IN GENOM ENA ÖRAT OCH .......
Ja,
in kom det. Men vart tog det vägen sedan? Jag har
varit präst i 48 år och det har faktiskt under dessa
år hänt någon gång att de som hört mig inte kommer
ihåg ett enda dugg av vad jag har sagt. Inte fått
med sig en enda liten predikopärla hem att vara glad
över. De hörde, men sen då? Fastnade det i hjärnans
"hår-disk"?
Hur kan man få det som kommer in
genom ena örat att sippra ned till hjärtat? Hjärtat,
det är vår inre människa, det är platsen där kärleken
och lovsången spelar, där viljan förnyas. Det som
kommer in i hjärtat går ut i blodomloppet och påverkar
hela min kropp och sätter i gång både fingrar och
tår i kärlekens gärningar. Men det som kommer in i
hjärtat stiger också åt huvudet, säger Jesus, ty vad
hjärtat är fullt av det talar munnen.
Om budskapet om Jesus kommer ned i hjärtat först kan
jag sedan reflektera och tänka över det och försöka
uttrycka vem han är som satt mitt hjärta i brand.
In genom ena örat. Men sen då? Det
är här vi behöver varandra. Vi ska vara kärlekssyskon
åt varandra som står vid andra örat. Där är vår uppgift
att så fort det som hörts ploppar ut genom andra örat
hos någon, skicka tillbaks det. När vi själva talar
om det vi hört och lyssnar på vad andra hört, då är
ordet i rörelse och går in genom ena örat och in genom
andra örat. Och sedan sitter det där i vårt inre kärleksrum.
En
som lärt mig en del om detta är Mose. Jag hittade
honom en gång i 5 Moseboken 31:6-8. Han är rätt gammal
där, 120 år. Vilken krutgubbe! Folkpensionär i 55
år! Han tycker att det är på tiden att själv lägga
av och släppa fram Josua som sin efterträdare. Därför
håller han nu sin avskeds-predikan. Hela Israel är
samlat omkring honom. Några hundra tusen man. Det
är bara påven och Billy Graham som lyckats samla fler.
Man kan undra hur man hörde vad Mose
sa? Någon särskilt stark röst kunde inte en etthundratjugoåring
ha. Och högtalaranordningen fungerade dåligt. Förmodligen
har de som satt närmast Mose upprepat bakåt vad han
sa. Det gick som vågor bakåt: Var
frimodiga och oförfärade. De som satt
framför och de som satt bredvid sa samma sak. Alla
fick säga till varandra: Var
frimodiga och oförfärade. Det gick
in genom ena örat och in genom det andra.
Sedan Mose hållit sin avskedspredikan
skulle det bli kyrkoherde-installation (eller
välkomnande som det heter idag). Josua insattes
som folkets ledare. Mose upprepar nu samma ord till
Josua: Var frimodig och
oförfärad. Mose vågade upprepa sig.
Den djärvheten har också jag fått. När man upprepar
samma predikopärlor om och om igen, så går det så
småningom ned i hjärtats skattkammare.
Om man bläddrar framåt några sidor
efter Moses avskedstal kommer vi till det första kapitlet
hos Josua. Där börjar Gud själv tala till honom och
säga: Var frimodig och
oförfärad (vers 6
och 9). Och folket som ville trösta och uppmuntra
Josua i hans svåra uppdrag hittar ett ord de hört
i en predikan, att säga till honom: Var
frimodig och oförfärad (vers
18).
Kan du se receptet här? Det du har
hört och fått, säg det till någon. Då går det ordet
in genom ena örat och in i det andra både hos dig
och den andre.
