Se,
här är jag ...
Jesaja
säger så. Han säger lite mer än så (6:8).
Men vi citerar honom ofta bara så långt.
Se, här är jag!
Se mig! Se stackars stora, duktiga, lilla JAG!
Så lättsårad. Så lättömtålig. Så lättbesviken.
Men med ett oändligt behov av att bli uppmärksammad.
Sedd!
Jesaja
hade det svårt med människor omkring sig. Han såg
bara falskhet, lögn, smuts och hyckleri.
Jag bor bland ett folk som har orena läppar.
Alla var fifflare. Precis som vi svenskar.
"Allt är bara synd och flärd
i våran lilla värld ..."
(citat från tant Sofia ur "Folk och
rövare i Kamomilla stad").
Det hjälpte inte vad Jesaja sa. Det hjälper sällan
vad du och jag säger.
Vid
den här tiden skakades nationen av något som blev
det allmänna samtalsämnet: Kungen dog. Vem skall nu
sitta på tronen? Vem skall nu se till att det inte
blir som på Domartiden:
Vid den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en
gjorde vad honom behagade (Domarboken
21:25).
För att förstå hur allvarlig
situationen då var, låt oss ge en tillbakablick på
vad som hänt.
Ussia
hade i stort sett varit en bra kung. Han besteg tronen
när han var sexton år. Konfirmationstiden ett par
år tidigare hade satt djupa spår.
Han sökte Herren, berättas det. Så
länge han gjorde det, gick det honom väl.
Tydligen omgav han
sig med goda ministrar. Bostadsdepartementet kunde
visa upp fina resultat. Man byggde torn och brunnar
och städer och mycket annat. Bostad åt alla, var parollen.
Försvarsministern var mycket duktig. Han skapade en
stor krigshär på 307.500 man som stred med kraft och
mod och var kungens hjälp mot fienden.
Industridepartementet
ägnade sig särskilt åt vapenindustri. Man gjorde
krigsredskap, konstfullt uttänkta.
(Är det detta som kallas krigskonst?)
Den stoltaste av alla ministrar var nog jordbruksministern.
Han hade kungens särskilda stöd, ty kungen
var en vän av åkerbruk. Det blev arbete
åt alla genom både boskapsskötsel, jordbruk och vinodling.
Och ryktet om Ussia nådde vida omkring, ty han blev
mycket mäktig.
Men
nu hände det som ofta händer med dem som fått för
mycket makt. Hans hjärta
blev högmodigt. Förhållandet till kyrkan
blev spänt. Detta berodde inte så mycket på kyrkoministern.
Hon gjorde så gott hon kunde. Men kungen själv började
leka gud. Han brydde sig inte om vad Gud hade sagt.
Han förbröt sig trolöst
mot Herren, sin Gud. Han gjorde något
som upprörde många. Han blandade sig i kyrkans inre
angelägenheter. Han gick in i Herrens tempel för att
tända rökelse på rökelsealtaret.
Då
blev prästerna upprörda. Profeten Asarja fick ihop
en kyrklig samling med åttio av
Herrens präster, oförskräckta män.
De gick rakt in till kungen. Och de talade skarpa
ord till honom: Gå ut ur
helgedomen! Och kungen blev arg. Han
blev alldeles vit av ilska. Inte röd utan vit. Spetälskan
drabbade honom. Och från den stunden fick han leva
isolerad i ett särskilt hus. Och från och med nu blev
förhållandet mellan staten och kyrkan spänt. Staten
var sjuk och kyrkan var svag. Två världar utan förbindelser.
Men
nu hade alltså kungen dött. Alla gick där och undrade:
Vem skall nu sitta på tronen?
Det
var då Jesaja gick till kyrkan i Jerusalem. Han brukade
ofta gå dit. Även om han visste att samme gamle präst
skulle stå där framme och mässa samma gamla litania
och samme kantor skulle böla fram sin sång från läktaren
och samma gamla kyrktanter och kyrkgubbar skulle sitta
där och sucka och samma vilsna, tuggummituggande,
freestyleskadade konfirmander skulle sitta där på
första bänk. Jesaja gick dit. "Det är inte tråkigt
i kyrkan", sa han till sig själv, "det är inte tråkigt.
Det är bara så att jag ibland upplever det tråkigt".
Men
plötsligt, mitt i denna gamla vanliga gudstjänst hände
något. Ett bländande ljussken! En himmelsk sång! Ett
brus av jubel! En omslutande Närvaro ... En utstrålning
från den himmelska tronen!
Jag såg Herren, berättade Jesaja efteråt.
Bara ett ögonblick. Hans livs viktigaste ögonblick.
Mina ögon har sett Konungen,
Herren Sebaot.
Att
se in i någons ögon som ser på en med kärlek, ömhet
och smärta, kan vara svårt. Jesaja fick se in i Guds
smärta men det klarade han inte. Han kände sig genomskådad,
genomavslöjad av Kärleken. Nu var det inte längre
de andra som var ruttna och falska och smutsiga.
Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar ...
Att med egna ögon få
se honom som är HELIG,
HELIG, HELIG måste vara förskräckligt.
Förskräckligt eftersom Gud är så hel, så full av skönhet,
så fylld av kärlek och godhet.
Ingen kan se Gud och leva (2
Mos 33:20).
Vill
du komma till rätta med ditt stora, stackars, lilla,
duktiga, ömtåliga JAG, så lyd dessa uppmaningar:
se Guds lamm ... se på Jesus ... se din Konung.
I pupillens mitt, i ditt livs centrum, finns inte
längre spegelbilden av dig själv. Där finns korset,
stopptecknet för ditt stora jag.
Jag har blivit korsfäst
med Kristus, men jag lever,
fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever
i mig (Gal 2:19-20).
Precis
som Jesaja fick en beröring av altarets eld, behöver
vi de ständigt återkommande mötena med honom, som
"rör vid oss med händerna som korset bar". Och vi
behöver lära oss att lyssna inåt: det han gjorde på
Golgota, det gjorde han för oss.
Kristi kropp för dig utgiven! Kristi blod för dig
utgjutet. Och när vi hör de orden kan
vi efteråt säga:
Brann inte våra hjärtan
när han talade till oss (Luk
24:32).
Nu
får vi en ny drivkraft inom oss.
Inte skuldkänslorna. Inte kraven. Inte alla borde
och måste ..
Kärleken driver oss. KRISTUS I MIG.
Hans
fråga: Vem skall jag sända till de trötta, missmodiga,
vilsna i Sverige? Vem vill gå med mig till de uppgivna,
illa medfarna och hjälplösa? Den frågan kanske får
ditt svar: Se, här är jag,
sänd mig!
