Tycker du
om dig själv?
Kan du stå framför spegeln en morgon och säga med
samma inlevelse som kung David:
Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan
underbart (Psalt 139:14).
Är
spegeln ett tortyrredskap?
Som får dig ur humör redan från dagens första timmar.
Därför att den säger sådant som du inte vill höra:
Tråkig, glåmig, fånig, gråig, fulig …
På badrumsspegeln hemma hos oss har någon vänlig människa
( jag tror att det var jag själv)
satt upp följande devis:
Börja dagen med att påminna dig om
Jesu kärlek. Han vill inte att du skall gå in i den
nya dagen med dåligt självförtroende och gråvärdeskänslor
….
Spegeln nedmuntrar dig. Jesus uppmuntrar dig.
Spegeln säger att du är ful. Jesus att du är
övermåttan underbar.
Du är vacker i hans ögon. Om du kommer inför hans
ögon. Kärlekens ögon lockar fram skönhet.
När två människor blir kära i varandra,
kan det hända att omgivningen frågar: "Vad ser han
i henne?" eller "Vad se hon i honom?"
Kärleken inte bara ser skönhet. Den lockar fram den
också.
Vad ser
Jesus i dig?
Han ser att du är danad
övermåttan underbart.
Dagligen går du omkring i ett palats - din kropp.
Du är Guds skrytbygge! Han har försett detta bygge
med en mängd fina instrument: I ögonen sitter ett
par dyrbara färgfilmskameror, i hjärnan en förnämlig
stereoanläggning och där finns också en datamaskin
som lagrar allt du varit med om. Du har inte glömt
något av vad du har sett och hört. Du har bara lite
svårt att komma ihåg det.
Du är fantastisk! Precis som Sverige!
Jesus ser det hos dig som alla andra ser: Att du är
en skötsam och väluppfostrad människa. Ditt palats
är välskött på utsidan. Det har välkrattade grusgångar
och välklippta gräsmattor.
Alla som ser dig tror att allt är bra.
Fodralet är bra. Kläderna är snygga. Håret är välkammat.
Jesus ser det hos dig som ingen annan
ser: Att du döljer något. Det finns något inuti dig
som gör att du inte mår bra. Alla människor frågar
efter hur du ser ut, hur du gör dig, hur du lyckas,
hur duktig du är …
Jesus frågar efter dig. Hur har du
det? Hur har du det inuti dig?
Därför bultar
han på dörren. Han vill komma in.
Inte
för att snoka och avslöja. Utan för att rensa och
rena. Ty han vet vem han själv är. Han är frälsaren.
Han vet att han har segrat över alla dunkla krafter
och makter som huserar i en människas inre värld.
Han vet att han har dött för alla dina synder. Och
att du inte behöver gå och kånka på ditt förflutna
en enda dag till.
Därför bultar han på dörren. Får jag komma in i ditt
palats?
Vilken förändring i ditt liv den dag du gör så.
Vilket ljus du får.
Vilken kärlek! Vilken värme!
Här är en som bryr sig om just dig!
När du sedan delar dina bekymmer
med honom blir glädjen ännu större. Ditt palats är
skuldsatt. Du klarar inte av räntor och amorteringar.
Fordringsägarna plågar dig.
Jag kan betala din skuld, säger Jesus.
Jag köper huset. Jag tar över allt. Men du får bo
kvar och ta hand om huset åt mig.
Hyran? Nej, småpengar har alltid irriterat mig, säger
Jesus. Du får bo gratis. (Den käre
Paulus uttrycker det här husköpet med lite andra ord.
Läs 1 Kor. 6:19-20).
Så här går det till att ta emot Jesus
i sitt liv. Man upplever hans kärlek. Bekymren lyfts
av. Man börjar ett nytt liv, går omkring och smågnolar
…
Men efter ett tag tystnar sången.
Först tystnar den i hjärtat. Läpparna hänger med ett
tag till. Men sången känns inte äkta. Och det känns
precis som om Jesu glädje försvann. Han står där och
ser ledsen ut. Varför?
Jo, du har ju överlåtit ditt liv åt mig. Jag skulle
få ta hand om dig helt. Men du låter mig bara komma
in i tamburen. Jag ville något mer med ditt liv än
att du skulle bli en tamburkristen. Jag ville komma
in i de andra rummen också.
- Ja, men där finns ju mina
inackorderingsgäster. Jag blir inte av med dem.
Plågsamma och otrevliga typer som går mig på nerverna.
Men Jesus står där och väntar på
en ny överlåtelse. Och jag förstår. Jag lägger hela
nyckelklippan i hans hand. Och sedan går vi tillsammans
in i de andra rummen, där inackorderingsgästerna bor.
På nedervåningen finns en lång rad
av rum. Man hör oväsen och dunk, dunk, dunk från de
många stereoanläggningarna. Det är precis som om man
ville överrösta något som man inte vill höra …
Vi tittar in i rummen. Vi ser i varje
rum någon konstig figur med mörk blick. En del drar
sig skyggt undan när Jesus kommer.
Alla häver ur sig en massa smutsiga ord …
Vi träffar i ett rum Missmodet, en inackorderingsgäst
som inte vill gå upp ur sin säng på hela dagen.
I ett annat rum ser vi Självföraktet som sitter
framför en sönderslagen spegel. I sin ilska över vad
hon såg slog hon sönder den. Bitterheten finns
i ett annat rum. Hon sitter i ett hörn och slickar
sina sår.
I nästa rum är det tomt, men i en garderob hittar
vi Förkastelsen. Hon ville gömma sig för sig
själv.
Mellan de här rummen finns ett sällskapsrum. I det
rummet finns det en säng åt Självömkan. Alla
de andra inackorderingsgästerna brukar samlas där
på kafferep ibland. Och dit brukar då och då också
komma Krav och Anklagelse. Och ni kan
tänka er vad man pratar om där ..
På övervåningen bor lite finare folk. Där träffar
vi Högmodet, som sitter och tronar på minnen
från fornstora dar. Runtomkring honom har han brett
ut tidningsurklipp och medaljer och prispokaler och
foton.
I rummet bredvid bor hans kusin Föraktet. På
kvällarna är det alltid släckt i hans rum. Han sitter
och tittar ned på grannarna mitt emot. Och på kyrkan
en bit därifrån.
Hans skarpa ögon ser alla fel som finns …
Grannarna räknar svarta pengar. Och församlingsborna
lever inte som prästen lär. Och prästen är inte andedöpt
och kantorn vet inte vad lovsång är.
Men
nu händer det något när Jesus kommer in i Förakts
rum. Det blir alldeles ljust. Förakt har ingen möjlighet
att se vad som finns utanför. Förakt lommar iväg.
Och detsamma gör Högmod och Självförakt
och Missmod och Bitterhet och alla
de andra inackorderingsgästerna när Jesus får gå in
till dem. Jesus går in i rum efter rum, slänger ut
inackorderingsgästerna, städar upp efter dem, öppnar
fönstren, luftar ut …
Nu förstår
jag Jesu kärlek.
Han älskar mig så mycket att han vill gå in på område
efter område i mitt liv och driva bort allt smutsigt
och mörkt och skräpigt som jag lagrat där.
Jag behöver inte lägga locket på
det jag skäms över.
Jag behöver inte låsa dörren om det jag inte vågar
se.
Jag får öppna för Jesus.
Och göra det varje dag.
Och devisen på badrumsspegeln blir så laddad av morgonkraft:
