Kärlekens
Gud har gett oss kärlekens bud.
Han har satt dem som ett skyddsräcke omkring det ömtåliga
människolivet. Människor omkring mig mår bra, när
jag håller buden.
Hela samhället mår bra.
Men
själv mår jag inte riktigt bra.
Det finns en makt bakom buden som plågar mig.
Paulus kallar den makten för Lagen.
En fördärvsmakt, som Anders Nygren kallade den.
När vi hamnar under lagen
får vi det svårt (Rom 6:14, Gal 5:18).
Han är vår övervakare
(Gal 3:24).
Han driver oss framåt med alla "skulle"
och alla "borde".
Han slår oss med staven som han har i sin hand - bok-staven
(2 Kor 3:6-7).
Från
denna makt kom Jesus för att friköpa oss.
(Gal 4:5)
När
Golgata klippa är under oss behöver vi inte digna
under kravklippan över oss.
När jag försöker begripa det här med Lagen som makt,
ser jag gärna framför mig Lagen som en äldre herre.
Herr Lagen bär svart, välpressad kostym.
Skorna är blankputsade.
Han har brylkräm i håret och mittbena.
Hans röst är skarp.
Genom guldbågade glasögon ser han rakt igenom mig.
Med strålkastaren i handen lyser han på allt som är
fel.
Överallt
ser han smuts.
Allt jag gör är galet.
Han tjatar och tjatar och tjatar …
Och
jag försöker och försöker och försöker …
Vissa tider går det bra.
Och när jag lyckas märker jag hur jag tar över mönstret
från herr Lagen. Jag blir kritisk och negativ och
hård och dömande och hittar fel på allt och alla.
Och jag tjatar: Så får man inte göra. Men usch! Fy
skäms!
Herr Lagen gör mig lagisk.
Människor omkring mig mår inte bra.
Men
den uppgiften som Lagen fått av Gud är inte att göra
mig lagisk.
Ty ingen människa förklaras
rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen
ges insikt om synd (Rom
3:20).
Lagen kom in för att fallet
skulle bli så mycket större (Rom
5:20).
Guds LAG framhäver inte mitt eget JAG.
Den är inte till för att jag skall pösa och blir stor
och säga "hurra för mig".
Somliga fattar lagen så.
Man snickrar om skyddsräcket till en himlastege.
Och så klättrar man upp på stegen.
Titta på JAG!
Jag
fick en gång en bild av det här.
Jag såg mig själv gå på en väg. Det var vägen till
himlen.
Vägen var övermåttan härlig. Men jag var övermåttan
förfärlig.
Kände mig misslyckad och smutsig.
Tillsammans med mormors lilla kråka hade jag upplevt
dikenas geggamoja och den hade satt spår i mina kläder.
Plötsligt
blir det alldeles ljust på vägen. Det kommer emot
mig en bil. Den som sitter i bilen bländar inte av.
Jag tar upp armen för ögonen och muttrar: "Ja,
se fruntimmer!"
Så säger vi karlar, när vi vandrar i Jämo-dalen, könsrollsbundna,
oförlösta, osäkra om vår identitet.
Det satt ingen dam vid ratten. Bilen stannar och ur
stiger en äldre herre med brylkräm i håret och mittbena,
guldbågade glasögon och välputsade skor.
Det
är herr Lagen.
Han ser rakt igenom mig. Och billyktorna lyser på
mig. Jag ser hur sjaskig och smutsig och tråkig jag
är.
Herr Lagen talar om för mig att jag inte kan fortsätta
på vägen till himlen. Jag är för dålig. Och för smutsig.
Och när jag står där och ser på mig själv i stråkastarljuset,
måste jag ge honom rätt. Jag passar inte i den himmelska
renhetens värld. Och jag ger upp…
Men
just då händer det något på vägen. Det kommer en annan
bil, som far i rakt motsatt riktning. Den stannar.
Ur stiger en annan herre. Hans ögon ser också rakt
igenom mig. Han frågar hur jag har det. Och jag får
uttrycka min nöd. Det är en sådan enorm kärlek från
honom att det bara forsar ur mig: Bitterhet, besvikelser,
misslyckanden, grusade förhoppningar, synder …
Och
medan jag berättar om detta, ser jag en smärta i hans
ansikte. Det är som om han tar in min nöd i sig. Som
om mina misslyckanden flyttar över på honom.
Han
fördömer mig inte. Säger bara: "Kom med mig."
Och jag får stiga in i bilen.
Den som kör bilen tar ansvar för den som är medpassagerare.
Jag tappar all kravkramp.
Jag upplever nåden.
Jag som inte förtjänat annat än att kastas ut, får
komma in.
Så finns nu ingen fördömelse
för dem som är i Kristus Jesus (Rom
8:1).
Och därinne i tillvarons centrum lyser inte längre
strålkastarna på mig. De lyser på vägen. Jag hittar
rätt. En rätt färd med Jesus.
Gjord rättfärdig av Jesus.
Om
herr Lagen gjorde mig lagisk, så gör Jesus mig nådisk.
Nåden är inte Jesu klapp på axeln.
Inte en gudomlig hygglighet som slätar över mina dumheter.
Nåden - det är Guds gränslösa och orimliga godhet
mot dem som inte förtjänat annat än att kastas ut
från Guds närhet.
Nåden - det är den som gör den dömde häpen.
Jag, Barabbas, går fri därför att de tog Jesus i stället
för mig (Markus 15:6-15).
Och
när jag far fram där i denna underliga bil så ser
jag människor jag möter på ett nytt sätt. Jag kan
se alla de fel som herr Lagen pekade på när han lyste
på mig. Jag blundar inte för det som är vrångt.
Men nu vet jag något mer. Det finns en upprättande
och renande nåd. Det finns en som klarar av dem som
det gått snett för. Och gör dem häpna. Om de bara
visste …
Och
han som överraskat med sin kärlek och nåd sänder mig
ut med nya ögon och med en ny värme i min röst:
Låt oss vara
starka, starka
vi som blivit hjälpta.
Vi är ju blott små barn.
Låt oss ej gå vilse på stigen
men gripna av längtan
säga till alla just så:
Konungen älskar oss!
(ur en sång från Zululand)
