Så frukta nu inte, du mask Jakob ...
För en tid sedan umgicks jag en hel
kväll med profeten Jesaja. Jag befann mig tillsammans
med honom i kapitel 41. Plötsligt blixtrar överskriftens
ord till i mig. Mask!! Vad är nu det? Eftersom jag
är en from människa vill jag alltid läsa Bibeln för
mitt eget hjärta. Det är om mig det handlar. Men nu
tog det emot att ta emot detta ord:
Så frukta nu inte du mask, Bengt .....
(Jes 41:14).
Jag protesterade. "Vad har du egentligen
för en människosyn, Jesaja? Har du inte någon vördnad
för en gammal västkustprost? Jag en mask!!"
Jesaja muttrade då något om att "ska du aldrig lära
dig något. Läs lite mer i mitt kapitel".
Jag började om från början i kapitlet.
Tig ni havsländer och lyssna
till mig och må folken hämta ny kraft
(41:1). Det var tydligen ett
ord till oss som bor vid havet på Västkusten. Jag
kände hur Jesaja ville ruska om oss som bor där. "Om
ni inte var så stöddiga i er fromhet utan lärde er
lyssna lite mer, så skulle det bli kraftverkningar
bland hedningarna i gamla Sverige.
Tig ni havsländer! Det är inte ni som
är ljuset. Tänk om de kraftgärningar som sker i S:a
Clara och hos Alfa-folket i Sollentuna också kunde
ske hos er. Varför håller ni fortfarande på med era
gamla avgudar?"
Då läste jag hos Jesaja om våra avgudar
(41:6-7)
Den
ene vill hjälpa den andre; han säger till den
andre: "Fatta mod!" Träsnidaren sätter mod i guldsmeden,
bleckslagaren i den som hamrar på städ. Han säger
om lödningen: "Den är god", och fäster bilden
med spikar så att den ej faller omkull.
(41:6-7)
Då såg jag plötsligt hur också vi
hade våra kyrkliga avgudar. Det var våra verksamheter
och duktigheter och skrytvalser. Vi spände våra andliga
muskler för att hålla allt uppe. Vi samlades till
konferenser och planeringsdagar. Vi slet med verksamheter
och samlingar och jippon och program och statistik
och sammanträden. Allt för att hålla kyrkan uppe
så att den ej faller omkull. Men vi
blev så trötta. Och så irriterade på varandra när
vi spikade och hamrade och hammaren slant på vår fingrar.
Vi gick från kraft till krasch.
I början av 70-talet höll jag en
gång en predikan om högfärd. Berit Karlsson, som då
var på Åh och sedermera skaffade sig efternamnet Simonsson,
gick hem och tecknade predikan. Hon ritade en svartklädd
man som stod vid en stolpe. Stolpen såg ut som en
pil som pekade uppåt. Mannen hade tydligen högtflygande
planer. Han utstrålade dåligt självförtroende. Tydligen
ville han bli något stort. Berit fick till det så
att han tycktes likna mig.
På den tiden började Andens vind
blåsa mycket märkbart på Västkusten.
De som drivas av Guds Ande är Guds barn,
läste vi i vår gamla bibel (Rom 8:14).
Anden driver bara barn. De stora och de stöddiga klarar
inte Guds Andes vind att rubba. Det som hände med
mannen på bilden (han som liknade
mig), var att vinden inte drev honom framåt.
Vinden blåste in i honom i stället. Han blev en ballong.
Och ballongen steg uppåt och kom allt högre och högre
och högre. Högfärd är HÖG FÄRD! Sedan var
det någon som hade en nål och stack den i ballongen.
Den föll ned mycket skrynkligare och fulare än tidigare.
Vi går från kraft till krasch!
Men när kraschen kommer i våra liv
är Gud som närmast. När vi ligger där utslagna och
misslyckade hör vi hans röst:
Frukta
inte, ty jag är med dig, var ej modfälld,
ty jag är din Gud.
Jag styrker dig och hjälper dig.
Jag håller dig uppe med min rättfärdighets högra
hand.
(Jesaja 41:10)
Kan du se hur han sträcker ned sin
högra hand mot dig just nu? På altartavlan i Åh kyrka
där Fadern rusar emot sin förlorade son och tar honom
i sin famn kan man i tygvecket på högra armen ana
ett lidandesansikte. Faderns högra hand är Sonen,
som lidit sig fram till oss. Ett par verser längre
ned ser vi hur också den vänstra armen sträcks emot
oss:
Ty
jag är Herren, din Gud,
som håller dig vid din högra hand
och som säger till dig: Frukta inte, jag hjälper
dig.
(41:13)
Om han håller mig i min högra hand
måste det vara med vänster hand han gör det. Fadern
sträcker alltså ut både höger hand och vänster hand
mot oss. Han gör det som han en gång gjorde i dopet.
Faderns två händer är Sonen och den helige Ande, som
han sträcker ned mot oss, tar tag i oss, drar oss
ur de hjulspår vi fastnat i och lyfter oss in i sin
fadersfamn, så att vi kan höra pulsslagen från hans
fadershjärta, dem vi hör i varje nattvard: För dig!
För dig!
När
vi är där i fadersfamnen och förstår hur älskade vi
är, då kan vi höra hans maskord till oss:
Så frukta nu inte du mask NN... (sätt
in ditt eget namn här).
På en tågresa satt jag en gång mitt emot mig en kvinna
med sin lille pojk. Pojken var tydligen ett mycket
begåvat barn. Han hittade på en massa hyss, han hoppade
upp och ned, han slogs och skrek och gjorde aldrig
som den ömma modern ville. Modern tjatade och grälade.
Hon hotade med att tomten inte skulle komma till jul
om han inte blev snäll. Till sist, när ingenting hjälpte,
tog hon upp pojken i sin famn, kramade honom länge
och sa: Jag tycker så mycket om dig, du dumma, otäcka
unge. Och jag hörde hur det bara sa blupp blupp blupp
i pojkens emotionella bägare, då kärleken flödade
in. Det var detta han behövde för att bli lugn.
Lägg också märke till hos Jesaja
vad som händer sedan Fadern tagit oss i sin famn.
Då behöver vi inte längre vara rädda för dem som står
oss emot. Det händer något med alla som är hatiska
mot dig och med alla motståndare. Är du nyfiken så
läs gärna själv 41:11-12.
Så
frukta nu inte du mask ...
Masken kröp också fram i den gamla psalmboken
(273:4).
Jag
usle mask och vandringsman
på tunga levnadsvägen.
Jag söka vill mitt rätta land,
i bön och möda trägen.
I nya psalmboken har Britt G. Hallqvist
plockat bort masken (546:4). Hon skulle väl ut och
meta. Nu låter den så här:
Jag
är en pilgrim,
som ibland blir trött på levnadsvägen.
Dock vill jag söka livets land,
i bön och möda trägen.
Den som har dåligt självförtroende
tycker att det är förnedrande att bli liknad vid en
mask och går ännu mer i däck. Vad har du för en människosyn,
frågar man. Är du påverkad av Jante?
Den som hittat en inre trygghet kan
tycka att det faktiskt är kul att bli liknad vid en
mask, Vad för fel på en mask? Vilken masksyn har du
egentligen?
Ty är det inte en fin uppgift masken har. Och viktig!
Ta bort maskarna ur jorden, får du se. Maskar är mycket
flitiga och duktiga jordbruksarbetare. Maskar maskar
aldrig!
Maskar behövs idag särskilt mycket
för kyrkans underjordiska verksamhet. Det har blivit
så stelt och kallt och hårt i den kyrkliga jorden.
Så om du känner en kallelse att ha en maskuppgift
i kyrkan för att luckra upp det stelfrusna så kan
du få ett ord med på vägen: Så frukta nu inte du mask.
Jag berättade om denna maskuppgift
för en from dam från Uddevalla.. Hon ryste till. Usch
vad hemskt, sa hon. Jag känner stövlarna som trampar
ned maskarna i jorden.
Men frukta
inte! Efter maskuppgiften börjar det
hända en massa i kyrkan. Masken genomgår först ett
förvandlingsunder: Se,
jag gör dig till en tröskvagn. står
det i versen efter (41:15).
Ondskans alla dumheter skall tröskas sönder, djävulskapet
skall krossas. Och sedan berättar Jesaja om
strömmar som skall rinna upp på höjderna.
Han berättar om att öknen
skall bli en vattenrik sjö och det
som känns som torrhet i den kyrkliga jorden skall
bli källsprång
(41:18).Vilken oasrörelse!!
Och sedan ser vi hur människor som stannat i växten
plötsligt börjar resa på sig. De blir som
cedrar och akacieträd och många andra
träd. Myrten,
växer där. Den ger kärlek åt Guds folk och
olivträden som ger Andens olja ser
till att det går som smort i det kyrkliga maskineriet.
Och människor som såg både slocknade och vissna ut
reser sig som cypresser,
almar och buxbom (41:19). Allt detta
sker för att man skall
både se och veta och ge akt på och förstå att Herrens
hand har gjort detta .... (41:20).
Fattar du inte nu, frågar Jesaja
mig. Ser du inte att
