Det var två vänner som kände varandra väldigt väl. De hade umgåtts tillsammans sen barnsben. Men när de sen blev vuxna fick den ena en utlandstjänst långt bort, han bildade familj i det främmande landet och det blev allt mer sällan som han kom hem och hälsade på. Trots avståndet beslöt de att de skulle försöka hålla kontakten, genom brev och telefon.
Till att börja med så gjorde de också det men med tiden så blev det allt mer sällan som de skrev eller ringde, och till slut, utan att de riktigt kunde avgöra när, så upphörde kontakten helt.
Ju längre tiden gick sen de sist hade kontakt desto mindre tänkte de på den andre och till slut blev det nästan som om de glömde att den andre existerade.
Den här berättelsen illustrerar hur nödvändigt det är att man hör av sig om man vill ha någon gemenskap med den andre. På samma sätt måste vi också höra av oss till Gud om vi vill leva i gemenskap med honom. Om vi aldrig ägnar Gud en tanke eller ber till honom så kommer vi snart glömma att han finns.
Man kanske fortfarande har någon vag aning att det finns någon där uppe, och skulle någon fråga så skulle man väl svara att; jovisst tror jag på Gud. Men Gud blir inte verklig för en. Den som aldrig ber tar inte hans existens på allvar. Gud blir som en vacker prydnadssak som står där på byrån utan att man tänker så mycket på det eller bryr sig om det. Men det enda sättet att lära känna Gud är att vi umgås med honom i bön.
Jesus uppmanar oss att söka kontakt, att bulta och inte ge upp i min bön. Det får inte bli som med de bägge vännerna, att man glider ifrån varandra utan att man märker det. Vi kan inte vila på hur det en gång har varit, vi måste ständigt söka Gud i bön. Och vi kan alltid vila i löftet som Jesus ger oss: den som söker han finner.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
