-Får jag berätta för dig om
vad som hänt i veckan med mig?
Jag
har umgåtts med kungligheter!! Som kungabarn (Rom
8:16-17) känner jag mig rätt hemma i de kretsarna.
Fullständigt befriad från mindervärdeskänslor.
Det märkliga är att
det inte är jag som söker upp dem. Det är de som söker
upp mig. Plötsligt står de där framför mig när jag
öppnar Boken. Deras majestäter Saul, David, Salomo,
Simri, Omri, Ahab ...När mina memoarer kommer ut,
kan du läsa en del om mina möten med dem.
Nu
vill jag berätta för dig om en alldeles speciell kung.
Hans namn börjar på J.
Gissa!
Bra: Josafat är hans namn.
Jag
satt och läste 2 Krönikeboken 20 då Josafat dök upp.
"Vilken enorm händelse du var med om där, Josafat.
Jag har läst om den flera gånger och den har betytt
mycket för mig. Hur kände du dig själv, när allt detta
började hända?"
Och
Josafat berättar. Han berättar om hur fienderna kommer
närmare och närmare Jerusalem. Man nästan hör marschstegen.
De ekar mellan bergen. De ropar ut: "Blod och
tårar! Blod och tårar! Blod och tårar!"
"Jag förstod vad detta skulle innebära för mig
och mitt folk", berättar Josafat. "Vi skulle
förnedras, plundras, bli trampade på. Kvinnorna skulle
våldtas, barnen piskas, männen göras till slavar,
staden brännas upp ..."
När
Josafat berättar om vad som hände med hans land ser
jag framför mig vad som händer med mitt eget land.
Det förs med vindarna från Tjernobyl. Och med trenderna
från Los Angeles.
Det smyger omkring under vattnen
längs våra kuster.
Revolverskott på Sveavägen. Midsommarnattsmord
på camping-platser.
De äldre mår inte bra
Barnen förhårdnar.
Granarna gråter.
Vad är det som har hänt?
Vi diskuterar. Analyserar. Etiketterar.
HTLV III ... cesium ...becquerel ...U 137 ...
SQ millipoint
Josafat
berättar:
"Jag förstod vad dessa marschsteg mot Jerusalem
skulle innebära.
Jag greps av skräck. Människor omkring mig blev hysteriska.
Man ropade. Skrek. Grät.
I den stunden var jag
glad över en sak. Jag hade fått lära mig att be. Jag
vände min håg till att söka Herren. Jag bad och jag
fick hela folket med mig. Alla drog upp till böndagar
i Jerusalem".
Jag
lyssnade till Josafats skildring. Många gånger har
jag läst hans bön och lärt mig mycket av den. Han
ber inte som vi ofta ber. Vi går direkt på problemen:
"O gode Gud, hjälp. Mina problem är så svåra.
Människor omkring mig är så besvärliga ..."
När Josafat ber dröjer
han först inför Herren. I
din hand är kraft och makt. Och ingen finns som kan
stå dig emot.
Josafat läser Bibeln för Gud: Han påminner Gud om
hans löften.
Josafat läser Bibeln för sig själv: Han påminner sig
om Guds trofasthet. Sedan lägger han fram sin nöd.
Han överlåter den men gör det inte förrän han varit
inför Gud. Och nu kommer vi till höjdpunkten i hans
bön:
Själva
vet vi inte vad vi skall göra,
men till dig ser våra ögon.
Josafat
fortsätter sedan att berätta om den stunden:
"Jag bars av de andras böner, orden lades i min
mun. Vilken nyttig läxa för mig som folkets ledare!
Jag som annars var van att ge order och befalla och
ta initiativ, jag måste ödmjuka mig, erkänna min svaghet
och sträcka mig med hela mitt inre mot Herren".
Josafat
berättar om vad som blev reaktionen på denna bön:
"Alla blev inriktade mot Herren. Och de stod
där på tempelplatsen i Jerusalem, män, kvinnor, barn.
De minsta barnen bar de på armen. Blickarna var riktade
mot Herren. Vilken familjegudstjänst!
Herrens närvaro var så stark att vi riktigt kunde
ta på den. Guds Ande kom över församlingen. Och Gud
talade till oss. Genom Jehasiel fick vi ett profetiskt
budskap. Och vilket budskap!
Frukta
inte! Var inte förfärade! Striden är inte er utan
Guds. Ni ska dra ut mot fienden. Men sedan inte
göra något mer. Ni ska bara stå stilla och se
på hur Herren räddar er."
Är
det inte detta som Guds folk idag behöver lära sig,
tänkte jag. Vi behöver lära oss att fråga: Vad säger
Herren i denna situation? När omständigheterna får
tala till oss, talar de in fruktan, rädsla, modlöshet.
När Herren får tala genom omständigheterna får vi
se allt med Hans möjligheter.
Jag
frågade Josafat hur folket reagerade på detta budskap.
Josafat svarar:
"Den första reaktionen var mycket stark, jag
förstod att det var Herren som talat. Jag kunde inte
låta bli annat än att falla ned i tillbedjan inför
Herren.
När jag gjorde det,
följde de andra efter och gjorde som jag. Alla Jerusalems
invånare föll ned inför Herren och tillbad honom.
Men sedan var det en del som började tvivla. På familjegudstjänsten
på kvällen var alla så trosvissa. På morgonen dagen
efter kom frågorna. Vågar vi tro på detta budskap?"
"Då måste jag gå
ut till folket och tala in tro hos dem", sa Josafat.
"Jag sa: Ha tro på
er Gud så skall ni ha ro.
Jag rådgjorde sedan
med folket - hade MBL-förhandlingar med dem som ni
skulle uttryckt det - och ställde sedan upp hären
utanför Jerusalem. Men framför dem placerade jag kyrkokören
och lät dem ta på kördräkterna, helig
skrud. Och så tog kantorn ton och hela
kören sjöng en bibelkör: Tacka
Herren, ty hans nåd varar evinnerligen".
När
Josafat kom så långt i sin berättelse ser jag segerglimten
i hans ögon. Han ser nästan barnsligt lycklig ut,
den gamle kungen (han är ju 2.800
år nu).
"Vilken reaktion!
Fiendens soldater blir två meter längre i ansiktet.
De tappar alla hakor.
Blir alldeles utom sig.
Och i sin förvirring vänder de sig mot varandra, gör
ned varandra.
Och vi, ja vi bara står där och ser hur Herren tar
hand om alltsammans".
När
Josafat sedan försvinner, fortsätter bibelkören att
sjunga inom mig:
Tacka
Herren, ty hans nåd varar evinnerligen.
