Alla Helgons dag - Årg 3

Bilder och fester kring Halloween är något man kan värja sig mot.

Att klä ut sig till djävlar och häxor är något annat än den kultur som först skapade Halloween. Tanken där är att skrämma det onda, enligt uppgift.  På grund av Jesu blod har vi fått frimodighet till att stå på den sida som skrämmer det onda på flykten. Det är ett Guds saliga verk. På Halloween görs det genom att ta på Scream-masker, spindelnät och skelett.

Vi behöver inte vara rädda för något.

Barn som går på stan med sina föräldrar håller den vuxne i hand! Barnet har gått bredvid sin Mamma och Pappa hela livet och vet att föräldern tar det förbi hinder, stannar på tryggt avstånd vid farliga bilar och bussar som rusar förbi nära, nära, nära där de står stilla vid övergångstället. När barnet blir trött blir det buret och när det är hungrigt får det mat och när det frågar får det svar - ibland i sinom tid - beroende vad det är för fråga…

Vidare: När barnet ser något skrämmande, klämmer det extra hårt i handen, och gömmer sig bakom sin förälder. När barnet vill ha något, ber det om det och drar föräldern vid handen åt det hållet. Leksakshyllor har en stark dragningskraft. Särskilt i Halloweentider, för marknadsföringen riktar sig mot de små. Vi vuxna klarar oss utan plastmuggar med spindlar på.

Barnets envishet är en sorts visdom. Det vet ju att det finns så mycket mer att hämta!

Människor som under en tid hållit Gud i handen genom bön och tro, vandrandes på denna världens trafikerade gator där ondska och likgiltighet passerar farligt nära ibland, vet - liksom barnet - att de kan lita på den Gud de håller i handen.

"Helgon är den, som vågar släppa taget om jaget 
Som står vid klippans rand och blickar ned i djupet
Och litar på att Gud tar emot

Helgon är den, som vågar gå på havsdjupens vågor
När stormen skriker vilt och skrämmer med sin kyla
Och skyarna är blytunga, grå

Helgon är den som vågar säga:
Jesus är Herre
När otron flinar hårt och hotar med sin vrede
Och ingen kommer nära med tro

Helgon är den, som vågar trotsa nöden och döden
I vetskap om att Gud i kärlek ger sin himmel
Till den som envist håller hans hand"
(Lars Westberg ur Psalmer för livet)

Intet kan oss skilja från Guds kärlek. Därför skall vi inte vara rädda, vare sig för varandra eller oss själva. Gud är ju med och helandegör. Vi får vara med och glädjas när ondskan drivs på flykten. Hos Gud kan inget ont finnas. Och vi håller honom i handen för att Han höll oss först. Vi kommer förmodligen inte att förstå Gud så länge vi lever.

Men visst är det så - likt barnets klamrande fast vid den vuxnes hand - att man envist vill veta svar på många saker och vill fram till leksakshyllan?