender och nya
duktigheter. Vi är tillsammans "Guds folk".
Vi vandrar på "vägen till livet". Det är
melodin som sjunger i detta kapitel.
Var är vägen? Jesus svarar: Jag
är vägen (Joh 14:6).
Han är inte en väg bland många. Han är Vägen.
Inte en väg som gör ont i dina fötter, inte heller
den som gör dig rädd och spänd i nerverna, när trafiken
är så svår och livet grymt och människorna hårda.
Jesus är Vägen.
Och Jesus är Livet
(Joh 14:6). Jesus
har dött för oss för att vi skall leva tillsammans
med honom, skriver Paulus i 1 Thess
5:9-11. Han har uppstått för att vi ska sluta leva
i våra nederlag. I tro på honom får vi det eviga livet
redan nu. Vi får en försmak av den stora glädjen att
alltid höra ihop med honom som älskar oss.
Den väg han leder oss på är smal.
Smal - men övermåttan
underbar (1 Kor 12:31,
1917). Kan du höra ett kärleksbudskap i detta?
Om den breda vägen är som den stressiga och tröttsamma
motorvägen, så kan man se den smala vägen som skogsstigen.
När du går fram där, blir du lugn. Du andas ut och
du andas in. Hälsan kryper in i kroppen. Det friska
livet når dig.
Vad Jesus gjort måste landa i vandringsfolkets liv.
Vår uppgift är att hjälpa varandra att få personlig
kontakt med Jesus. Det betyder att lyssna till honom.
Varje ord som kommer till liv för dig är ett möte
med Jesus. Hans ord är ande
och liv. Det är programmerat med liv
och kraft och tröst.
För att ett frö ska växa behöver
det värme och vatten. Mose berättar om Guds närvaro
under Israels ökenvandring. Herren
gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att
leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för
att lysa dem (2 Mos
13:21). Vi får hjälpa varandra att se och upptäcka
Herrens närvaro. Han talar in livets ordfrön och där
finns elden - värmen. Där finns också molnet med strömmar
av levande vatten. Det är mycket spännande som kan
hända under vår ökenvandring.
På vägen får vi ibland stanna till.
Vi ska trösta och bygga
upp varandra skriver Paulus i 1 Thess
5:11. Ingen får bli efter på vägen. Någon kanske har
ramlat ned i något dike. Dra upp honom! Leta efter
honom i laglöshetens dike. Det är där man sölar ned
sig i "geggamojan". Klibbigt!
På andra sidan finns lagiskhetens dike. Där hittar
du folk som är fångade
"i en neurotisk överjagsreligiositet". Lite
småängsliga och rädda. Duger jag? Är jag bra nu? Måste
bli perfekt.
Varför försöka bli perfekt när det
räcker med att bli fullkomlig? Vill du bli perfekt
är du inriktad mot dig själv. Vill du bli fullkomlig
behöver du bara bli inriktad mot Jesus. Av hans fullhet
har vi alla fått del, med nåd och åter nåd, sjunger
Johannes (Joh 1:16).
På vägen möter du svårbegripliga
människor också bland dem som delar din tro. Men Jesus
har inte befallt oss att gilla varandra utan att älska
varandra. Och modellen för denna kärlek ger han själv.
Så som jag har älskat
er skall också ni älska varandra står
det i Joh 13:34. När man dröjer i orden så
som jag har älskat er, får man erfarenheter
att dela med sig av bland vandringsfolket.
Och en ny klarsyn att leva med dem
som är svåra att förstå.
Frågor:
Har du besvär med de kristna i din församling?
Har ni blivit sittande? Ramlat ned i något dike?
Går ni varandra på nerverna?
Fundera på detta och se om nedanstående bibelrecept
kan förändra något för din syn på de andra.
Bibelrecept:
Ha fördrag
med varandra och var överseende om ni har något
att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er
skall också ni förlåta.
(Kol
3:13)
Om vi
vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset,
då har vi gemenskap med varandra
och blodet från Jesus, hans son,
renar oss från all synd.
(1 Joh 1:7)
Kristus
... gav er ett exempel för att ni skall följa i
hans fotspår. Han begick inte någon synd, och svek
fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford
när han skymfades. Han överlät sin sak åt honom
som dömer rättvist.
(1 Petr 2:21-23)
Bön:
Förlåt
oss våra skulder såsom ock vi förlåter
dem oss skyldiga äro.
(Matt 6:12, NT 17)
Fader,
vi ber dig om skuldernas förlåtelse.
Ty den försummade kärleken,
det ovänliga svaret,
den nedlåtande minen,
den hårda blicken och mycket annat
hopar skuld på skuld,
som tynger oss och binder oss
och tar ifrån oss vår frimodighet
och hindrar vår vandring och gör oss till problem
för andra.
Hjälp oss att kunna se våra egna synder
och ärligt bekänna dem
och längta efter förlåtelsen
ty då blir det lättare att räcka handen
till försoning åt dem som står i skuld till oss.
